Kan man fâ 'fel' barn?

Inget att göra åt får ett felmeddelande hos SvD hur man än gör

Det handlar väl mest om ens egna föreställningar om hur det SKA vara eller inte vara? Min mamma är lite tuff när hon tycker vi är elaka mot henne och brukar faktiskt kontra mig när jag säger " man väljer inte sina föräldrar" med att säga "nej, men man väljer inte heller sina barn". Det jag vill säga är att visst kan det säkert kännas likadant när man väntar ett barn (genom magen) att föreställningarna inte motsvarar verkligheten. Måste man som förälder och barn passa ihop? Jag är helt olik mina föräldra i sätt och utseende. Jag var rätt krävande som liten som jag precis skrev i äd-forumet och min mamma ville ha en liten "snäll" prinsessa som gillade rosa fluffiga klänningar och strumpbyxor. Och jag var en pojkflicka som klättrade i de högsta träden tillsammans med pojkarna (och ramlade ner ganska ofta När vi skulle sjunga i kyrkan cyklade jag dit med vita kläder och mamma skulle möta mig utanför kyrkan. Jag cyklade i lera och annat skoj och kom dit som en lergubbe. Till råga på allt skulle jag sjunga solo. Stackars mamma som laddat med kameran! Men vad är det som hindrar varandra att älska olikheter och acceptera varandra för vad vi är? INGENTING!

manchester skrev
-Men jag tror att det är vanligare med föräldrar som kämpat som tigrar för att hjälpa barnet, men som inte räckt till eftersom barnets egna svårigheter var för stora. I det läget tycker inte jag att man kan påstå att barnet fick fel föräldrar-

Håller med, visst är det vanligare med kämpande föräldrar och det är ju det absolut viktigaste.

Men ändå, om man som förälder får ett barn vars svårigheter man absolut inte orkar/klarar av trots att man faktiskt kämpar så har man ju faktist fått "fel barn" även om det låter hemskt när jag skriver orden.
Och jag tycker inte man kan jämställa det med bioföräldrar som får ett barn med svårigheter, det är ändå annorlunda, ett biobarn bara kommer, ett adopterat barn SKA matchas med "rätt" föräldrar, det är ju liksom det som är meningen med alla utredningar av både föräldrar och barn. Och ändå så är det ju just det som inte är möjligt, att göra perfekta matchningar.

Nej, jag tror fortfarande att det är möjligt att få "fel barn", tyvärr tror jag det, och det är sorgligt, både för barnets och föräldrarnas skull. Jag läste nyligen om ett barn (ej i Sverige) som råkat så fruktansvärt illa ut sexuellt i hemlandet och barnet förgrep sig på sina nya syskon och andra barn i sin närhet. Barnet var i förskoleåldern och familjen hopppades att beteendet skulle kunna ändras och de gjorde allt vad som fanns att göra i terapiväg. Det funkade inte, syskonen kom till skada. Sedan en tid tillbaka är barnet adopterat igen, av en singelmamma med kunskaper om barn och psykologi och alla mår mycket bättre. Så visst kan man säga att man kan få fel barn. Och barn kan få fel föräldrar. Men i detta fall hittades tack och lov en ny och "rätt" förälder. Och mamman fick rätt barn.
Och det önskar man förstås alla.

Men hur kan man veta att en veckogammal baby är rätt barn till just de föräldrarna baserat på utredningen? Jag förstår ur det perspektivet du skriver om barnet har kända sn eller så. Men annars måste du ju vara omöjligt att matcha med rätt föräldrar. Utredningen handlar ju mycket mer om man har möjlighet att ta hand om ETT barn, inte just ett specifikt barn.

Både bioföräldrar och A-föräldrar har tankar på om jag kommer att kunna älska vilket barn jag än får - och det gör de i princip alltid. Och när de ska få tvåan - kommer jag att kunna älska denna varelse lika mycket - fast på annat sätt - och det gör de. Rädslotanken finns där hos många.

Och man ska komma ihåg att biofamiljer inte heller alltid blir "välmatchade". Hur många har inte problem med sina släktrelationer, familjerelationer? (inga här kanske?)

Att då säga att man hamnat i fel familj, att allt hade varit bättre om barnet vuxit upp hos grannen, att man är felmatchad är kanske bara en ursäkt för både biobarn, och adoptivbarn för att livet kan vara svårt, relationer kan vara svåra. Och även biobarn bär med sig sina personliga svagheter som gör att de är mer benägna att bli deprimerade mm som vuxna oavsett föräldrar.
Men tendensen i samhället är att vi ska vara så himla lyckade och lyckliga hela tiden och att vi har all makt att själva skapa det liv vi önskar, oavsett skador, sjukdomar, våld och död.

Barn kommer att komma till olika resurssvaga föräldrar framöver. Vissa människor kommer att få det jobbigt i livet på olika sätt i både adoptiv och biofamiljer och lägga allt ansvar och skuld hos föräldrarna. Inte på att livet i sig är orättvist. Allt rår man som förälder inte över, allt fixar man inte hur mycket tiger man än är. Att bli vuxen handlar kanske om att se vad man som människa bär på, ta ansvar för det och kunna skilja ut vad som skulle ha kunnat varit annorlunda i en annan familj, komma över att det inte blev så och gå vidare och göra det bästa av situationen. Oavsett om man blivit bortadopterad eller hamnat hos ofullständiga föräldrar.

Kan man få fel barn? I undantagsfall. Det är inte barnet i sig som styr över förmågan att vara en bra förälder.
Kan man få fel föräldrar? Ja. Kan man få dåliga föräldrar? O,Ja absolut. Kan man trots det få ett bra liv? Ja, ofta.

Ang barnet som skadade sina syskon - det barnet skulle kanske inte matchas in i en familj med syskon. Kanske hade det gått bättre med terapin mm om föräldrarna bara haft detta barn att fokusera på. Så visst blev det fel barn i den familjen. Eller så fick syskonen fel familj? Frågan är om man före matchningen visste att detta barn behöver en specialistförälder utan syskon?

Väl skrivet inlägg, Solstjärnan.

Och jodå, barnhemmet visste mycket väl hur detta arma barn fungerade. Men jag vet inte om den som gjorde själva matchningen visste det, troligen mörkade barnhemmet.

Och så tänkte jag på en helt annan sak, det finns ju föräldrar som tackat nej till ett barn redan när man sett BB-bilden eller hört hur gammalt barnet är. När sådant sker tycker jag inte man kan säga att man fått "fel" barn, då har man istället haft felaktiga förväntningar. "Fel" barn har man fått när man verkligen kämpat länge för att finna varandra och ändå inte gjort det. Och som många skrivit, det är tack och lov sällan sådant händer.

Jag tycker det är fel att säga att man fått fel barn även om man har kämpat det är väl i så fall "fel" föräldrar till just detta barn om det inte funkar. Barnet är som det är, klarar man det inte som förälder så är det ju föräldrarna som inte är rätt för barnet och inte tvärtom.

Vad bra skrivet!!

Tycker det är lite löjligt att prata om att man kan få "fel" barn. Jaha..skulle ett annat barn varit bättre då kanske? Det tror jag faktiskt inte..
Därimot tror jag att det finns föräldrar som inte klarar av vissa barn....och i fallet med det sexuella barnet så handlar det ju inte om att barnet var fel utan att det mådde bättre i en annan situation helt enkelt!
Så nej.....man kan inte få fel barn....men vissa föräldrare kan nog få barn med svårigheter som de inte är kapabla att klara av. Och då kan det vara bättre för barnet att byta miljö eller familj....det händer ju som sagt i alla möjliga familjer..

Tycker det var smart av dens mamma som sa att man inte väljer sina barn heller....inte r bioföräldrar mer förberedda eller lämpade för svårigheter. Kanske snarare at de tär tvärtom eftersom adoptivföräldrar alltid får inpräntat att de ska räkna med att någon kommer bli "fel" eftersom adoptivbarn alltid har ett bagage!

Det som kan kännas "fel" är nog att det (som många skrivit) tar ett tag att komma ikapp med känslorna! Jag har vänner som fått biologiska barn och det har tagit upp till ett halvår att få mamma-känslor för dem också! Det är en nog en liten chock oavsett HUR man får barnet!!