Mina två änglar

Nej, det ska INTE få gå till så här!!! kvällen den 17 Mars var det jag som höll i trådarna och ringde runt för att få svar på alla frågor vi hade. Fick tjata mig till att få veta något om barnen. Hos Emma fanns ju pappa och Emmas sambo så blev uppdaterade om henne genom dem. Men jag tycker inte man ska behöva slita så som jag gjorde för att få veta hur det är med barnen. Speciellt inte när man läst på internet och hört på radion att barnen avlidit! Pratade med massor med folk den kvällen, och alla sa bara att de inte ville eller kunde svara på min fråga om hur det var med barnen. Till slut blev jag så arg att jag nästan skrek åt en polis i telefonen att jag inte ville veta hur det var med Emma, för rapport om henne fick jag från min pappa, utan ville veta hur det var med barnen. Ville ha bekräftelse på om det vi läste var sant. Klockan var nu runt 01 på natten!!!!!!! Cirka 2,5 timme efter barnen avlidit och pressen skrivit ut det! Kommer fortfarande ihåg polisens ord... "Ja, jag ska inte mygla med det längre, men ja barnen har avlidit." Tomt..... så tomt i huvudet. Vilket jäkla sätt att säga det på sen också... "jaha, tack" blev mitt svar bara. lägger på telefonen... funderar. Hur ska man berätta detta för resten av familjen!?!?! Mamma skriker rakt ut när jag berättar det. Så hjärtskärande skrik har jag aldrig hört förut... speciellt inte från min mamma.

Så NEJ! Så här ska det INTE få gå till!! Massor av kritik till doktorer och media!

Att få någon ursäkt från polis eller sjukvårdare är inget vi har prioriterat. Vi har haft tillräckligt mycket att göra med rättegång, sorg, rädslor, begravning och sådant. Inget någon av oss har orkat lägga energi på. Men självklart skulle det kännas bra med en ursäkt. För detta är inget som jag önskar någon annan!

Barnens pappas föräldrar (barnens farmor och farfar), fick veta det av poliser som kom och knackade på och berätta det. Men ingen kom till oss.
Vi bad till och med att vi få ha poliser hos oss under kvällen, men det fick vi inte. De cirkulerade runt kvarteret en stund på kvällen, men det var allt. Är självklart tacksam för det lilla vi fick, men vi skulle behövt fått mer hjälp. Framförallt fått beskedet via präst eller polis!

Det har stått mycket i media om allt som hänt, men förstår er som inte orkar läsa allt.
Men tror inte det har stått något om just detta, att vi fick ta emot beskedet över telefon och dessutom fått tjata oss till det.
Mycket oproffsigt av media och poliser!

För mig skulle det nästan räcka med att få en förklaring till varför det blev som det blev. De kanske har en jätte bra förklaring, vad vet jag... Men fel blev det, och det grämer mig varje dag!

Ja jag är Emmas syster.

Tack för fina och stärkande ord!

Baba Screetch skrev 2008-11-14 19:56:11 följande:

Å tack för de värmande orden!
vad fint av dig att tände ljus för Max och Saga.

Blir så rörd av alla inlägg här! Det är verkligen stort det som hänt, och det är skön att ni alla vill dela detta med oss!

Barnen betydde ALLT för mig! De var som mina egna eftersom Emma lät mig vara en så stor del i deras underbara familj! Max var min och Christers (min sambo) gudson. Vi blev så lyckliga den dagen Emma frågade oss om det "uppdraget". Max och Christer kunde leka i timmar när han hälsade på oss. De hörde ihop på något vis! Saga lilltösen fick ju jag äran att lära mig droppet på. Så hon och jag hade en ganska speciell kontakt känns det som. Oftast var det bara mamma som dög för lilla prinsessan, men jag hade nog en stor plats i hennes lilla hjärta också. Hoppas jag... Jag är inte hel utan de små barnen.... Det fattas något inom mig... Något stort!

vet inte vad jag gör när jag skriver... skriver bara mina tankar och känslor. Kanske är fel forum att göra det i, för det är ju trots allt Emmas forum, men vet inte vart jag ska förmedla det annars. Jag har stort behov av att prata om mina känslor och tankar också, precis som Emma. Och att förmedla barnens minne!
Tackar massor för dina fina ord. Jag har kanske lyckats förmedla det jag vill. Dock mycket sorg.. men det är det jag känner inom mig.
Sitter ofta och tittar på kort på Max och Saga. Minns alla fina stunder vi haft tillsammans. Har skapat ett foto album med kort på dem där jag skrivit små kommentarer för att inte glömma den underbara men korta tid vi fick med dem. Har ett kort på mig, Max och Neo. Jag har båda två i knät. Tror det är på Max ettårsdag.

Jag blir också helt förskräckt över hur samhället fungerar i dag... Undrar ofta om det ska vara så här.. ska man inte kunna få information om sina nära när något tragiskt händer!? den känslan jag hade den kvällen kommer aldrig försvinna. Jag var så arg så jag kunde inte gråta.. Tror många blev oroliga över mig för att jag inte grät... Men på tisdagen när vi var i kyrkan och tände ljus för Max¨och Saga (och Emma för vi visste ju inte hur det skulle gå för henne) så brast det. Då grät jag...

Men sen har ilskan varit en stor del för mig, jag har tagit allt mycket hårt och haft en mycket svår tid med mycket ilska, ångest för att jag inte gråter, rädsla för mitt eget hem och massor av sorg inom mig.

tack.. som jag skrev i inlägget innan så skriver jag bara det jag känner och tänker, men lyckats tydligen förmedla det på ett bra sätt eftersom det berör så många. Jag tror att jag har lättare att skriva mina tankar och känslor än att prata om dem.

Nej att bära på sådana här saker är inte bra, det märkte jag ganska snabbt. Blev ganska omgående rädd för mitt eget hem. Detta beror nog på att det just hände hemma hos Emma. Att man inte ens ska få vara trygg i sitt eget hem är sorgligt...
Jag sökte därför ganska snabbt upp hjälp hos Posum gruppen som startat på grund av denna krissituation samma natt som det hände. Jag tyckte dock inte att jag fick ut så mycket av det. De lyssnade och var väldigt förstående, men jag behövde mer hjälp än så. Jag behövde verktyg för att kunna leva, kunna vara hemma i mitt eget hem och att kunna hantera ilskan och sorgen. Här fick jag också kämpa för att få hjälp. När jag ringde psyk mottagningen så säger hon dels att jag är för ung för att komma till dem (jag var då 22 år, fyllde 23 i Augusti). Sen sa hon något väldigt klumpigt, som jag senare förstod att hon kanske menade väl med, men hennes ord och sätt att säga det på i det sammanhanget, dessutom bara efter knappt 2 veckor efter det hänt var inte passande. Hon sa till mig i telefon "men du ska se, att det här hemska kommer bara föra något gott med sig för dig, så det ordnar sig". Någon som fattar hur man kan säga så till en som gråter i telefon för att den behöver hjälp för att kunna leva ett liv?

Var hos familjeläkare några dagar senare på grund av att jag knappt åt någon mat och rasade i vikt (gick ner 6 kilo på 2 veckor). Han ansåg att jag behövde hjälp av psykolog och det tackar jag honom verkligen för! Han skrev remiss och bara 1 vecka senare fick jag komma till psykmottagningen.

Tänk att man ska behöva kämpa sig till allt! När något sånt här sker ska det finns proffshjälp som bara vill hjälpa till och även gör det! Jag hatar samhället för att man ska behöva slita och dra själv när man är den som behöver hjälp!!

Människor runt mig har pratat en del om att Emma svävade melan liv och död hon med... Men nej, det förstod jag nog aldrig. Tror aldrig jag tänkte så. Eller jo... innan pappa och Emmas sambo fanns på plats trodde jag hon var död. Då visste vi bara att det var illa, inte vad för skador eller något sådant. Men sen har jag hela tiden tänkt att Emma överlever! Hon är min starka storasyster som klarar allt!!! Och se.. det gjorde hon också!! Hon är bäst! hon har verkligen visat att hon klarar allt i livet, även fast hennes två ögonstenar inte finns längre.

Att berätta för Emma om barnen är nog bland de svåraste jag gjort. Men samtidigt har det varit en bearbetning för mig. Jag tror inte jag ville förstå att barnen var borta i början. Jag tänkte hela tiden att dem var hos någon som tog hand om dem, eller på sjukhuset i Örebro och lekte. Låter kanske dumt... men huvudet fungerade inte riktigt i början.. När vi sen fick upprepa för Emma att "barnen är döda... de är i himlen hos mormor Kajsa" så värkte det i mitt hjärta nå fruktansvärt! Många gånger kom det tårar också. Mitt hjärta blödde... Men när jag satt där bredvis Emma, höll hennes hand, klappade henne på kinden och upprepade de hemska orden, så sjönk det in mer och mer för mig också. Max och Saga finns inte kvar hos oss..

Jag förstår också att poliserna måste ha varit i chock, men som du säger så ska de vara utbildade för sådana här situationer! jag hoppas verkligen att de hade möte efteråt om hur det gick den natte, hur de behandlade alla. Att de kan se sina egna fel och förhoppningsvis komma med en ursäkt utan att vi ska behöva kämpa för det också. Känns som om vi kämpat så det räcker nu!¨

Varje litet ord och tröstande kramar stärker enormt mycket! Då talar jag nog för både Emma, mig och hela våran familj och släkt! Jag och min sambo var och hälsade på Emma och hennes sambo i onsdags. Då satt vi och pratade om det här forumet och vad alla era ord och inlägg betyder för oss! Ni skriver att ni inte kan sätta ord på det fruktansvärda som hänt och på hur ni tycker vi är starka som orkar prata om det. Emma och jag säger nog det samma om er. Vi kan inte heller sätta ord på hur mycket era varma och stärkande ord betyder! Utan er skulle man nog känna sig ensam... Emma sa att hon får så många mail och görstboksinlägg av folk som vill träffa henne, krama henne och bara dela detta med henne. Ni delar det med oss alla genom att skriva här! Och som Emma sa sen, att det vore så kul och skönt att hinna träffa er alla. Men det är nog ganska omöjligt, för vi bor på så olika ställen i landet och tiden räcker nog inte riktigt till. Men både hon och jag hoppas att erbjudandet står kvar längre fram i livet!

Känner att mina inlägg tar väldigt stor plats i Emmas forum.
jag behöver nog prata av mig mer än vad jag trodde... Kan inte sluta skriva när jag väl börjat.
Fast Emma säger att jag mer än gärna får skriva här, så känns det som om mina inlägg tar över.
Jag startar därför nu en egen tråd.

www.familjeliv.se/Forum-10-212/m38358638.html

Emma hälsar att hon har middag med några vänner ikväll, men kommer in här på familjeliv i morgon och läser :)

Blir så glad när du skriver att de älskade sin moster. Jag älskade dem som mina egna barn!

Jag kommer självklart följa din tråd också! Som du säkert sett nu så skriver jag MYCKET och långa inlägg! :)

Minnet från när vi skulle åka till Sälen och Saga ropade på mig är ett av de starkaste minnen jag har från Saga! Det är så kul att se att du minns det exakt som jag gör! Exakt likadant!
Hon ropade på mig hela vägen till Sälen i bilen också. Och när vi var där. Hon var så lycklig över att hon äntligen kommit på hur hon skulle få min fulla uppmärksamhet! För när hon ropade mitt namn så gick det inte att låta bli att titta på henne och se hennes stora fina leende som spred sig över hela ansiktet och fick en annan att skratta av lycka! Kommer ihåg att hon satt länge länge och ropade mitt namn i bilen fast jag svarade henne flera gånger. Hon ville bara säga namnet tror jag. :) Till slut så sa du att jag skulle svara med att säga "Saga" till henne. När jag gjorde det, stannade hon upp, funderade en stund, log sen och fortsatte ropa IDA! :) Inte ens det fungerade. Hihi, lilla lilltrollet vad söt hon var!

Kommer du ihåg vad Max mumsade på pannkakorna du hade gjort som vi åt i bilen på väg dit. Och vad glad han blev när du hämtat honom på dagis och vi skulle åka. Han kastade sig nästan ut i vägen för att springa och hoppa in i bilen så vi kunde åka. Han hann knappt ge mig en kram ens :)
Och hans kommentar när vi kom fram till stugan där Frida bodde och han vaknade. "OJ, VAD MYCKET SNÖ!!!!" Han kommentar och min då han såg all snö kommer jag alltid minnas!