Hata soc!! Va f*n ska vi nu göra??

Du borde pratat med din syster och hjälpt henne och henned man att komma upp på fötter istället för att anmäla dom till socialen, nu har du nog förstörd din framtid med din syster.

Anonym (socionom) skrev 2008-05-06 07:29:02 följande:

Det är skrattretande att socionomer alltid hänvisar till sekretess. Många av oss som skriver såsom den du svarar till VET ju av egen erfarenhet vad vi pratar om. (annars skulle man aldrig kunna skriva så, det handlar inte om saker man läst sig till utan saker man själv och/eller folk i ens närhet har blivit utsatta för)

Jag tror att många av er faktiskt också VET att det inte går helt rätt till för många familjeöden när soc blandar sig i?!
Vet ni inte det, utan faktiskt tror att ni alltid hjälper så tycker jag det är mkt tragiskt.

jag kan ärligt berätta att jag har haft superförtroende för socialtjänsten genom många år då jag uppfattat de personer JAG kommit i kontakt med som oerhört kompetenta och duktiga...min förtroende började vackla då min bror som har en autistisk skada och hans tjej som har en cp-skada fick en dotter.. Min bror har en historia av sexuella övergrepp på flickor bakom sig. Inget har någonsin blivit anmält pga just misstron mot soc ifrån familjens sida.. JAG är en av dem han under nästan 10 år förgrep sig på, det började då han var barn.. våra föräldrar visste om detta ! ! ! !!
När han fick en dotter anmäldes han från flera håll men eftersom ingen anmälan gjorts tidigare negligerades varningarna om de sexuella övergreppen, istället riktade man in sig på mamman som då har en dokumenterad cp-skada som medicineras (till skillnad från min bror som inte är helt utredd). Jag fick höra att jag bara var svartsjuk eftersom jag då inte hade egna barn, min bror är oerhört manipulativ och lurade i soc-sekreteraren både det ena och det andra så det kändes som om det var JAG som var utredd istället...
Andra gången jag började tvivla på soc var nyligen.. då MIN biståndshandläggare anmälde mig.. utredningen avslutades igår, efter telefonsamtal med utredaren konstaterade hon att 6 månaders helvete var över, 2 månader mellan anmälan kom in och fram till utredningen påbörjades samt på dagen exakt de MAX 4 månader en utredning får ta...och allt de har kommit fram till är att jag är en nära vän med min son, att han är hel och ren och väldigt verbal för sin ålder, att han förstår väldigt mycket, att jag pratar väldigt mycket och har lätt att uttrycka mig, att jag berättar om att jag blivit utsatt för övergrepp och att jag trots min utsatthet har klarat mig bra och är en stark person samt att jag och mitt ex har samarbetssvårigheter...

Anledningen till anmälan var att min handläggare ansåg att pga jag hade hyresskulder så mådde jag så dåligt att min son blev lidande ! ! ! !!
Allt det som utredningen kommit fram till var saker som både jag och mitt ex (trots vår osämja så är vi iaf överrens om de sakerna) berättade för dem redan vid första mötet... slöseri med tid, skattepengar och slitit ner mig totalt..för nu börjar nästa vända.. vårdnadstvisten.. och gissa vad??? Det är en socialsekreterare från samma kontor som ska hålla i den och pga att en tidigare utredning finns på mig (va??? Utredningen var klart o tydligt enl utredarna på min son o inte på NÅGON av föräldrarna) så kommer den vägas in.. o gissa vad igen??? Tanten säger att eftersom anmälan kommit in på mig så har jag lite mer att bevisa än mitt ex!?!?!?!?

TROTS DETTA ! ! ! !! ! Tycker jag ÄNDÅ att TS gör rätt i sin anmälan för det hon skriver om sin systers barn känns inte bra... men jag vill ändå att folk ska ha i baktanke vilket helvete de utsätter folk för genom att anmäla bara för att det är "kul".. TS har tänkt igenom detta, hon och familjen har gjort vad de kunnat, orkat och haft möjlighet till men i grund och botten är det ändå så att skaffar man barn så är det något man ska klara av själv, och fixar man det inte ska man BE sin familj om hjälp, det är faktiskt så att när man skaffar barn och egen familj så startar man också en NY familj och mor, far och syskon hamnar i vad som i psykologiska fall brukar kallas för sekundärfamiljen.. att ta för givet att man ska få hjälp från dem (eller någon annan) tycker jag visar på en oerhörd omogenhet.

Att hänvisa till sekretessen är väl knappast skrattretande utan lagstyrt och tvunget. Att sedan inte alla verkar veta vad den innebär är ju en annan sak. Jag tror visst att det finns sall där socialtjänsten gjort fel, ett dåligt jobb eller inte kunnat möta sina klienter på ett bra sätt. Det är beklagligt och väl värt att lyftas fram. Det är med kritiskt tänkande man motiveras till förändring. MEN idag är det är det en rådande trend att endast lyfta fram det negativa som socialtjänsten gör vilket är mkt tråkigt. Tanken är ju att socialtjänsten ska fungera som ett stöd för dem som behöver det. INTE att hjälpa själva dock som många verkar tro. Den utbildning har vi inte, utan att förmedla kontakter till den som har rätt kompetens för ett individuellt ärende. Dvs. vissa behöver få komma till psykolog och för andra kan en medmänniska i form av kontaktperson vara det rätta. Det är alltså socialtjänsten uppgift att tillsammans med klienten hitta problemet och hjälpa klienten att hos rätt instans få en lösning.
Jag tror att det är direkt farligt att avråda människor att ta kontakt med socialtjänsten pga av det negativa man hört (särskilt då det positiva arbete soc. utför aldrig blir omtalat). Jag tror det kan vara livsfarligt att avråda kontakten med soc då det rör barn. Vi har ändå en tanke i samhället om att soc ska vara till för dem som behöver det..
Sedan får man inte glömma att det i många fall handlar om trasiga familjer som i besvikelse och jobbiga omständigheter gärna skyller sin situation på soc. och det är förståligt om än inte sanningsenligt.

erfarenhetsbaserad kunskap om socialtjänsten säger tyvärr väldigt sällan hela sanningen....

Anonym (Ej naiv) skrev 2008-05-06 05:45:53 följande:

jag har erfarenhet av socilatjänsten då jag arbetar med barn som omhändertagits. Inte i ett enda av de många fall jag stött på har soc tagit dem utan anledniong som så många verkar tro- snarare har ärendet fått gå för långt i mina ögon. När det till slut händer något kommer oftast personer fram som anat saker men inte velat anmäla pga attityd som den jag citerade. Har aldrig någonsin stött på en person på soc som ine inser vad de har att göra med och går väldigt försiktigt fram när det gäller barn och familjer.
Det händer saker som är fel ibland, men det lyfts fram lite väl mycket kan jag tycka. Klart att föräldrar som förlorat vårdnaden om sina barninte giullar soc och har en helt annan hitoria att berätta för media än vad soc har som inte får uttala sig...

min son på 1,5 hjälper till att skriva om ni undrar över mina stavfel...

exakt

Anonym (suck) skrev 2008-05-06 17:48:26 följande:

jag är förvånad över folks bristande kunskap i vad sekretess är och vad följden kan bli om man bryter den. Det är skrattretande för mig.

en glad skrev 2008-05-06 16:58:28 följande:

Det är precis tvärtom. Det är erfarenhetsbaserad kunskap som är den enda pålitliga!!
Den som både har läst utredningen som socialtjänsten har gjort, eventuella domstolsbeslut m.m OCH dessutom känner familjen det handlar om personligen sen lång tid tillbaka innehar ALLA KUNSKAPER som krävs att se om beslutet, utredningen, den s.k "hjälpen" m.m är rätt och riktig!

Ingen inkompetent socialsekreterare som inte ens KÄNNER till familjen, och som sedan skyller sina enorma misstag på sekretess och försöker få det att låta som om det finns "hemliga saker" om familjen som ingen annan känner till...... det är kanske inte skrattretande (fel ordval) men mycket mycket tragiskt!