Kan man fâ 'fel' barn?

Och snälla nå´n, inte är väl BARNET roten till det jobbiga! Att uppleva att man har fått "fel" barn är oerhört jobbigt för föräldern men inte skyller man på barnet för det! Barnet har väl ingen skuld i det hela! Det absolut värsta med att ha fått "fel" barn är man är så oerhört skräckslagen att BARNET far illa av att man inte kan ge det det som det verkligen behöver. Inte går man omkring och tycker synd om sig själv, vad vore man då för människa..

Men man sörjer.

Ja, jag har personlig erfarenhet under många år. På vilket sätt tänker jag inte berätta.

Jo precis ... men det är just termen jag har emot..sen förstår jag självklart att man kan önska att barnet inte hade handikappet eller att det var lite lugnare. Fast jag vill nog ändå tro att det den mamman ville ha var ett barn som uppträdde på liknande sätt som grannens barn. Alltså att man önskade bort det handikapp eller problem som barnet har! Och det kallar jag en sund förälder för ingen förälder vill ju att det egna barnet ska ha ett handikapp eller problem på annat sätt. Jag tycker faktiskt ditt exempel bekräftar det jag tycker...
Men om man tittar på sitt barn och tänker "jag önskar du var någon annan" inte bara utifrån handikappet...så tycker jag nog det är lite konstigt..Nej.. men jag tycker den termen du använder ger en känsla av att det är så!
Dum term alltså tycker jag....om du läser det övriga jag skriver så förstår du nog att vi egentligen tycker lika men att det är termen "fel barn" som jag är emot! Tycker det vore konstigt om man inte sörjde över barnets handikapp men tycker det skulle vara naturligare att önska att barnet var "friskt" eller inte hade handikappet snarare än att känna att man fått fel barn för i mina öron ringer fel barn = barnet är fel.

Jag har aldrig aldrig sagt att man inte skulle kunna sörja över hur det kunde ha varit eller att man inte skulle kunna önska att läget var ett annat....!!

Bemma jag instämmer i det du skriver!

Trådstartarens rubrik är, kan man få "fel" barn, jag har försökt förklara vad jag menar utifrån den.

Kanske jag uttrycker mig oklart men jag hoppas mina inlägg visar vad jag tycker.

Ja..och jag håller inte med!!

Men jag tror nog vi kommit ifrån ämnet eftersom TS ju egentligen menade om det kan kännas som man fått fel barn när man får BB vid adoption. Det tror jag nog inte men det kan nog ta ett tag innan man "kommer i fatt" ...som många redan sagt!!

Intressant att läsa vad ni skriver.

Men jag förstâr mycket väl vad Xinyun menar ocksâ. Det verkar som om det är är tabu att kritisera inom adoptionsvärlden. Men att inte skriva om svârigheter betyder inte det att de inte finns....!! Och det är lustigt att sâ mânga hänvisar till bio-barn, när trâden handlar om svârigheter med a-barn.... bara en tanke...

Ibland fâr jag känslan av att alla negativa tankar kring adoption mâste sopas under mattan. Men de finns där ändâ. Inte alltid. Inte för alla. Men för mânga. De flesta adoptioner startar ju trots allt med ett trauma för bâde föräldrar och barn. Barn som blivit övergivna och föräldrar som ofta gâtt en lâng och svâr väg för att bli föräldrar.... Varför vâgar sâ fâ prata om det? Är det för obehagligt?

Det är tråkigt om det är så men jag tror att många som jag reagerade mot termen "fel" barn då barn har handikapp eller andra problem...sedan tolkade jag det som att du menade fel barn i fråga om det barn man får. Oavsett om barnet har problem eller inte!!
Att man vid BB känner "Nej..detta barnet är inte mitt..de måste ha matchat fel".
Men menade du att få fel barn för att man INSER att barnet har problem då man får det kanske man inte skulle ha adopterat från början...de flesta a-barn har varit med om något mer eller mindre traumatiskt!!

Jag tycker däremot att det pratas ganska mycket om problem som kan uppstå i och med en adoption....jag var rätt trött på att få höra.." I tonåren dååå kan det och det hända" och undrade när vi skulle prata om något positivt...t.e.x glädjen att få ett barn genom adoption!! Kanske är det sedan föräldrarna som hyssar om det skulle bli problematiskt med anknytningen...

Jo, det pratas mycket teoretiskt men inte rent konkret, bland dem som fått barn. Man får lätt uppfattningen att allt i de nya familjerna är perfekt och rosenrött liksom. Anknytningssvårigheter och annat erkäns sällan tyärr och den som råkar ut för det känner sig ofta väldigt ensam. Där fyllde adoptera.nu en viktig funktion som jag tror många saknar. Man vill gärna ha råd men inte lämna ut sina barn.

Jag tror att många som får bb-fotona och rapporten känner lite oro. Ser barnet inte lite frånvarande ut? Sitter ögonen snett? Betyder "aktiv" i rapporten ADHD och så vidare.
Vi ansökte om vårt barn, alltså just vår son, så vi visste ju liksom hur han såg ut men visst var man nervös och visst lusläste man rapporten om och om igen och undrade över vad allt egentligen betydde.
I vårt fall stämde för övrigt rapporten på punkt och pricka, den som fyllt i den har verkligen känt vår pojke för den beskriver hela honom och hans personlighet perfekt.
En kul grej är att en månad innan vi åkte besökte ett annat svenskt par vår sons barnhem och fick träffa honom, lämna lite presenter från oss och filma/fotografera honom. Vi blev sååå förvånade när vi fick materialet för han var inte alls sig lik från fotona vi fått vid barnbesked. Sen när vi träffade honom i Kina däremot var han sig lik från de där första bilderna. I efterhand kan jag se hur förvirrad och nervös han var över att få träffa dessa konstiga människor som gav honom presenter (hans första någonsin?) men när vi fick filmen och bilderna var vi verkligen förvirrade. Men inte så att vi kände att det var fel barn!

Att man jämför med biobarn tycker jag inte är så konstigt, som jag skrev tror jag att många föräldrar, oavsett hur de blivit föräldrar till ett specifikt barn, ibland tänker på hur livet varit om barnet som på något sätt inte fungerar i familjen hade varit annorlunda/inte haft sitt handikapp.

Ja hjälp, visst är det så. Det finns så många moraltanter som vet precis hur allt ska vara och det är nästan alltid de vars adoptioner klarats av rättså smärtfritt. De som inte haft det så lätt tiger oftast då det är lite skämmigt, man har ju gubevars blivit godkänd på längden och bredden.

Jag gör ett sista försök med trådstarten och ska försöka uttrycka mig koncist. Nu förutsätter jag att frågorna gäller vid BB.

-Blir det automatiskt sâ när man blir förälder genom adoption, att man tycker att ens eget barn är det 'bästa' barnet man kunde fâ och att man är som gjorda för varandra? -Oftast men absolut inte alltid. Beviset för detta att föräldrar då och då tackar nej till barn. Det är inte länge sedan jag hörde talas om en svensk familj och det har hänt många gånger tidigare. Och precis som trådstartarens kompis tyckte jag ett av mina barn var ganska fult vid BB men man vänjer sig med tiden och lär sig älska!

-Eller finns det en risk för att allt känns fel?- Visst kan det kännas fel, man har ju gått och gjort sig en bild av barnet under lång tid och ibland stämmer den inte alls. Denna sin nidbild måste man försöka strunta i, helt enkelt inse att den inte är realistisk, barnet är ändå inte som man tror!

-Att man inte tar sig till barnet som man blivit tilldelat?- Det är detta som diskuterats här i tråden. Anknytning TAR OFTAST TID och man ska inte ge upp. Och som jag skrivit tidigare, det finns familjer där det aldrig blir bra, och det får man inte förneka. Det är en kalkylerad risk man får ta när man adopterar. Men det är tack och lov sällsynt.

-Ibland smyger den där lilla oron pâ mig. KAN det hända att det INTE känns rätt när man fâr barn, som om 'matchningen' blev fel?-
Ja, det kan hända. MEN BLI INTE RÄDD om det händer, det är inte känslorna vid barnbeskedet som dikterar hur du kommer att känna för barnet resten av ditt liv! Med största sannolikhet kommer du att älska den den ungen till vanvett. Hur gammal den än är, hur frisk den är och hur den än ser ut!

Tack. Jag tror att det var just det här jag var ute efter att fâ höra.... Att allt kan kännas 'fel' när man fâr bb, men att det faktiskt är helt ok om det skulle kännas sâ, och att jag inte behöver bli rädd om det inte känns bra frân första stund. Den negativa känslan övergâr i nästan 100% av alla fall till den där gränslösa kärleken man kan känna som förälder.

Bemma/Cerdrica - jag tänkte inte alls pâ handikapp när jag skrev om 'fel' barn!

Bemma - men de där kommentarerna du fâr... om att det kan bli jobbigt i tonâren och sâ.... de gissar jag att du fâr av folk som inte själva har adopterat? Det är DET som är grejen.Vad vet de om hur det är att vara a-förälder? Inte mycket... Men a-föräldrarna själva hör man sällan prata öppet om svârigheter och gör de det sâ blir bemötandet frân andra a-föräldrar inte speciellt givande dâ fâ vâgar/vill prata om de negativa känslor som man eventuellt kan ha rörande sitt barn...