Hej!
Tossan har helt rätt. Gudfar och gudmor eller faddrar som det också kallas delar ansvaret för barnets kristna fostran tillsammans med föräldrarna.
Detta går att läsa på Svenska Kyrkans hemsida:
Seden att ha faddrar till den som ska döpas blir allt vanligare igen efter att nästan ha varit utdöd en längre tid. Egentligen är seden uråldrig, den går tillbaka till andra århundradet efter Kristus. Då handlade det om att ge barn till kristna martyrer nya ”föräldrar”. Krav på att faddrarna skulle vara bekännande kristna kom under 300-talet.
Under svensk medeltid och reformationstid var det faddrarna som förde barnet till dopet (föräldrarna var hemma) och sedan överlämnade det döpta barnet till föräldrarna och så blev det dopkalas. Faddrarna hade en så viktig ställning att det i 1571 års kyrkoordning och 1686 års kyrkolag fanns lagstadgade krav på deras kristna tro.
Idag är det Svenska kyrkans kyrkoordning som gäller. Där står att en fadder ska vara döpt och villig att dela barnets kristna fostran. Däremot finns inget krav på att faddern ska tillhöra Svenska kyrkan.
Vilken är fadderns uppgift?
En fadders uppgift är att be för sitt fadderbarn och hjälpa det att lära känna Jesus och tro på honom. Det innebär att faddrarna ska hålla kontakt med sitt gudbarn hela livet, komma ihåg viktiga dagar som dopdag, julafton och födelsedag, engagera sig i barnet och stötta föräldrarna i att till exempel be aftonbön med barnet.
Ofta bär någon av faddrarna barnet till dopet. De kan hjälpa till i dopgudstjänsten med textläsning eller ljuständning. Efteråt får de ett fadderbrev som påminner om deras hedersamma uppdrag.
Förr skulle faddrarna fostra barnet om föräldrarna dog. Numera finns det ingen sådan regel. Idag är fadderskapet ett personligt och moraliskt åtagande.
Vilka väljer man då till faddrar? Många föräldrar ber sina syskon eller andra släktingar, andra väljer goda vänner. Om man väljer goda vänner utvidgar man släkten och därmed nätverket runt barnet. Den som är fadder är det för livet.
Möt Jens och Marie som är faddrar
- Att vara fadder är ett livslångt hedersuppdrag.
Det konstaterar Jens och Marie som är faddrar till sina vänners pojke. De kände sig båda hedrade när de fick frågan och tackade ja.
- Att vara fadder ser vi som ett uppdrag där man blir delaktig i en annan familj. Det innebär också att man engagerar sig i barnets liv.
Om fler skulle fråga dem om att vara fadder till sina barn skulle nog Jens och Marie svara nej. De ser uppgiften som ett ordentligt engagemang och därför ska man inte ha för många fadderbarn, menar de.
Eftersom Jens och Marie ville vara delaktiga från början deltog de båda två i dopgudstjänsten med bibelläsning, bön och sång. Men för dem betyder fadderskapet alltså inte att man engagerar sig bara i frågor som rör dopet utan i hela barnets liv.
- Att vara fadder innebär också att man intresserar sig för vad barnet hittar på. Vi har varit på hans första fotbollsmatch och på luciatåg i skolan. Vi tror att det är bra för barnet att ha fler vuxna förebilder än sina föräldrar.
- Sedan tänker vi mycket på vårt fadderbarn och ber för honom.
Jens och Marie engagerar sig lite mer på de dagar som är ”hans dagar”. Dopdagen, födelsedagen och julafton.
- På dopdagen får han något som är knutet till den kristna tron, på födelsedagen något som passar hans ålder och på julafton får han något sportigt. På dopdagen hittar vi också alltid på något speciellt tillsammans, en utflykt eller något annat.
Så summa summarum. Om man inte är troende själv och därför kanske inte vill att barnet ska fostras in i kristen tro är det väl onödigt. Däremot om man känner att man vill ge barnet den delen också, men själv har svårt att ge det kanske man kan använda någon vän till hjälp som fadder. Men då bör ju den vara kristen för att det ska ha en poäng.
Det kan väl finnas vuxna i ens nätverk som tar ett extra ansvar för barnet utan att man använder sig av en kristen sed för det om man inte tror på det?