Håller på att gå in i väggen?!

Ja, tyvärr så har jag inte svaret själv utan antar att det krävs endel arbete av mig själv för att komma till insikt med vad allt beror på.

Du har rätt, helt klart skulle man söka hjälp vid benbrott. Dessvärre så är jag rädd att inte bli tagen på allvar. Jag har åkt in till akuten med symptom som likar en hjärtinfarkt, haft magkatarr i 4-5 års tid, ständig huvudvärk, inflammation i käken som berodde på stress, mm. Dessvärre så tycker jag själv kanske att vården borde inse med alla besvär jag har/ har haft, som alla har varit stressrelaterade, att jag inte mår bra. Dom säger bara åt mig att vila lite och så blir allt nog bra. Jag kan inte vila, jag har inte tid att vila, jag orkar inte vila... Så fort jag lägger mig ner för att vila eller sova så kommer alla jobbiga tankar. Vad jag har gjort för fel under dagen, vad som måste inhandlas, lagas, fixas, tvättas, diskas, osv. Listan kan göras lååååång!

Hela dagen igår var så otroligt konstig. Som i en dimma...
Helt plötsligt när jag står och lagar mat så får jag kramp i ryggen. Hur ite kunnat gå med rak rygg sen igår kl 17.
Fattar inte vad det är som händer med mig. Jag har inte gjort något speciellt, belastat ryggen eller så.
Hela dagen igår och i natt så har tårarna bränt bakom ögonen på mig. Är på väg att brist i gråt hela tiden men håller emot. Orkar inte gråta!

Vaknade inatt och hade svin ont i armhålan. Tänkte att jag kanske hade fått hårsäcksinflammation men icke. Imorse när jag vaknade så gjorde det ännu ondare.
Känns som om det är någon knöl i strl med en mandarinskiva som har svulnat upp i min armhåla. Vad kan det vara?

Jag känner igen mig i det mesta som du beskriver, inte ångesten men den har jag kanske utan att veta det för jag är en specialist på att förtränga mina egna känslor.
Jag har blivit ombedd att söka hjälp och fått förklarat förmmig att jag är väldigt nära innan smäller in i väggen men det bär emot men jag känner att jag måste.

Precis som dig har jag mycket dåligt minne, ingen koncentrationsförmåga, ökade problem med hjärtat som inte är helt 100 annars, vill bara sätta mig ner och gråta då och dåunder dagrarna men jag biter ihop i stället. Jag har aldrig varit en arg person, jag har alltid varit den som är duktig på att ta skit men jag känner att jag börjar få lättare att visa irritation och ilska. Ibland känns det som att det bokstavligen brinner inne i min skalle, då har jag pressat mig på tok för mycket har jag märkt. Likaså då jag har pannan mot köksbänken för att jag håller på att tuppa av el. för att hjärtat smärtar.

Ja det finns mycket att säga men en sak vet jag och det är att jag behöver förändra mitt liv, få hjälp men jag drar mig så, det känns så jobbigt.

Nu har jag inte tid att läsa hela tråden, kolla en länk som en satt in men jag ska göra det vid tillfälle för jag behäver lära migmer om detta och hur jag själv kan förändra min ständigt stressiga stil och att jag alltid måste vara så j-a duktig och snäll. Det är inte hälsosamt och självkänslan är obefintlig.

Sen en sak till, alla dessa olyckor som sker för att man inte kan gå i normal takt som andra osv. Så sent som igår ramla jag pga stressen och slog upp ett jack i smalbenet där jag har en rejäl svullnad idag + på foten, ett ömmande märke på handleden och en bit av skinnet lossnade på tummen så jag blödde ner mig själv och en massa annat och så fick jag extra jobb att ta hand om. SÅ fruktansvärt dumt!
Det var på jobbet i värsta hetsen så jag är ju likadan där som hemma.

Jag hoppas Ts att du kan lära om lättare då du är observant redan nu i din ålder, jag var likadan då jag var 20 men jag är ännu värre nu som 40-åring. Jag har inte lärt mig ett dyft på 20 år.

Nu måste jag stressa vidare till jobbet..ingen bra grej det heller, arbetar normalt månd-fred dag denna vecka + torsd till lördag kväll. Men nästa vecka blir det lugnare tack och lov.

Sök hjälp ts och berätta för mig hur det gick så jag också vågar

Lycka till!
Kram

Anonym (Trött) skrev 2008-09-05 11:24:45 följande:

Jag prata med en fd kollega om detta med att gå in i väggen i går. han gjorde det för flera år sen och har inte blivit 100% återställd än och i sommras gick han in i väggen igen.

Han lärde mig att det börjar med fysiska krämpor och sen går det vidare till skallen och tillslut hittar man kanske inte ens hem längre.
Enligt han levde jag farligt och hade gått långt i prosessen och av det lilla jag lärt mig så är du långt gången också så därför tror jag att dina besvär kommer av detta.

Jag har flera kroniska sjukdomar och jag funderar ibland på om jag kanske inte hade haft dom om jag var mer rädd om mig själv eller att dom åtminstone skulle ha varit lite lindrigare.

Måste ila nu tyvärr.

Hm.. låter som du har råkat ut för panikångest:
Tryck över bröstet,ångest,prestationsångest,galopperande hjärta är dom vanligaste symptomerna!
Du måste söka för skulle det vara panikångest så kommer det att fortsätta tills du får hanteringshjälp.
En jätte kram från mig till dig,vet hur du har det!!

Mjo, delvis är det ju det. Men jag kan ju inte lida av panikångest mer eller mindre oavbrutet i 3-4 år. Känns som om det ligger så mycket djupare. Känner mig riktigt deprimerad i mellan åt. O det är tyvärr rätt ofta nu för tiden

Vad hade han för symtom?

Jag hittar tack och lov fortfarande hem men jag minns väldigt få saker av det som har hänt eller saker jag har bestämt med folk.

Min dotter fyller om 1 vecka och jag har inte ens skickat ut inbjudningskorten än för jag har GLÖMT. Suck!

Igår satt jag och min sambo och pratade om lite allt möjligt och jag sa massa konstiga skaer som jag inte ens förstod själv. Känns så himal skonstigt. Blir helt matt av allt.

Om du inte redan har en utmattningsdepression så är den på god väg o du måste ta ditt mående på allvar. Kroppen skriker till dig, att ngt är fel...eller hur?
Det är som ngn skrev, kroppen som säger ifrån först. Ont i magen, hjärtklappning, ömma käkar, huvudvärk, ömma muskler, tunga ben osv. Listan kan göras lång.

Har du ringt till vårdcentralen idag? Kom ihåg att betona hur dåligt du mår när du pratar med dem. Säg inte att du kanske mår lite dåligt utan du mår jättedåligt osv.

Jag har gått fr att må som dig till att kunna leva ett ganska lugnt o harmoniskt liv men det hade aldrig gått utan hjälp o det tar tid.

Nej tyvärr har jag inte ringt idag. Har haft fullt upp hela dagen.

Sonen är hemma från dagis pga. planeringsdag och tiden har inte räckt till för att ring. På måndag ska jag ring! Måste göra det för min egen skull men även för min famlij.

Jag pratade om det med min sambo igår och han sa att jag skulle vänta med att ringa till efter den 15:e. From den 15:e ska nämligen min son börja vara varannan vecka hos sin pappa. Då kommer det bli betydligt lugnare här hemma men det är ju inte bara pga. allt stök med min son som jag mår dåligt. Det ligger så mycket mer bakom.

Mina föräldrar som har bråkat i alla år, dock har det sista året varit det värsta någonsin mellan dom vilket lädde till utredning med socialen hur vidare min lilla syster skulle kunna bo hemma eller inte. Jag och min sambo vill även på börja en utredning om hon skulle kunna bo hos oss då vi ansåg att det vore det bästa för henne. Sen är det massa massa annat som har hänt. Missfall, kompis som fått hjärnblödning, kompis som fått missfall, kompisar som ahr gjort slut, mm och jag får altis vara alla psykolog. Även mina föräldrar när dom har det jobbigt, vilket är OFTA!

Jag tror du tänker rätt, det är ju inte bara pga av din son som du mår dåligt. Nej, du måste nog få hjälp att ändra ditt beteende, omvärdera dina tankar osv. Hjälp finns det ju förhoppningsvis att få.

Jag vet inte hur det är för dig men när jag mådde som sämst så var jag en riktig ragata här hemma, sur o grinig. Den hemska mamman o sambon finns inte längre.

Hoppas du lyckas ringa på måndag.

Lycka till!