Augustibebisar 2008
Hej alla!
Jag har som vanligt haft mycket att läsa ikapp och hittat massor som jag vill kommentera. Men när jag väl har läst klart är allt som ett virrvarr i huvudet och jag har jättesvårt att komma ihåg vad jag skulle säga...
Lana:
Jag känner igen mig själv från första veckorna ensam. Jag kände att jag ville hinna så mycket och kände att ingenting blev gjort. Minsta lilla extra sak att göra förutom att byta blöjor, amma och gosa med bebisen + att hålla undan allt jag hann dra fram - kändes jättejobbigt.
Att dessutom sitta och se hemmet belamras med dammtussar och allmän stökighet kändes jättejobbigt.
Efter några veckor hittade jag dels rutiner för att hinna lite mer, dels så tog jag några kvällar när jag plockade och röjde undan alla saker som låg överallt (egentligen mest i ett "skräprum". Sedan tog vi hem två tjejer som verkligen städade upp hela huset. (Det kanske underlättar att min sambo är delägare i en städfirma).
Nu känns det lite lättare, den biten.
Det är lättare att hålla efter än att städa upp.
Nu kanske det inte är såna saker som du känner att du inte hinner/orkar med.
Jag försökte också tänka att "enda anledningen till att jag är hemma under dagarna är ju faktiskt att jag ska ta hand om Robin. Ingenting annat. Så det är ju ett plus om jag hinner minsta lilla extra sak, som jag inte skulle ha hunnit om jag var på jobbet.
När det gäller samlivet och sexet, jag är definitivt ingen sexbomb och känner heller inte något större behov av sex just nu. Det var ju något hormon som gjorde att man inte blir så sugen när man ammar var det någon i tråden som nämnde. Jag hoppas det går över efter amningsperioden.
Nu låter det som om jag kommit tillrätta med allt "depp" och alla negativa tankar. Inte!! Jag har gråtit sedan igår kväll känns det som.
Vi var ute och åt, och Robin skrek och skrek. Och storabröderna SKÄMDES. Det känns så hemskt att de skms över det jag är så stolt över... (inte att han skriker, men över HONOM). De skäms över honom. 
Jag vill så mycket att de ska tycka om honom att jag blir helt irrationell. Det blir så viktigt för mig att han bara ska vara go och glad när storgrabbarna är hos oss... jag måste tänka om.
Jag var helt slut när jag la mig igår och grät och somnade halv åtta. Och vaknade idag halv elva.
Piggare men fortfarande med gråten nära tillhands.
Har inte gjort mycket idag. Förutom gråtit, dammsugit och tröstätit två kvadratdecimeter kladdkaka och ett halvt paket Digestive. Andra dagen sedan vi kom hem frå BB som jag inte prommat minst en timme. Så nu känner jag att jag snart måste ut!!