STORA problem med svärmor o sambo!! Långt..
tycker jag iaf.. måste få skriva av mig lite!
Jag o min sambo fick en dotter för snart två månader sen. De närmaste hälsade på på sjukhuset. Svärmor var då fruktansvärt jobbig tyckte jag känslig som man är. Hon satt inte ner en sekund, försökte trycka nappen i munnen på bebisen precis när den släppt taget o fortfarande låg vid bröstet, ville ta kort när jag ammade o när jag sa att jag inte ville det blev hon sur, ryckte henne från famnen på mig osv osv.
Någon dag efter vi kom hem så ringde jag till henne o ville prata om att jag tyckte det var jobbigt. Tänkte förebygga att det blir jobbigt när hon kommer o hälsar på. Ville inte få utbrott hemma så storasyskonen skulle bli påverkade.
Jag sa lugnt o snällt att jag vill att hon frågar först för jag tycker det är jobbigt när man bara sliter upp henne. Då börjar hon stortjuta o säga saker som att: jag försöker bara vara farmor men du låter mig inte vara det. Skriker: Jag har faktiskt hållit i bebisar förut, jag hade inte tänkt tappa henne i golvet! Jag försöker förklara att det bara är just nu o att min känslighet snart går över men hon säger bara att jag har sårat henne. eftersom hon varvade upp så o inte lyssnade så höjde jag oxå rösten.
När sambon vaknade så sa jag att jag hade pratat med henne o då hade han hört det. O han tyckte att jag betett mig illa!! Gapade o skrek att jag inte kunde vräka ur mig vad som helst. Vet du hur länge hon väntat på det här! (första barnbarnet) som att vi födde barn åt henne! Till saken hör att hon förlorade sin man förra året o hon sa att hon var så ensam. Jag sa då att bebisen inte är svaret på hennes ensamhet, vi finns här men bebben är ingen magisk lösning på hennes sorg. Är jag helt ute o cyklar?! Skulle jag låtit henne styra o ställa för att hon inte ska va så ensam? Känns för jävligt allting! Jag ville bara förebygga kaos o hade verkligen tänkt på vad o hur jag skulle prata med henne på bästa sätt. Vräkte absolut inte ur mig en massa bara.
Känner mig så himla ledsen för att han tog hennes parti. Det är ju vi som är familjen! Skulle min morsa gjort något dylikt mot honom hade jag gått i taket! Han hade kunnat prata med oss båda o löst det smidigt. Eller? Min mamma blev så arg så hon ringde upp honom men han bara gapade o skrek att det skulle minsann alltid va på mitt sätt o jag sket fullständigt i andra. Jag tappade lusten helt efter det, satt bara i soffan helt apatisk i flera veckor. Han har bett om ursäkt men känner mig fortfarande sviken. Är jag larvig?
När han pratar med sin mamma i telefonen går han undan o jag spyr bara jag hör att det är henne han pratar med. Har inte träffat eller pratat med henne än. Vet inte ett dugg vad han säger till henne. Han kanske säger att jag är knäpp. Jag har sagt att det är ok att hon kommer hit o att jag inte kommer ställa till nån scen, för jag har accepterat att hon måste finnas i vår dotters liv. Det är flera veckor sen jag sa o han har fortfarande inte bjudit hit henne. Tror att han inte litar på hur hon kommer vara.
Vet varken ut eller in. Allt är bara så förvirrat.
Jaja nu har jag fått skriva av mig lite. Tar tacksamt emot tips om hur jag ska orka....
Sen får du väl kanske försöka prata med din sambo i lugn och ro, men det verkar som att han har sin åsikt klar. Men jag tror det är viktigt att du låter honom veta hur du känner, att han inte är något stöd för dig och att du känner att han inte står på din sida, respekterar dig och lyssnar på dig. Även om han börjar gapa och skrika så försök att lugnt och stilla bara säga till honom hur du känner.