Rädd för smärtan! Hur ont gör det?

Det är så himla olika. Mina förvärkar var inte jobbiga, utan det var när förlossningsvärkarna kom som det blev jobbigt. Hann inte få någon bedövning...nästa gång måste jag komma in tidigare, för jag hade så ont i svanken när grabben skulle ut...minns att jag låg o klagade på att min rygg skulle gå itu...han låg väl o tryckte just där då...

Det gjorde ondast sista cm innan jag var helt öppen men jag lugnade mig själv med att "det gör ont att föda", alltså det är inte farligt att det gör ont. Sen finns det olika bedövningar om man vill ha det så det går ju att minska smärtan.

som sagt - helt olika. vissa tycker det gör så ont att de tror de ska dö, andra tycker uppenbarligen inte att det gör direkt ont egentligen alls. det sistnämnda är för mig helt obegripligt, enligt mig så gör det SJUKT ont, helt enkelt, särskilt krystvärkarna, tyckte jag. men, det är värt det, och det vet man. jag hade ingen dödsångest eller så, och jag hann inte ens få ngn bedövning. man vet att det är tidsbegränsat och att det kommer ngt oerhört positivt ur det, och det hjälper. man klarar det, helt enkelt!

(det är efter förlossningen det verkligt jobbiga börjar )

Kände ingenting förrän det verkligen satte igång, hade inga förvärkar eller sammandragningar alls. När det väl satte igång tyckte jag trycket neråt var det absolut värsta under öppningsskedet, det tog över all annan smärta som eventuellt fanns. Eda:n var toppen för mig, var helt smärtfri fram till krystningsskedet.

För min del var det lite intressant faktiskt. Jag var livrädd och sa till BM och till obstriksa att "jag kommer dö och spricka upp till öronen" En av personalen på obstriska sa till mig "klart du kommer göra" Var ännu mer livrädd efter det men sedan själva förlossningen och allt vad det innebar ÄLSKADE jag. Det jag personligen klaga på var när det "startade" innan jag visste att det var dax att driva ut var att jag sa "NU skiter jag på mig" gjorde jag ju nästan fast vaginalt och en bebis :p Sedan i slutet när huvudet ska ut det gör ONT men det är sån liten stund så det var helt oki =) EDAn hjälper oxå massa mot smärtan farm tills det är dax att driva ut.
Jag brukar säga.. Var livrädd, det gör inget för det hjälper dig där inne tror jag. Och dessutom kommer du fixa det bättre än den som står bredvid dig du har en bebis i magen och ut ska den. Kvinnans kropp är ett mirakel med allt den kan göra. Och när du ligger där och jobbar för att få ut bebbe så är allt som det ska vara hur du än upplever det

Nu babbla jag iväg en massa med med all denna text vill jag önska dig lycka till och hoppas du njuter av den smärta som uppstår när du får ditt barn i din famn =)

smärtan mellan 8-10 cm bar VIDRIG för mig.
trodde jag skulle dö och bara skrek av smärta i masken.
kändes som kroppen skulle gå av och trycket neråt var inte att leka med.

men upp till 8 cm var helt ok, hade ingen smärtlindring alls. andades och gungade.

krystvärkarna var också helt ok, men jag var i chocktillstånd över smärtan som drabbat mig och gick in i mig själv helt.

Det går säkert skitbra att föda!
all smärta är individuell.
det jag uppfattade som vidrigt kanske du tycker är en 5:a på en 10-gradig skala.

men jag är gravid igen och vill ha kejsarsnitt denna gång.

jag tyckte det var vidrigt från 4cm, edan var som en gud som hjälpte mig överleva, sedan kom dödsångesten när han skulle ut...

Jag tyckte inte smärtan var så farlig! Tog 18 timmar från att vattnet gick (värkarna kom igång direkt i samband med vattenavgång) tills sonen var född. Fick epidural när jag var öppen 4 cm, den höll i ganska precis 4 timmar sen slutade den hjälpa och smärtan var tillbaka. Det värsta under hela förlossningen var trycket nedåt... Smärtan under värkarna och krystningsskedet var ingenting jämfört med det där jäkla trycket nedåt...

Att föda barn känns som att bajsa ut en vattenmelon.

Helt olika, med första pojken tyckte jag det gick jättebra, hade bara bad som smärtlindring och kände direkt efter att jag skulle kunna göra om det.
Med andra pojken var det annorlunda, första fem cm var nästan helt smärtfria, sen tog de hål på hinnorna och då var han ute på en timme och en kvart, under den timmen såg jag framför mig en barbiedocka där ett barn tar tag i benen och drar dem ut från kroppen åt varsitt håll tills de går av, ungefär så kändes det hela den timmen. Jag gör aldrig om det.

öppningsvärkarna har inte ja öpplevt som nån helvisk smärta de har gått rätt bra, men har fått Eda i rätt tidigt skede under båda förlossningarna så har inte hunnit me å känna de riktigt jävliga tror ja. Han dock få 2 dunder värkarkar innan de satte EDAN under min sista förlossning, mint inte HUR ont de gjorde men tillräcklig för att ja skulle börja gråta!

Krystvärkarna gjorde inte ett dugg ont! men sen när barnet skulle födas fram gjorde de så ont så ja vet inte vad! ja trodde dock inte att ja skulle dö, men de va 100 gånger värre än va ja förväntat mej å skrek verkligen rakt ut, å sen när barnets huvud va ute så fick ja panik å skrek åt dem att ta bort barnet nu! å vips va kom kroppen ut glidandes men de kändes inte så mkt. Började gråta direkt när hon va född pga att ja tyckte de gjorde så ont, de kom liksom efteråt samt att de entligen va över. Kände ingen lycka över barnet just då.
så öpplevde ja de hela iaf.

jag hade inga förvärkar alls.. gick 3 veckor över tiden. vaknade n morgon me lättare mensvärk. tyckte inte alls de gjorde ont me värkarna.. var hemma tills jag hade 2 min emellan. hae inte ont då heller. kom in å var öppen 7 cm. sen när jag var helt öppen 10 då började jag me lustgasen för då gjorde de ont.. men de som gjorde såååå jäkla ont var när huvudet var halvvägs ute.. då kändes de som om ngn tände eld på underlivet typ å att huvudet kom ut genom klitoris.

För mig var öppningsvärkarna inte så farliga, lustgasen var jättebra! Krystvärkarna värre men krystandet håller ju inte på så länge. Jag tänkte mycket på att detta kommer att göra ont bara idag och bara i några timmar och det är inte meningslös smärta, jag får ju min bebis!

Jag hade förberett mig innan på en smärta som inte är utav denna värld och att jag skulle be om att få dö. Helvetisk överdjävlig smärta i ca. 48 timmar helt enkelt, men så var det inte alls!! Självklart gör det ont, men man blir så fokuserad på förlossningen och varje ond värk tar dig närmare ditt mål!

Tryckkänslan neråt är jobbig, det kändes som att något skulle dra mig ner genom alla våningar på sjukhuset och ner i underjorden. Hade svårt att hålla mig på benen då.

Det som gjorde allra ondast för mig var när huvudet stod typ halvvägs ute och då börjar min lilla tös att vrida och vända på sig - då skrek jag rakt ut.

Men som sagt, alla upplever smärta olika och allas förlossningar är olika. Jag kan absolut tänka mig att föda barn igen och jag är en riktig vekling i vanliga fall, gråter när jag skär mig i fingret o dyl
Lycka till! 

känner igen mångas beskrivningar här.
Har fött 3 barn och första förlossningen blev ett trauma för mig, mycket för att jag inte förberett mig inför hur ont det skulle kunna göra. Jag hade fruktansvärt ont 24 timmar före värkarna startade. Det gjorde egentligen inte alls ont men jag var så skräckslagen så därför kände jag stooor smärta.
Hamnade i chock efter förlossnignen och var sjuk i 3 år.

Beslöt mig för att skaffa ett syskon och barnlängtan tog över skräcken helt. Gick i Almasamtal, läste alla böcker, ställde alla frågor och bestämde mig för att våga släppa taget och låta smärtan göra vad den ville.

Det gick bra fram till jag var öppen 8 sen var det rena helvetet. Värkarna kom slag i slag och jag trodde jag skulle gå av på mitten. Jag vrålade och skrek och sen kom han äntligen.
Trodde först att nu är jag sjuk igen... men 2 timmar efter förlossningen sa jag att jag ville ha fler barn.
Och det fick jag.

Samma sak här men nu var jag ännu mer förberedd och smärtan var inte farlig längre. Jag VET att jag inte dör. jag vet att när det är som värst så är det nära. Jag vet hur stark jag känner mig efteråt.
Jag var mycket mer närvarande denna gången trots lustgasen.
Jag kände hur barnet kom längre och längre ner. Smärtan kändes olika hela tiden. Det kändes som stark hetta i underlivet när huvudet kom ut. Kroppen gled ut. Sen när bebisen är ute struntar man oftast i att det gjorde ont.
Sen kommer moderkakan och det var som en chock första gången.
Nu sista gången hade jag starka eftervärkar men de kunde jag andas bort. Jag kunde ha fått morfinspruta men så modig är jag inte än.

Vill ha minst ett barn till för det är så häftigt allting.
Mirakel varje gång... ... sen är det ett mirakel att få tonåringen att städa sitt rum, haha.

Glömde skriva mitt bästa förlossningstips.
Träna duktigt på att djupandas. Även om du inte tränar så vet kroppen hur den ska andas.
Efter varje värk tar du ett extra djupt andetag och verkligen andas ut det sista och säger till dig själv att "nu är den värken slut, nu ska jag vila". Även om pausen bara är 30 sek lång så är det en paus.

Sen hade jag en punkt i taket jag fokuserade på och stängde allt annat ute. Stirrade på punkten , andades, paus.
Funkade perfekt på mig.

Att föda barn känns som att skita ut en soffgrupp? är nådigt nervös för min fl i höst, puust.