STORA problem med svärmor o sambo!! Långt..

Anonym (lilla jag) skrev 2008-05-13 11:30:08 följande:

Håller inte riktigt med.

Generellt tycker jag att om det uppstår en konflikt med någon svärförälder så måste nog den vars förälder det gäller ändå visa att han/hon är lojal med en ny familj! Därmed inte sagt att svärföräldern är ensam om att ha felat men då är det, tycker jag, ändå så att svärsonen/dottern inte ska behöva ta allt själv. Där måste ändå "barnet" på något sätt agera buffert mellan och försöka hjälpa till att lösa situationen.

Det här är ett återkommande tema i vår familj. Inte så att jag egentligen har några konflikter med mina svärföräldrar, ärligt talat skulle det kännas ganska befriande att verkligen få bråka! Nu är det mest bara att jag går omkring och irriterar mig för att jag inte, hur jag än försöker, begriper mig på svärisarna och känner det som att ingen någonsin kan fråga dem rakt ut och få ett ärligt svar! Vet liksom aldrig var jag har dem och försöker få maken att kräva svar men det törs han inte riktigt ohc det gör mig tokig. Men så lär jag få ha det tills de trillar av pinn så det är väl bara att lära sig leva med.

TS - bra att du pratat med din svärmor själv när nu din sambo uppenbarligen inte ville/vågade! Känns ju som att ni trots allt kan hitta ett sätt att få en fungerande relation även om ni aldrig blir bästisar.

*hehe* Jaa jag är säkerligen lika puckad som du Och jag veet ju precis vad du vill höra
Nej men jag säger bara vad jag tycker. I en relation behöver man verkligen inte tycka lika jämt, däremot tycker jag att man ska försöka stötta varandra. Och även om man inte alltid förstår varför den andre tycker och tänker som den gör så måste man iaf försöka förstå. Och jag tycker att man ska sträva efter att stå på samma sida. I ditt fall TS, så tycker jag att din sambo betett sig ruskigt illa, både mot dig och sin mamma, han behöver egentligen inte ta någons parti, bara försöka att medla mellan er och få er båda på samma linje, precis som nån skrev ni behöver inte bli bästisar. bara lite förståelse. T.o.m din svärmor verkar ju fattat det...

usch, jag önskar jag kunde komma å banka in lite vett i pannan på gubben din Skämt åsido. Om han verkligen älskar dig borde han verkligen försöka lyssna på dig, och respektera din åsikt. Det är såå viktigt att man pratar, och lyssnar, på varann!
Jag har inte nåt ûbertips heller.. Om det vore jag som va i din sits skulle jag säga till min sambo, att nu är det såhär. Jag har en viktig sak jag behöver prata med dig om. Du behöver inte tycka samma som jag, du behöver inte hålla med mig alls. Jag vill bara att du lyssnar på vad jag har att säga, det är viktigt för mig och jag behöver säga detta. Börja inte gapa och skrika, utan håll dig lugn och lyssna i lugn och ro. Om du verkligen bryr dig det minsta om mig, och det vi har tillsammans så ber jag dig att lyssna, och respektera det jag har att säga om mina känslor... Så skulle jag nog börja iaf. Och sen försöka hålla mej lugn hela tiden.

Lättare sagt än gjort förvisso.
Lycka till TS! Tänker på dig, och håller alla tummarna jag kan.

Kram kram

Jag tycker att ni två verkar klara situationen jättebra och vuxet! Ofta så vill dom ju väl, svärisarna, men kan vara så otroligt klumpiga. Bra att ni vågar vara ärliga och raka i alla fall. Låt inte sambon sköta kommunikationen mellan er då ni verkar klara det bättre själva. Dock är det förstås viktigt att han tar ditt parti i varje läge. Men man kan ju också förstå att han kanske känner asnvar och oro om hennes man precis har dött.

uffff då ska ni bara veta hur vi "utlänningar" har de...

då svärföräldrarna ingår i paketet...blääääääää

där svärmor i praktiska taget BOR hos en...kommer på morgonen o går hem på kvällen...
ett rent helvete...o mannen....de e ju han mamma..
baaaaaaaah irriterande

Mitt ex klippte aldrig navelsträngen med sin mor.

Hon var en ren plåga. Dominerande, nedlåtande och kall. Styrde sin familj med järnhand. Usch jag får kalla kårar bara jag tänker på den kvinnan.

Mitt ex är 35 år, men han hade inga som helst problem med att tillbringa hela helger tillsammans med sin mor istället för att tillbringa dom med sin sambo och barn.

Det skvallrades bakom min rygg. När hon ringde gick han undan i ett annat rum. Hon titulerade honom "lilla Lasse" "Våran Lasse"

Jag ångrar inte att jag separerade från honom, men kan tycka synd om honom över att han är så styrd av sin mor.

En riktig jädra satkärring är vad det är!

Jag tycker att varken din sambo eller du ska berätta förtroliga intima saker för omgivningen om inte respektive gjort klart att det är ok.
Jag förstår helt fullt och fast att du inte vill få dina bröstvårtor exponerade eller dina besök hos psykolog, det är din sak att berätta för dem du känner förtroende för. Det är ju också bara du som bäst kan svara på de frågor informationen kan ge.
Men du å din sida måste också sila den information du läcker ut, det är inte ok att din sambo ska måsta hantera andra i er relationsfär kring det som rör era relationsproblem. Vill du å ena sidan att det ska vara en gräns så måste det också finnas en gräns på din sida. Din mamma skred över gränsen och du är orsak till att hon kunde göra det.
Du kan inte kräva en gräns åt ena hållet om du inte själv klarar att hålla samma gräns åt det andra hållet.

Taggar betyder alltid utsatthet och försvar, din sambo känner sig angripen och jag tycker av din beskrivning att du faktiskt är orsak till det och kan göra något åt det. Vad tror du själv?

Åååh vad jag känner igen mig. Jag hade såååå svårt för att min svärmor skulla hålla i mitt barn och, som jag kände det, tränga sig på i vårt liv de första månaderna. Det låter som min situation är väldigt lik din.

Min mamma gick bort nästan exakt ett år innan mitt barn kom. Ju närmare förlossningen jag kom desto mer ångest fick jag för att det var svärmor och inte min mamma som skulle komma och besöka oss på BB och skjutsa hem oss och barnet. Min svärmor är skild och har inte så mycket roligt i sitt liv. Att få ett barnbarn är det största som hänt henne på ... ja, nånsin.

SJälvklart tyckte jag att hon hade rätt att få träffa sitt barnbarn och självklart ville jag att min son skulle få bra kontakt med sin farmor, men...

Jag fick svååår ångest varje gång hon insisterade på att komma förbi. Jag tyckte att hon var överallt i min sons ansikte och störde honom. Jag kände det som om hennes lycka hängde på våra axlar, och jag _HATADE_ det.

Jag och svärmor har inte särskilt mycket gemensamt, hon känns en generation äldre än hon egentligen är och jag tycker inte att hennes sällskap är alls särskilt givande. Hon har dock egentligen aldrig gjort något större fel; varit objektivt sett för påträngande, försökt lägga sig i uppfostran el likn. Jag har hela tiden vetat att "felet" har legat hos mig. Men det spelar liksom ingen roll. Hennes besök och telefonsamtal gav mig svår ångest. Jag skojar inte!

Efter de allra första månaderna har det känts lite bättre hela tiden. Idag är min son 17 mån och jag kan uppskatta att svärmor vill vara barnvakt och avlasta oss. Ångesten är borta. Men uppskatta hennes umgänge, nej det kommer jag nog aldrig mer att göra.

Anonym (samesame) skrev 2008-05-15 20:47:51 följande:

Hur går det TS? Kommer ni nån vart?