Känner mig vilsen...

Jag har förlorat ett barn i femte månaden i graviditeten. Det är vidrigt att träffa personer med barn länge därefter. Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle kännas om jag hade gått tiden ut och barnet dog. Hon måste få sin tid. Var där för henne när hon behöver och försök förstå att hon behöver få vara självisk. Det är inte rättvist mot dig, men livet har inte varit rättvist mot henne. Första året är nog värst då hon ska gå igenom alla faser som du fått gå igenom - när barnet vänder sig, kryper, får tänder, börjar gå etc.

Jag har gått hos en psykolog som behandlar enligt en teknik som heter emdr. www.emdr.se. Det har fungerat väldigt bra för mig. Hon kanske borde byta igen - personkemin är oerhört viktig när man ska prata om det som är jobbigast i livet. Att gå hos en kurator tyckte jag var skit - hon kunde inget och var totalt usel i min sits.

Jag hoppas att hon börjar må bättre snart. Och jag hoppas att du orkar, för jag kan bara tänka mig hur illa du mår i situationen. Kram