Kan man fâ 'fel' barn?

Eller finns det en risk för att allt känns fel? Att man inte tar sig till barnet som man blivit tilldelat?- står det i trådstarten.

Kanske man istället skulle ställa frågan -Finns det barn jag inte kan lära mig att anknyta till trots att jag verkligen vill och försöker?

Ja, det tror jag. Men tack och lov är det väldigt sällsynt.

Det tog mig ½ år innan jag kunde "älska" ett av mina barn trots att jag försökte varje minut sedan vi kom hem. Jag kände ett enormt ansvar att ta hand om barnet och det gjorde jag också men det var hemskt att känna att jag hade svårt att tycka om det. Och det tog alltså tid men det gick, i samvaron med barnet lärde jag mig älska det. När jag efteråt berättat för andra adoptivföräldrar om hur lång tid det verkligen tog så fick jag stort gensvar, det var inte bara jag som haft svårt med anknytningen, de hade andra också, men ingen hade vågat berätta det.

Men, tyvärr tror jag att det har hänt, och händer, att föräldrar och barn inte når fram till varandra. Pga omständigheter som man inte väntat sig. Man kan som förälder ha förberett sig för dåligt och ha felaktiga förväntningar på föräldraskapet, barnet kan ha en sådan historia att det inte anknyter alls och då blir även förälderns anknytning svår, barnet kan ha sjukdomar i kropp och själ som gör hela anknytningsprocessen till ett inferno. Och andra skäl.

Men som tur är så tror jag att det inte händer så ofta, de flesta föräldrar och och barn finner varandra. Men vägen dit kan vara plågsamt lång.

Utlandssvensk, jag tror att det är jättebra att du tänker så här nu. Som andra redan skrivit så finns det nog väldigt få barn i världen som du inte skulle kunna ta till dig, men ibland kan det ta lite tid. Då är det nog en lättnad att redan innan ha förberett sig på att det kan bli så. Om man förväntar sig att känna en allt uppslukande kärlek redan vid barnbeskedet och det sedan tar flera månader att nå dit hinner man nog bli väldigt orolig.

För mig tog det några veckor, mer än en månad, att känna att jag var mamma till min dotter. I början kände jag ömhet och någon sorts beskyddarinstinkt, men den riktiga kärleken började inte växa på en gång. Kanske var det för att vi så länge var osäkra på om vi alls skulle få något barn. Vi hade fått kämpa så oerhört hårt för att nå dit att det nästan kändes lite tomt när vi väl var framme. Kanske berodde det på att jag förväntat mig en pojke i tvåårsåldern (det var vad nästan alla andra fick i det landet) och så fick vi en flicka på 15 månader. Inte hann jag vänja mig vid tanken heller, eftersom vi fick träffa henne redan nästa dag. Vad det nu än berodde på så behövde mina känslor lite tid för att komma ifatt.

För min man var det kärlek vid första ögonkastet med vår dotter. Han såg henne bäras in på läkarexpeditionen där vi satt och önskade genast att just det barnet skulle visa sig vara vår dotter. När det var så blev han bara helt lugn och kände att henne skulle kan kunna bli en bra pappa till.

När vi sedan fick vår bio-son tog det längre tid för oss båda att ta honom till oss. Återigen berodde det nog på oro innan (graviditeten var rätt osäker) och lite chock när han föddes för tidigt och hamnade på neonatal. Vi visste att det förmodligen skulle bli så, men det är en sak att veta i teorin, en annan att ta itu med det i praktiken. Jag visste ju sedan dottern att de starka känslorna kan låta vänta lite på sig så jag var inte särskilt orolig när de inte kom ögonblickligen. Min man hade det däremot riktigt jobbigt, eftersom han förväntat sig samma känsloflod som med dottern.

Jag tror att de flesta som adopterar får rätt barn men undantag finns precis som med biologiska barn. En av min mans bästa kompisar fick en svår depression när hans första son föddes, (ett biologiskt barn). Det slutade med att förhållandet gick i kras och han kom aldrig så nära sin son som han hade tänkt sig. Så sånt kan alltid hända. Men det är ovanligt.

Jag har träffat många som har adopterat och alla som jag har träffat verkar vara väldigt nöjda med de barn som de har fått.

Själv oroade jag mig över allt möjligt innan vår son kom, men när vi fick honom blev vi som vilken familj som helst. Det enda som tog lite tid var att få in bra rutiner, (när barnet skulle äta och sova osv). Kan också tillägga att när barnet väl kommer så har man inte så mycket tid över att oroa sig över saker, det viktiga blir bara att ta hand om barnet. Vi fick en pigg 1,5 åring så vi hade fullt upp från dag 1.

Vill bara säga att jag blev förälskad i vår son redan när vi fick förfrågan om honom, då visste jag bara hur han såg ut, inte vem han var, hur han är i sin personlighet etc. Förälskelsen satt i och längtan kom enormt efter honom, han kändes direkt som vår son! Sedan när vi fick honom i vår famn så kändes det bara overkligt och stort, känslorna kom några dagar senare, då small det till i hjärtat och jag kände att jag verkligen älskade honom så mycket och att han är en del av oss! Men jag tror inte att det är ovanligt att det tar längre tid men mer ovanligt att det tar mycket lång tid och väldigt sällsynt att det aldrig inträffar....

Nej, jag tror verkligen inte att man kan få fel barn - däremot tror jag att det kan kännas så i början, precis som det kan för alla nyblivna föräldrar. Men jag tror att man får precis de barn som man ska ha.

-Men jag tror att man får precis de barn som man ska ha-
skrev Ethi.

Tyvärr tror inte jag att det är så enkelt, då vore inte så många vuxna adopterade besvikna och missnöjda med sina föräldrar. Man får inte alltid de barn man ska ha. Och barn får inte alltid de föräldrar de behöver.

Fast samma sak gäller ju biologiska föräldrar och deras barn, har inte de heller fått "rätt" barn?

Givetvis är inte livet rättvist... En del får barn trots att de aldrig borde ha fått bli föräldrar överhuvudtaget. En del barn är helt enkelt svåra att vara föräldrar till. Men är det fel barn till fel föräldrar, eller är det bara gammal vanlig livs-otur?

Men beror det alltid på att den adopterade fått "fel" föräldrar? Jag tänker till exempel på något jag läste i SvD idag. De har påbörjat en artikelserie om depressioner och hade lite fakta bland annat om vad som kan ligga bakom. Där stod att små barn som varit med om en separation eller som blivit utsatta för vanvård, ointresse eller sexuella övergrepp ofta drabbas av depressioner som vuxna. Nu har väl förhoppningsvis inte så många adopterade barn varit med om sexuella övergrepp, men det andra stämmer ju i större eller mindre utsträckning för alla adopterade. Därtill kommer att många psykiska besvär, inklusive depression, är ärftliga. Vi vet ofta inte bakgrunden till att bio-föräldrarna inte kunde ta hand om sina barn, men i en del länder är psykisk sjukdom en möjlig orsak.

Säkert finns det föräldrar som inte klarade av att adoptera ett barn. Men jag tror att det är vanligare med föräldrar som kämpat som tigrar för att hjälpa barnet, men som inte räckt till eftersom barnets egna svårigheter var för stora. I det läget tycker inte jag att man kan påstå att barnet fick fel föräldrar. Det finns kanske knappt en handfull som skulle ha klarat saken bättre. Problemet ligger längre tillbaka i tiden, före adoptionen, även om föräldrarna här-och-nu är enklare att skylla på.

Manchester: Var det den här länken du menar kanske?
www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel/_961137.svd

Skulle gärna vilja veta.

Försöker igen:www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_961137.svd