Bara att acceptera, eller?
Mín man har två barn sedan ett tidigare äktenskap. De är 12 och 16 år gamla. Enligt min mening är dessa barn otroligt slarviga och det är ständigt tjafs hemma om att man måste hålla ordning hemma efter sig. Troligtvis ganska normalt i ett hem där det bor barn i den åldern men inte mindre irriterande för det.
För att ta ett exempel som det har varit stora problem med det sista så är det hur man beter sig i ett badrum. Jag anser att det tillhör normalt hyffs att t ex skölja ur handfatet efter att man spottat ut tandkrämen då man har borstat tänderna, se till att man inte lämnat spår efter sig i toalettstolen, torka upp efter sig om man dregglat över hela bänkskivan, hänga upp sin handduk efter det att man duschat, skölja sig om munnen efter tandborstning så att inte all tandkräm behöver hamna på handduken, stänga skåpsdörrar och lådor efter sig osv osv. Inget av detta är normalt för barnen i fråga och när jag kommer in i badrummet efter att de varit där så får jag alltid börja med att städa upp efter dem.
Självklart tycker jag detta är jobbigt och jag har därför bett min man att prata med sina barn om detta, vilket han också har gjort. Det blir dock ingen som helst förbättring. Min man anser att han har gjort vad han har kunnat i och med att han har pratat med sina barn och jag anser att så länge ingen förbättring sker så har han inte gjort tillräckligt. Nu har jag bestämt mig för att hädanefter så får min man städa på toaletten efter sina barn varje gång de varit där tills dess att det blir en lösning på problemet. Jag vill inte behöva ta konsekvenserna av att han och hans ex inte klarar att uppfostra sina barn.
Samtidigt undrar jag om jag har allt för höga krav. Det jag egentligen vill är ju att lösa problemen och få en boendemiljö som vi allihopa i familjen kan acceptera. Skulle gärna hjälpa min man att få barnen att förstå att deras beteende inte är acceptabelt också men jag vet inte hur. Jag är inte deras mamma och vill egentligen inte lägga mig i deras uppfostran. (Samtidigt är jag ju i den situationen att jag måste leva med konsekvenserna av bristande uppfostran...)
Kan tillägga att ja, jag är ganska pedantisk men inte orimligt pedantisk. Att jag reagerar extra starkt på alla osmakliga lämningar i badrummet nu beror till stor del på att jag är gravid och mår rätt illa till och från och äckligheter i badrummet är inte direkt nåt som får mig att må bättre.
Kom gärna med kommentarer. Överreagerar jag? Vad kan/bör man kräva av barn i den åldern? Vad gör man när det inte hjälper med bara en tillsägning osv?
