Känner mig vilsen...

Jag kan tyvärr inte ge dig några bra råd då jag inte varit i samma situation. Jag vill ändå visa mitt stöd och skicka dig några styrkekramar!

Förstår att du har det jättejobbigt! Det finns tyvärr inget entydigt svar att ge eftersom människor sörjer så olika. Vet du om din syster får hjälp att bearbeta sin sorg av kurator/psykolog? Ofta är det nödvändigt för att någon gång kunna "gå vidare". Man glömmer ju självklart aldrig det barn man fått, men man finner ett sätt att klara av att leva utan sitt älskade barn.

Det har ju gått 9 månader och jag tycker inte att det är så lång tid. Tänk på att varje gång hon ser din son så påminns hon om vad hon INTE fick. När man är som djupast nere i svackorna så har man ingen förmåga att tänka rationellt, i detta fall glädjas över att du fått barn.  Jag tycker inte du ska vara orolig över att hon missar din sons uppväxt, hon kommer att må bättre, men det måste få ta den tid det tar.

Jag är inte i exakt samma situation som du efterfrågar, jag har mist mitt barn, men inte haft någon nära som samtidigt fått. Därmed kan jag sätta mig in i din systers situation och förstå vad hon går igenom för helvete.

Många kramar till dig och din familj!

Jag och min sambo(också kvinna) har gått igenom något likande. Vi väntade barn samtidigt och våra barn skulle komma med sex veckors mellanrum. Vi såg fram emot att de skulle växa upp nästan som tvillingar. Vår första bäbis dog i magen samma dag hon föddes endast tre veckor innan vår andra dotter kom till världen. Omänskliga upplevelser. Sorg och enorm lycka samtidigt. Mitt enda egentliga råd till dig är att ge din syster tid. Man kommer aldrig överr förlusten av ett barn men man hitar ett sätt att gå vidare. Jag vet att din syster missar möjligheten att lättare ta sig vidare genom att inte träffa din son men det är ett val hon själv måste få göra. Jag vet det för att så har det varit för oss. För oss förändrades sorgen över tid, kanske blir det så även för din syster. Förmodligen känner hon också skuld för att hon inte klarar av att glädjas med dig och ditt barn. Jag tror att det kommer med tiden. Du får helt enkelt hålla ut stötta så gott det går.
Lycka till

Hej
Jag är i den situationen du efterlyser. Vår son föddes 10/2-08, fyra dagarföddes hans kusin(min mans systerdotter), dagen efter dog vår son. När vi var hemma i Sverige för att sprida askan efter vår son i påskas träffade vi dem för första gången. Det var mycket svårt, jag fick hålla den lilla och kunde inte annat än bara gråta. Man vill ju bara ha sin bebis hos sig, och där står jag och håller i en liten lika gamal som min som skulle ha varit. Fast samtidigt skulle jag inte vilja bli utesluten. Det hemska är att jag nog alltid kommer att se på henne med tankarna på vår son. Nu i sommar åker vi hem igen och då ska hon döpas, det knyter sig i magen och gör ont i hjärtat. Det var ju vi som sklle ha dop i sommar!!! Allt gör så ont. Jag kan förstå att det gör ont i dig också att din syster inte orkar med att träffa er lille son. Men mötet blir kanske bättre när hon själv känner sig redo. Alla är vi så olika. Jag vet inte vad min svägerska känner inför mig/oss och vår förlust. Vet inte om hon tycker det är jobbit eller inte, och det är också lite svårt för hon vet ju vad jag känner. Kanske ska du lätta ditt hjärta för din syster, för även om hon bär en sorg som alltid kommer att finnas så har även du det svårt. Kanske ska du inte sätta ribban för högt på vad du får för reaktion, hon kanske rent av blir arg. Men då har du iaf visat vad du känner och vad du står. Hon vet ju sen tidigare att du finns där för henne och gör allt för henne.
Jag vet inte om det har blivit något vettigt svar/förklaring/råd eller vad man nu vill kalla det, tycker själv jag är lite rörig. Men jag antar att man blir det i sånna här situationer. Hoppas att allt löser sig till det bästa för er.
Kram från en änglamamma

Min syster går till en kurator, men hon ser ingen hjälp med det... Hon tycker att det är att sitta av tiden.. Har ni gått till en kurator/psykolog? vad har varit eran upplevelse av det?
Min syster kommer alltid att ha ett barn, de är föralltid mamma och pappa. jag undrar också om det finns någon som har varit på min sida av en sån här händelse? För det är ju två olika synvinklar; syrrans och min. Vi kan alltid försöka till max att förstå varandra, men de är ju de som varit med om samma som kan förså på ett annat sätt.

Ni måste förstå att hela dagarna sedan Wille föddes, min systers son. Så har jag ägnat all min lediga tid och styrka åt henne. har försökt glädjas åt min son och har gjort det så gott jag kunnat.. När jag är med honom har jag försökt stänga ute allt annat, men inte alltid lyckats. jag älskar min syster och skulle göra allt jag kan för att få henne att må bra.

Hur ska jag förklara? Utan att låta självisk? Nått inom mig är inte bra för annars känna så här, är det så fel av mig? Om så ja då är det de.. För jag gör inget annat en gråter på kvällarna.. oftast för min syster och hennes förlust.. Ibland för att jag undrar om jag tog till mig min son när han var ett späddbarn?

Tack för inläggen

Jag mår inte så bra idag så, ni får ursäkta hur jag fomulerar mig.. Det är svårt ibland att få ned hur man känner och tycker på ett papper...

Igen så tackar jag för alla svar och tar till mig det ni skriver.. Allas ord är värdefulla!

Snutte8: Du låter inte självisk! Självklart vill du att andra ska glädjas och kunna umgås med ditt underverk, ty det är ju givetvis sådana känslor man har för sina älskade barn!!

Om din syster inte tycker att kuratorn hon går till hjälper, så kanske du kan hjälpa henne att byta. Samtalsterapi handlar mycket om personkemi och det finns dessutom bra och dåliga kuratorer, såsom inom alla yrken.

Du skriver att du ägnar all din lediga tid åt henne.. En försiktig fråga, lever hon inte med någon där hon kan finna stöttning?

Du har faktiskt också ett sorgearbete som du måste tampas med; din syster är otröstlig och du har förlorat en systerson. Det är ingen bra lösning om du också bryter ihop. Hoppas att du har någon DU i din tur kan ösa ur dig till. Här på FL kan man iofs finna stöd, men jag tänkte kanske på någon i din närhet.

Tänker på er!

Hej du fina..det är så svårt för oss änglaföräldrar att förklara hur vi mår för det är ju så olika vännen... jag kännde mej mycket avundsjuk när min svägerska ska få barn i dagarna...jag skulle ju få snusa bebis nu...
...du är o blir alltid ett stöd för din syster.....man kan hjälpa för mycket ibland o glömma sig själv o "sin lilla familj"...o då förlora "sig själv" o själv "fastna i mörkret"...fortsätt att vara ett stöd för din syster men i mindere mängd...du har ju din lille kille att ta hand om....vet att det kanske låter lite kallt men din tötthet.."orken börjar ta slut" lyser igenom...du behöver ta en liten paus i sorgen o glädjas för din skull...livet är fyllt av glädje även om sorgen finns där....för jag tror att kan man glädjas även fast sorgen är närvarande så blir man ett starkare stöd...ps alltid OK att berätta sanningen om hur du känner o om din önskan om att hon "lär känna" din son....men svaret kanske inte blir som du önskar...varma kramar

Min syster började att gå till en kurator på sjukhuset..
Men efetrsom hon inte kände att det gav något så hittade vi en; jag är så dålig på alla beteckningar, pskykoterapeft, vet inte hur det stavas riktigt. Men hon fann inte så mycke hjälp i henne heller. Så på nått konstigt viss genom alla doktorer, psykologer är hon tillbaka till den första. ja du den som förstår sig på detta system.

Min syster har sin man, mamma och mig. Men hennes man är i samma djupa sorg som henne, så de finns för varandra. De tar sig inte ut, han lite mer en syrran.

Tack ännu engång för alla viktiga tankar och råd...

Åh vad besvärligt! Då har ni ju provat att byta.... Ibland när man går ned i djup sorg så kan man behöva antidepressiv medicin för att överhuvudtaget klara av vardagen.. men det kanske hon och hennes man har fått?

Om de har svårt att ta sig ut, så är det ju kanon om de kan få hjälp med praktiska ting såsom handling, men jag gissar att du hjälper dem med det redan..... Blir så ledsen att en sådan händelse ger konsekvenser för en hel familj.

Vill så gärna ge dig en lösning, men har ingen tyvärr... Håller dock med kloka mammananja att det är viktigt att du inte förlorar dig själv!

jag miste min pojke förra veckan,han dog i magen i v 35+5.
vi har vänner som fick en frisk pojke i maj,som vi inte hälsat på då vår dotter varit sjuk... och ett par vänner som ska ha närsomhelst nu.... vi brukar alltid fira midsommar hos oss,men vi fick ställa in,och de skulel istället fira hos ngn i gänget,vi var så välkomna dit...men 3 dgr efter man kommit hem från sjukhuset så känner man ångest att åka och hälsa på vänner där det finns bebisar och där ngn väntar bebis.. kanske om barnet är ensamt i sin vagn att man lättare kan bearbeta och gråta ut om man behöver det, men det är svårt om det står folk runtomlkring och man förväntas gå fram och titta på deras bebis...
jag skulle nog vilja titta på vänners bebis ensam,behöver man gråta kan man göra det....i nuläget vet jag juinte hur jag kommer att reagera,som tur var har vi en dotter sen tidigare,så hon gör det mkt lättare,känns som att jag accepterat sorgen, men på midsommar åkte vi iväg till den plasts där orten firar med dans runt stången,och där träffade jag på en annan mamma från föräldragruppen som kom och kramade mig med sin stora mage...då höll det på att brista för mig,men jag bet ihop och svarade henne att livet går ju vidare och man måste tänka på dottern,man kan inte stänga in sig.... kände mig nästan skyldig av att gå på midsommarfirande när vår son dött 1 vecka innan...och fortf har man gravidmage,så man fasade för att möta folk som undrar och frågar...för man har inget bra svar att ge....
så kan du ge din syster tid med din son,att hon kan passa honom några minuter medan du ska göra nåt annat i ett rum intill så kanske det vore en öppning? eller säg rätt ut att hon måste ta tag i sitt liv,livet går vidare och att hon gärna får titta/gosa med din pojke ensam om hon kan och känenr för det.

Jag och min sambos bror och hans fru hade BF med 3 dagars mellanrum. Medan vi fick föda fram en gravt sjuk liten Lea i februari så går hon nu med jättemage i vädret och väntar på sin lill* Det tog evigheter innan jag kunde se henne. Och jag vet inte hur jag kommer reagera när jag ser hennes barn. MEN jag tänker och kommer ta det i min takt. Och jag tror du ska låta henne komma till dig när hon är redo att träffa ditt underverk! Du är inte självisk, klart du vill att hon ska lära känna ditt barn. Och det kommer hon göra, längtan efter att träffa ditt barn kommer att bli större. Risken är bara att om det går för fort så kanske hon inte klarar det på längre tid än om hon skulle om hon får ta det i sin egen takt!

Lycka till!

Hej,
jag beklagar sorgen, på alla sätt!

Jag kan relatera till situationen alltför väl. Jag födde min lille änglason i november förra året. Han skulle ha fötts i februari i år om han varit frisk.

I november, 2 veckor innan min förlossning, födde en av mina vänner sin friska, välskapta dotter. Vi hade följts åt med våra graviditeter dagligen då vi jobbade tillsammans och vi hade sett fram emot att vara mammalediga tillsammans även om jag var lite efter henne.
Jag har kontakt med min vän men har inte orkat/klarat att hålla i hennes dotter. Har träffat henne några gånger men det är allt.

Min bästa vän och jag var gravida med 4 veckor mellan BF, hon var efter mig.

Min mans syster, alltså min svägerska, hade BF i januari, så hon var ju beräknad 5 veckor före mig.

Tre av mina kompisar fick barn i maj - juli förra året. Och mina andra kompisar har redan barn.

Jag tycker hela situationen är jobbig och ledsam. Alla mina vänner lever sina "nya" liv med barn och jag känner mig utanför. Deras barn är en ständig påminnelse om vad de har och jag inte har och jag blir väldigt ledsen av det. De och jag är ju mamma på så himla olika sätt.
Inser att jag med tiden kommer att orka med att träffa barnen mer än vad jag gör nu. Jag hoppas och tror att den dagen jag har fått ett levande barn så kommer jag att känna annorlunda.
Förstår ju oxå att det är en sorg för mina vänner att jag inte delar deras liv på samma sätt som innan, då jag har dragit mig undan nu för jag mår för dåligt och är för ledsen.

Vet inte om det jag skrivit kan hjälpa något men jag hoppas att du kan glädjas åt ditt barn och samtidigt vänta på din syster tills hon är redo. En dag är hon det, det tror jag verkligen!

Min syster förlorade sin son i april efter bara några timmar och jag har BF i oktober... Är en skit jobbig situation... Å tyvärr så önskar man väldigt ofta att man inte va gravid.. Har aldrig njutit av graviditetet och känns inte som jag bryr mig så mycket heller... Låter säkert hel idiotiskt..Givetvis är jag glad innerst inne men inte så glad som jag borde vara

Jag har förlorat ett barn i femte månaden i graviditeten. Det är vidrigt att träffa personer med barn länge därefter. Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle kännas om jag hade gått tiden ut och barnet dog. Hon måste få sin tid. Var där för henne när hon behöver och försök förstå att hon behöver få vara självisk. Det är inte rättvist mot dig, men livet har inte varit rättvist mot henne. Första året är nog värst då hon ska gå igenom alla faser som du fått gå igenom - när barnet vänder sig, kryper, får tänder, börjar gå etc.

Jag har gått hos en psykolog som behandlar enligt en teknik som heter emdr. www.emdr.se. Det har fungerat väldigt bra för mig. Hon kanske borde byta igen - personkemin är oerhört viktig när man ska prata om det som är jobbigast i livet. Att gå hos en kurator tyckte jag var skit - hon kunde inget och var totalt usel i min sits.

Jag hoppas att hon börjar må bättre snart. Och jag hoppas att du orkar, för jag kan bara tänka mig hur illa du mår i situationen. Kram

Denna situation har vi haft i vår familj..eller nästan samma iaf....

Min svägeska har fölrorat två barn samtidigt som jag fått två barn....Jag har haft så delade känslor:glädje, sorg, skuld mm

Jag har vat glad för mina barn samtidigt som jag kännt sån skuld för hon förlorat sina sen har jag blivit arg för jag ska egentligen inte känna skuld jag ahr inte gjort nåt.....Ja delade känskor som sagt....Jag var rädd att dom skulle undvika oss efter dessa händelser men vi har pratat så mycke om de som hänt o hon träffar oss utan problem säger hon..Men visst de tog ett tag......

Mitt råd är att prata med henne låt henne gråta älta va förbannad va glad osvv.......

Lycka till!