Trisomi 18

Läste inläggen ang. trisomi-18. Befinner mig just nu i limboland efter gårdagens fosterv.prov. Har 6 underbara barn sedan tidigare o fick en liten suprice när vi upptäckte att jag väntade en nr7. Våran yngsta är 6 så det blir en sladdis. Viste så klart att det ar ökade risker med åldern 41, men tänkte då mest på missfall eller downssyndrom. Fick en chock när KUB-testet visade en ökad risk för just trisomi 18. Har sedan dess mått mycket dåligt o kan inte se nån bebis framtd fören vi vet. Tyckte det var fruktansvärt att besluta huruvida ett fostervattens prov skulle göras som i sig innebarr större risker för missfall än den ökade för kromosomfelet. Sammtidigt kändes det som ett fostervatenprov var ett måste för att få veta. Mina 3 ultraljud de första i sammband med läkarbesök i v. 12 har alla varit helt utan några som helst misstankar om något avvikande så händer det nu nått i sammband med fvp.och bebis mådde fint känner man sig som en mördare. Nu är det alltså bara att vänta ut ett ev. telefonsamtal innan det går att gå vidare. Känner mig mer eller mindre tvingad att avvbryta om den har trisomi 18, tänker även på de andra barnen och att det kan bli ett senare missfall o riskerna med de osv. Sammtidigt känns detta KUB-test så nytt, har tidigare känt en annan säkerhet att om det ser bra ut på ultraljudet så är det bra. Har känt min lilla bebbe i några veckor redan o den buffar runt o verkar må gott. Får även denna obehags känsla att våran tur tagit slut vi har ju redan världens 6 underverk och har aldrig haft missfall trots många barn som kommit tätt. För varje barn har jag alltid varit extremt medveten om att det nog är "våran tur" att drabbas av nått hemskt och jag tillhör dom som varje dag är så lycklig att barnen lever och mår bra trots allvarliga lägen i livet. Men vården är så otvivelaktigt säkra på att ett barn med trisomi 18 ej kan leva så man får väl lita på det.!?
 Lever på hoppet för tillfället!