Förlossningsberättelser för oss i "Syskon i oktober-tråden"

nu lägger jag tråden i mina favoriter....

Lägger in den i trådstarten på syskon-tråden!

Kom igen nu.. vi som väntar på att få vill ju ha lite att läsa om nu ju..:D

Förlossningsberättelse

Den 17/9 fick jag reda på att jag skulle bli igångsatt om 2 dygn pga. min havandeskapsförgiftning, läkaren ville först vänta tills jag var i v37+0 men eftersom jag inte svarade som de ville på blodtrycksmedicinen och kände smärta över bröstet så ville de inte riskera att vänta längre. Dagen före var jag väldigt ledsen och ångestfylld, trodde att jag eller bebisen skulle dö och ville inte alls vara med längre. Önskade så att allt skulle sätta igång av sig själv och att jag skulle må bra, grät ett antal gånger den dagen.

Så kom dagen D, den 19/9 2008! V36+3
Vaknade vid 06.30 efter en ganska god natts sömn, duschade, plockade ihop det sista, försökte äta lite äppelkräm men det gick bara inte! Vid 07.45 åkte vi iväg, mamma körde oss upp till Östra sjukhuset, Gabriel blev ledsen när vi sa hejdå, han ville följa med, fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna! Klockan 8.00 infann vi oss på specialförlossningen på Östra sjukhuset, fick sitta ner och vänta en liten stund och sen kom vår Barnmorska Shagge, en ung glad tjej, och visade oss till vårt förlossningsrum.
På vägen dit frågade hon hur det jag mådde, och då började jag givetvis gråta! Fick sagt lite som jag tyckte var jobbigt, det var skönt! Rummet var jättestort och ljust om man jämför med normalförlossningen! Det kändes väldigt bra, även om jag fortfarande var väldigt obekväm i situationen.
Fick börja med att lämna urinprov och ta blodtryck: Urin: protein 3+, Ketoner 1+, blodtryck: 145/105 Sen sattes det CTG vid 08.25 och vi lämnades ensamma ett tag. *pirrigt*
Två läkare var inne och presenterade sig och pratade lite om vad för alternativ som fanns. Vid 09 kom barnmorskan in och undersökte mig, var öppen 2-3cm och de valde då att göra en Amniotomi (tog hål på fosterhinnorna) Det var väl inte det trevligaste jag gjort, men det gjorde inte speciellt ont. De kopplade även skalpelektrod på bebisens huvud. Lite men klart fostervatten rann ut.
Sen följde 2 timmar av väntan, fick kraftigare och tätare sammandragningar och vattnet små sipprade hela tiden. Var uppe och gick en hel del, men eftersom jag var kopplade till ctg så kände man sig ganska låst med alla sladdar och skalpelektroden.
Vid 11 kom barnmorskan in och undersökte mig igen, fortfarande en liten bit kvar på livmodertappen, öppen 3-4cm, nu vill de att det ska hända lite mer, så de föreslår att de ska koppla värkstimulerande dropp.
11.30 kopplas droppet: 20ml/t (jag ber om att de ska ta det lugnt med droppet, för jag är rädd för att det ska bli för intensivt!) Får in ett gåbord som jag kan stå vid, det använde jag mycket förra förlossningen och tyckte att det var jättebra!
Blodtrycket är nu 135/100, har huvudvärk så jag får värktabletter. Eftersom bebisens hjärtljud dippar vid varje sammandragningen vill de att jag ska sätta mig ner istället för att stå. Provar att sitta och sen även att ligga men hjärtljuden fortsätter dippa ner till 70-80 vid varje värk. Har nu ca 5 värkar på 10 minuter, andas igenom dem och det funkar bra, men jag skulle helst vilja stå upp igen!
Strax före 13 kommer en av läkarna in och säger att de måste ta ett laktatprov på bebisen (ett slags blodprov från bebisens huvud) eftersom ctg visar på att bebisen inte mår bra då hjärtljuden fortsätter att dippa ner till 80 slag/minut vid varje värk. De stängde av droppet under tiden som läkaren tog provet. Det var inte alls behagligt, kändes som att de hade minst 20 ”instrument” där nere och det skramlade och lät och gjorde ont. Hade svårt att slappna av då jag började bli orolig för bebisen. Provet var ok och jag var nu öppen ca 6cm.
Vid 13.20 kopplades droppet på igen och nu ville de att jag skulle ligga på sidan, det var jobbigt. Efter en liten stund fick jag lägga mig på rygg och efter ytterligare en stund så kom de in och ville att jag skulle stå på knä i sängen. De ville prova alla möjliga tänkbara ställningar för att se om bebisen mådde bättre men hjärtljuden fortsätter att dippa lägre och lägre vid varje värk.
Vid 13.45 tog jag lustgas ståendes på knä i sängen, tror då att det är flera timmar kvar, men barnmorskan säger att hon tror att jag har öppnat mig mer nu.
15 minuter senare, vid 14.00 kommer läkaren in igen och säger att de måste ta ett nytt laktat prov eftersom bebisen inte verkar må bra. Jag börjar gråta och vill att de ska ta kejsarsnitt istället! Vill inte göra om det där jobbiga och smärtsamma provet, nu är värkaran dessutom ännu tätare och starkare.
Måste lägga mig på rygg under provtagningen och när det är över är klockan 14.16, även detta prov var ok, men läkaren säger att det inte hänt mycket sen sist, bebisens huvud står fortfarande högt upp och jag är fortfarande öppen 6cm. För att försöka skynda på det hela höjer de droppet till 40ml/t. Jag känner mig förtvivlad, hur ska jag orka med flera timmar till, jag har mått dåligt så länge och har inga krafter kvar!
Barnmorskan och Marcus peppar mig hela tiden! Sen försvinner all personal ut.
Och helt plötsligt, ca 5 minuter senare, mitt i en värk känner jag att det trycker på, tar bort lustgasen och skriker till Marcus att något är fel, in kommer en undersköterska som hämtar barnmorskan. Jag säger halvt om halvt krystande att något är fel, att det trycker på men det är ju inte dags! Säger åt dem att stänga av droppet eller öka lustgasen.
Då säger barnmorskan: Eller så tar vi och föder barn!
Marcus tar ifrån mig lustgasen och jag krystar en gång, det svider som tusan och jag tror att jag ska spricka helt och hållet. Barnmorskan säger att huvudet står där och att vid nästa värk ska jag krysta lugnt. Väntar på nästa värk, känns som en evighet, det bränner och svider där nere… och tillslut kommer värken, jag krystar och ut kommer hon på en gång! Klockan är 14.31 och vi har fått en liten flicka! Jag kan inte fatta att det är sant, kan inte förstå att det är över, vad var det som hände? För 16 minuter sen sa läkaren att jag var öppen 6cm och jag såg flera timmar framför mig, hade tom börjat fundera på ryggmärgsbedövning, jag som aldrig haft annat en lustgas!

Hon är liten och ganska blå, fullt med fosterfett i pannan och en massa mörkt hår! Hon skriker och barnmorskan säger att hon ser fin ut! Marcus får klippa navelsträngen och jag fattar fortfarande inte att det är över! Sen väger de henne med en gång för att ta ställning till om hon behöver kuvös. Hon vägde 2360gram och de lindar in henne i varma handdukar och lägger henne på mitt bröst. De säger att min kroppsvärme ska hålla henne varm, så jag får ha henne hud mot hud. Hela min kropp skakade och jag försöker förstå att det faktiskt är över! Vår lilla flicka är här och vi lever båda två!

Fem minuter efter att hon föddes kom moderkakan ut, den var hel men med några förkalkningar och ganska liten. Sen kollar barnmorskan om jag spruckit, eftersom jag fortfarande tror att jag spruckit kors och tvärs ber jag om att få ta lustgas under tiden. Blir väldigt förvånad när hon säger att där inte är en skråma någonstans! Jag har aldrig trott att man kan föda barn utan att spricka det minsta, men det var tydligen fullt möjligt!
Sen får jag på mig rena kläder, får byta säng, de kollar blodtrycket, 135/85! Sen får jag lilla Alva och hon får amma för första gången, hon suger rätt från början och är stark! Vi lämnas ensamma en stund och jag vet faktiskt inte om jag riktigt fattat att det är över!
Allt gick så snabbt i slutet, från 6cm tills att hon var ute på 16 minuter, och egentligen så gjorde det ju aldrig så där vansinnigt ont! Hade bara lustgasen i 35 minuter och det gjorde aldrig ont i ryggen som de gjort de andra två gångerna! Och krystningen, vad hände med den? Två riktiga krystvärkar och sen var hon ute, och jag sprack ingenting!!!
Och det bästa av allt, jag lever, vår fina flicka lever, hon är liten och skör, men hon lever! Jag är lycklig! Nu börjar vårt nya liv!

Tiden på BB,19/9-26/9:

 

Vi fick stanna en vecka på Special-BB, Alvas vikt gick ner från 2360gram till 2210gram, när vi åkte hem vägde hon 2330gram.

Hon var väldigt trött de första dagarna, och vi har fått kopp-mata henne med ersättning var tredje timme dygnet runt. Har ammat så mycket som möjligt och pumpat där i mellan!

Fick låna en bärsjal på BB så att vi kunde ha henne nära hela tiden och värma henne med vår kroppsvärme. Efter några dygn så steg billirubinvärdet så hon fick ljusbehandlas i solsäng. Solade i tre dygn, det var jobbigt eftersom vi haft henne nära hela tiden innan, och nu fick hon ligga i sin solsäng  hela tiden, tog bara ur henne för att mata och byta blöja. Det var väldigt stressande för mig. Oroade mig mycket över att billirubinet inte skulle sjunka och ville bara åka hem de sista dagarna! Inte blev det bättre av att jag fick lämna mitt enkelrum efter 6 dagar och byta till ett dubbelrum sista natten! Då grät jag floder och låg i sängen hela dagen med kraftig huvudvärk. Men personalen var jättegullig och gjorde allt för att underlätta för mig!

 

Sista kvällen fick hon något krampanfall, hon skrek och spände hela kroppen, kastade huvudet bakåt och skrek tills rösten tog slut, såg ut som att hon tappade andan och jag kunde inte lugna henne. Då trodde jag att hon skulle dö! Larmade och personalen kom och de kunde inte lugna henne, så de fick ta med henne. Efter en stund så lugnade hon sig lite, de trodde att hon mådde illa, att hon försökte kräkas men att hon inte kunde. De ville ha henne under uppsikt så jag fick snällt gå tillbaka till rummet ensam. Efter en halvtimme kom de tillbaka, då sov hon. Sen var hon som vanligt! Dagen efter vill läkaren ta ett kalkprov, så vi fick gå till Neonatal och lämna henne, så skulle de ta blodgasprov på henne. Det var jättejobbigt att sitta och vänta, men tillslut kom läkaren och sa att provet var bra, och att vi kunde få åka hem om vi ville, men återbesök dagen efter! Det var väldigt skönt att komma hem även om jag inte kunde slappna av förens efter återbesöket!

 

Mitt blodtryck sjönk direkt efter förlossningen, men sen steg det igen och har legat på 140/100 nästan hela tiden. Så jag får fortsätta åka till sjukhuset ett tag till och kolla upp det.

Alva mår bra och nu har vi varit på första bvc-besöket idag. Hon har ökat 130gram på 3 dygn!

Så det ska nog bli en stark liten tjej av henne med!

Tirre: Oj! Vilken upplevelse! Och vad härligt att allt har gått så bra! Hoppas ni får mycket lugn och ro hemma nu.

oj.... oj! gud va ja grinar nu Tirre... va läskigt, men superhäftigt!!!

Vad roligt att läsa din berättelse Tirre, roligt kanske är fel ord men du förstår säkert vad jag menar. Åhhh, vad jag längtar nu efter min egen lill* bebbe...

Spännande läsning Tirre! Jisses vilken kanonfart du öppnade dig i de sista minutrarna! Gjorde det inte fruktansvärt ont?

Tack för era kommentarer!
Ja det gick verkligen snabbt i slutet, och konstigt nog gjorde det inte ondare än innan.
Jag har alltid trott att det är som ondast runt 8 cm, men min BM på förlossningen sa att de första 5 cm brukar vara värst. Kanske hon menade som omföderska...vad vet jag!