Anhöriga till psykiskt sjuka, se hit!

det här är nog en tråd för mig men pga detta som hänt med min mamma så har jag inte blivit en del av problemet utan skjutit de bort och lärt mig av hennes sjukdom istället. Jag förstår henne men jag ursäktar inte henne för hon vet mkt väl att hon e sjuk. Min mamma är manodepp enligt papprena men enligt en kuratorvän så har hon något mkt mer grovt än just manodepp.

Jag flyttade hemifrån när jag va 16 pga att de va just mot mig och pappa som hon gjorde ett helvete för. När hon fick sina utbrott så var bara mitt och pappas rum/kontor upp o ner. Hon erkände på ett möte att hon var avundsjuk på mig och min relation till min pappa. Att jag flyttade förbättrade mig på sätt som jag inte ens märkt förens idag. Vissa symtomer jag hade nr jag bodde hemma är borta som ångestattacker och gnisslande av tänder.
När hon kommer i hennes sjukdom så vill hon gärna styra och ställe med folk och situationer men med mig kan hon inte eftersom jag inte tolererar och ursäktar hennes beteende som alla andra i min familj... därför försöker hon ännumer med mig men tack vare min man och min dotter så tar jag inte åt mig längre och ser det mer på ett kurators håll då jag utbildar mig till de.

Anonym (så ledsen) skrev 2008-07-14 09:18:08 följande:

Måste man känna för sin psykiskt sjuka anhörig? Min bror har missahndlat mig psykiskt o fysiskt i hela mitt liv. Ett tag satt han på rättpsyk för ett allvarligt våldsdåd. Vi kommer ifrån en förmögen familj så misären syns inte utåt. Jag har man och 3 små barn. Sedan flera år tillbaka har jag helt avbrytit kontakten med min bror. Jag vill leva ett liv utan att han manipulerar mig och de jag har omkring mig. Utan våldsamheter och verbala nedtryckningar. Jag har valt att prioritera livet med min familj. Till detta kommer att jag ständigt blir ålagd skuld av andra för detta beslut. "Du måste förlåta, du som är så stark." Min brors vårdgivare har helt gått på hans linje och bryr sig inte om de anhöriga som han skadat. Det har "duttats" intill det oändliga med honom medan jag får fortsätta att leva med såren och minnena. Jag ska tydligen bara förlåta och gå vidare. Förlåter jag inte blir jag utfryst av resten av familjen. Finns det någon mer som befinner sig i en liknande situation?

hej! du kan förlåta men inte acceptera hans beteende. min pappa och min syster säger ähh skit i henne och va som vanligt men jag kan inte låta henne köra över mig så jag säger ifrån medan dom andra tcker jag slösar tid. men det dom andra inte vet är att dom redan är i min mammas värld, dom är hennes sjukdom och hon styr dom som små handdockor men dom säger att dom blundar MEN det är deras vardag, för att klara vardagen med henne eftersom dom bor med henne. Eftersom jag inte bor där så ser jag det på ett helt annat sett och de gör du nog oxå så stå på dig själv. det är inte värt att ha en familj som´blundar för problemet, gör de som du vill göra situationen.

Anhöriga till psykiskt sjuka, se hit!

INNEHÅLL