Det här är ett perfekt exempel på vad "lite oskyldigt snokande i föräldrars ögon" kan göra emot en människa.
Det är skrämmande hur många föräldrar i den här tråden glömmer bort att tonåringen faktiskt är en människa, som inte är deras "possession". Tonåringen äger sig själv, oavsett om h*n bor hemma hos mamma och pappa eller inte.
Mommie Dearest skrev 2008-10-20 08:20:50 följande:
Hej Tonåring.Jag är långt ifrån tonåring själv (30 år) men jag förstår dig SÅ väl. Jag har ju själv varit där. En förälder snokade flera gånger i mitt rum, utan grund. Och känslan jag fick går inte att beskriva. Än idag hyser jag ett visst agg mot denna person. Jag litar definitivt INTE på denna person om h*n skulle råka befinna sig någonstans bland mina grejer, om du förstår. Egentligen litar jag inte längre på någon. Följderna av detta har blivit att jag jämt gömmer undan saker eller bär med mig en massa grejer när jag ska ut. Även nu då jag faktiskt är så vuxen som jag kan bli. Jag lever idag ensam med min son. Men när jag hade sambo så var det samma sak - jag litade inte ens på honom. Och när jag semestrar med föräldrarna bär jag runt på en väska med mina personliga saker som vore det guld där i. Väldigt jobbigt.Hur som haver... Det är uruselt av föräldrar att snoka. Jag skulle aldrig någonsin* få för mig att snoka bland min sons grejer. Han ska kunna lita på mig. Är det något jag finner skumt så ska jag istället vara ärlig och prata med honom och ge honom en chans att så småningom öppna sig för mig. Han ska veta att det är OK att berätta saker för mig om han skulle få problem eller något. Tonåringar är inte mogna (ja, ursäkta) och de berättar nog inte gärna allt, men tids nog gör de säkert det.*Sedan beror det på hur situationen ser ut. Misstänker man droger, kriminallitet och annat så blir det genast annorlunda. MEN - prata först och "ta i med hårdhanskarna" sen. Ge ungdomen en chans liksom. Men om inget hjälper så måste nog föräldern göra något.