Hur ska jag klara av....

de såg inge annat som var fel, inte mer än att det var lite fostervatten. Hon som tittade först såg ingen urin sa hon. så attdom inte visste om det fanns någon urinblåsa. Men när vi var på KSS så sa hon att det nog var urinblåsan hons såg. Och dä kände jag lite som så att då kanske bebis precis hade kissat inna de första tittade, för då kunde det tydligen vara som så att hon inte såg någon urinblåsa. Om de inte såg några njurara alls är det som mest far omkring i mitt huvud och gör mig så himla osäker på om allt som ska kollas har kollas. Eftersom hon sa att antingen så är det nog som så att de njurar som finns inte fungerar som de ska, eller så fnns det inga alls. Och då känns det som om det inte är något riktigt svar.
Hon sa att man blev skickad till göteborg när det inte fanns någon rikgti säkerhet, men sa sen att hon hade kollat allt som skulle kollas.. Men jag är så himla rädd, att hon tror sig veta vad felet är och att det sen visra sig vara något annat. Hon har ju liksom sagt två olika saker som kan vara felet. Och jag vill veta vad det är som är fel, inte vad det kan tänkas vara för fel..
Jag ska försöka få tag i någon i Göteborg, men det finns ju flera sjukhus där så det är ju svårt att veta vilka som är specalister på just detta, men jag ska leta vidare....

tack så mycket!!

Jag är också typ i mitten, på graviditetn nu.. Läkaren i går sa att man brukar bli skickad till Göteborg när det gäller sånt här, men sen så sa hon att hon hade nog tittat allt som skulle tittas. Men jag känner att så länge jag inte har fått något riktgit svar på vad som är fel, och inte att det kan finnas flera olika saker detta kan bero på...
Ska försöka få tag på rätt sjukhus i göteborg, men det finns ju så många sjukhus där ju... Men någonstans där ska det finnas specialister...

jag tror de e salgrenska, de e väll de största sjukhuset i gbg. lycka till.

Hej!
Hur går det här? var du iväg till något sjukhus?
Hoppas det har gått bra! Kramar!

Tack alla ni som hållit tummarna för oss...

Idag fick vi träffa läkare i göteborg,
Fick inte alls något positivt besked. Även om jag har försökt gjort allt för att intala mig att jag inte skulle få det. Så gör det änså oerhört ont, man hoppas ju önskar, och försöker på alla vis tänka..Tänk om..

Men läkaren idag, såg och visade oss hur den ena njuren var förstorod, och hade många cystor runt om hela. Den andra hade han lite svårt att se, men det såg ut som cystor på den också. Och även om han inte kunde säga till 100% när det gällde den, då det inte syndes lika tydligt. Så var det störst problemet fostervattnet. Det finns inte alls mycket fostervatten, och utan fostervatten så kan bebis inte utvckla lungorna, och utan lungor så klarar man sig ju inte.

Så nu står jag inför valet, då läkaren sa att det var helt upp till oss själv, men han skulle råda oss till att avbryta det hela, och han lät helt säker på sin sak...

Antingen kan jag vänta ut tiden, gå de ca 15 veckorna som är kvar. Se min bebsi födas, men också få se hur den lider när den försöker dra efter luft och inte klara det med de outvecklade lungorna..

Annars kan jag välja att avbryta det hela, och låta bebis somna in där den är som tryggast.

Det andra alternativet låter ju egentligen som det bästa då jag absolut inte inte vill att något av mina barn ska lida på något sätt alls.

Men sonen, som undra varför inte doktorn kan operera bebisen, eller ge den medecin. Förstår inte hur man kan gör som så att man tar en tablett och låter bebis somna in, Vi har pratat mycket om när man får avliva hundar, och jag har förklarat hur dåligt bebis skulle må om vi lät den försöka andas utan att kunna.
Han ifråga sätter då och undra, men när han har ont i magen då, skulle vi tycka att det var bättre om han fick somna då och aldrig vakna för att slippa det onda??
Jag förklara att det är en sjukdom som man aldrig kan bli frisk i från, och berättade om tanten som blev sjuk för att hon rökte, och det inte fanns någon medecin måt det så måste hon till slut somna och inna det fick hon må jätte dåligt och det vill ju inte vi att bebs ska göra, vi vill ju att bebis skal slippa ha ont eller må dåligt om bebis ändå kommer bli en ängel så är det bättre att låta bebis somna och aldrig behöva bli så "gammal" så att h*n hinner känna av det onda och jobbiga först..

jag förstår ju att det inte är lätt för honom, men jag vill att han ska förstå, på nått litet vis, är så himla rädd att han kommer ha svårt att förlåta mig för vad jag gjort mot han lillebror/lillasyster isåfall...

Detta är verkligen det värsta jag har varit med om...

Åh herre gud vilket svårt alternativ ni står inför. Men vilket alternativ som ni väljer är bäst för er vad någon annan än säjer åt er kom i håg det.
Jag tror att bara eran son blivit lite större så kommer han att förstå erat val, huvudsaken är nog att man berättar och inte hemlighetshåller något vilket ni verkar att göra och det är jätte bra..

Jag beklagar verkligen..

Kram

Jaa,.. det är verkligen svårt och jag försker känna efter vad som känns bäst, och det hade ju helt klart varit om bebis slipper lida. Men så komma alla de här, tänk om dom ha missat nått, tänk omd et är ett jätte starkt barn vi har som klara det här, haf hittat en tjej här på FL som faktiskt hade vattenavgång redan vecka 17, och det barnet har det gått relativt bra med, mycket kämpande. Men å andra sidan, om vårat barn inte skulle ha sån tur, så låtar jag det ju lida i onödan..

Och det här när det gäller sonen, han förstår verkligen inte allt, och vad allt nnebär. Jag själv fattar ju egentligen inte hur ska han då göra det som är ett litet bran. Men jag har alltid försökt vara så öppen som möjligt med allt när det gäller honom, har alltid försökt svar ärligt vad det än har handlat om, Och nu när han är sju år, så förstår han verkligen himla mycket.. Och vi har ju prata omredan innan att det kan hända grejer då jag hade en liten blödningar i början, så har jag förklarat att bebisen kan vara sjuk i magen och hjärtat slutar slå. Men han tycker nog att det är himla underligt det här med att det är vi som ska bestämma när bebsiens hjärta ska sluta slå isåfall...

Tack för att du svarade!! Kram

Åhhh blir så ledsen när jag läser om er situatation. Själv har jag ju kunnat befinna mig i samma om FVP hade påvisat vår sons skador. Nu gjorde de en förenklad variant så man såg aldrig hans skador. Istället blev vi varse hans skador först efter förlossningen då han dog pga bl a underutvecklade lungor! Vi tvingades se vår son kvävas.

Idag är jag övertygad om vi hade fått veta tidigare så hade jag avslutat min sons liv tidigare i graviditeten bara för att slippa se honom lida.

Men jag förstår att det måste vara det mest helvetiska beslut du någonsin har och kommer behöva fatta. Att avsluta livet för det barn man är satt att beskydda! Nej mitt hjärta gråter när jag tänker på er och det du nu tvingas till. Vet ju att jag själv kan tvingas sitta där om ett par veckor eftersom jag är gravid igen och de kromosomförändring jag är bärare av gör att jag riskerar samma sak händer igen. Så jag kan verkligen sätta mig in i ditt fruktanskvärda dilemma! Du som dessutom måste vara stark för din son.

Skickar så många kramar jag bara kan och vill du prata med någon som förstår hur j*vla orättvist det känns att befinna sig där du gör nu så är min inbox alltid öppen!

Stor varm kram!

Jag är så ledsen för er skull!!
Men om jag förstår det rätt så är det inte någon direkt brådska med att fatta ett beslut!? Bebisen har det bra där den är nu? Se till att få prata med en kurator så att du verkligen kan få vända ut och in på alla alternativ tills du känner att du verkligen har fattat rätt beslut. Du kan säkert få prata med en barnpsykolog oxå om hur du ska hjälpa din son att förstå. Vår bm på MVC ordnade en barnpsykolog åt oss efter att vår bäbis dött. Vår äldsta pojk var så otroligt aggresiv efter det och det hjälpte mkt att få prata med någon som visste hur barn tänker och reagerar.
Jag tänker på dig! Många styrkekramar!!!

Harling:

Fy vad hemskt! jag lider med er! verkligen! men skönt ändå mitt i allt det onda att ni har fått svar på era frågor! nu går ni inte i ovisshet längre utan vet och kan bestämma er för ett beslut utifrån det! massa kamar

Anneli ÄnglaLinus mamma skrev 2008-07-17 18:10:00 följande:

Ja nu har bebisen det jur bra som helst. men läkrna tycker att ju fortare jag kan ta beslutet att avbryta, så kan jag komma över detta. Hur jag nu någon gång ska komma över att jag mist mitt barn, och kasnke till och med att det är jag som har bestämt mig för att avsluta barnets liv. Det är ju inget jag någon gång kommer komma över... Hon pratade om att jag kanske behövde pratamed en kuratpr, då det kanske kunde vara lite jobbigt,...Hmm, å faan, tänkte jag då.. Också sa hon att de tär kuratorn sommåste fixa med papperna så att man kan få avbryta gravidteten, och fixar vi det så fort som möjligt så att jag kan föda fram fostert så kan vi ju försöka skaffa ett nytt så fort som möjligt.. Som det skulle vara någon tröst, enligt mig är det inget foster, det är mitt barn där inne, och jag vill inte ha ett nytt, som en sak man byter ut när den är trasig, jag vill ha mitt barn...
Åh ja att sonen redann u har börjat blivit annorlund i humöret det märks mycket väl, och det är väl inte så konstigt att han reagerar, och jag måste ju tänka på honom också i det här läget, det är ju inte bara jag, och inte heller bara jag och smabon, utan även sonen...

tack så mycket!!

Åh, har med sorg och samtidigt hopp för din skull följt tråden. Vilken olidlig smärta! Jag lider verkligen med dig!
Jag vet att det inte finns nånting man kan göra för att du ska må bättre, men jag önskar man kunde göra nånting...
Styrkekramar

Usch lider verkligen med dej! Önskar det fanns något jag kunde säga för att få dej att må bättre
Det är ett stort beslut du står framför och för mej känns det så själlvklart att jag skulle avbryta graviditeten men förstår att det är helt annorlunda när man sitter i den situationen.
Det viktigaste är att du tar det beslut som känns rätt för dej! Det är du i första hand som kommer ta mest skada både fysiskt och Psykiskt av det här. Sen är det självklart att du måste ta hänsyn till din sambo och son men jag tror i slutändan dom ändå kommer stödja ditt beslut. Även sonen när han blir äldre, tycker faktiskt inte du ska tänka om pga vad han säger. Klart att du ska lyssna på honom och prata med honom om allt men han är bara 7 år. När vi som är vuxna har svårt att kunna ta ett sådant beslut så är det nog inte lättare för någon så ung.

Välj det som känns bäst i ditt hjärta om du vill ha fler svar så kräv att få träffa fler läkare som kan titta. Ring en psykolog lr kuator så du får någon utomstående att prata med.

Och framförallt lycka till och försök att ha dte så bra som bara går.

Ta hand om dej!

Beklagar att beskedet var negativt o att lilla barnet  är så sjukt!

Vet du vad cystorna på njurarna beror på? Samt kan dom se hur utvecklade lungorna är i dagsläget?
De är kanske är de huvudsakliga för o veta om de är värt att du går tiden ut o de finns en chans att beben ska klara sig....

Men ååhh vilken kluvenhet du står inför....Att inte veta hur de blir på ena eller andra hållet..

Men du ska veta att avbryter du ska du inte ha kval för de utan då är du bamhärtig mot dig barn(om de inte finns chans till liv för denne)

Hoppas du får prata mer o få mer info om vad som sker där inne....

Frågorna är för många för du ska kunna ta ett beslut kan du inte få komam på nåt samtal o diskutera möjligheterna på båda hållen???

Kommer tänka på dig!!!

Tänker på er...

Jag har läst om er. Jag tänker på er, dig och din familj. Det känns som inga ord är så stora att de kan vara betydelsefulla. Det finns helt enkelt inget jag kan skriv utan att jag tycker att det känns fånigt och tomt. Men jag tror att man alltid hittar det rätta svaret i hjärtat. Hur svårt det än är. Alla viktiga och rätta beslut är allt som oftast de allra svåraste och sorgligaste...
Jag tänkte på en annan sak också när jag läste dina inlägg. Jag är själv diagnosterad med en psykisk sjukdom, jag vet att det inte är jämförbart med er situation, men jag vill bara berätta för dig att jag hade nog aldrig blivit så frisk som jag är nu om inte jag hade gått i samtalsterapi.
Innan jag började med det, tänkte jag att "vad ska det vara bra för bla bla bla" men med lite övertalning gick jag dit tillsammans med min sambo. Innan jag fick kontakt med psykriatrin kunde jag inte ta hand om mig själv, jag låg dagar i sträck och stirrade upp i mitt tak. Nu 1,5 år senare pluggar jag, har ett extra jobb och mår (tror jag iaf) normalt bra. Min poäng är som du säkert förståt att samtalsterapi (och medicinering i mitt fall) (och om du får en terapuet du trivs med annars BYT) gör underverk för själen, samvetet och de inre stormarna av känslokaos. Alla val, all ånger, all ångets, all sorg men också glädje att det finns en väg ut.
Jag har aldrig trott på den klyschan men jag ser mig själv nu in control över mitt inre.
Öppen psykriatrin kostar som vanligt vc besök och sen får du frikort.
Jag tycker att du är stark och modig som vägrar se ditt ofödda barn som "en trasig del". Jag beundrar dig och önskar er all lycka och en läkning av er själva i er takt på ert sätt. Låt ingen styra och ställa med ert sorgearbete, er läkning. Ta den tid NI behöver.
Namasté Alexandra

vilket fruktansvärt val att göra.... hur kan man samla styrka??
Hoppas verkligen att du finner styrka att göra vad som är rätt

hur går de för dej ts?