Ni föräldrar som snokar!

håller helt med!

Haha, jag tror att många föräldrar snokar lite av ren "snokighet" men inte vill erkänna det Jag skrev aldrig dagbok, stängde alltid av mobilen och vaktade min väska som en hök för att få ha mitt liv privat. Jag hade aldrig varit någonstans och skulle aldrig gå till någon speciell, bara ut, jämt... jag förstår idag varför mamma snokade, det måste ha varit tröttsamt att aldrig få svar.

Och det är just därför som jag uppmuntrar föräldrar till att kommunicera med sina barn och vice versa
För att man ska slippa det där.
Om barnet är ärligt och säger vart det ska nånstans och hur situationen ligger till, och om föräldrarna nöjer sig med svaret såvida de inte tror att något dumt är på gång, så är det jättebra!

Tonåringen måste absolut inte svara på ALLA frågor föräldern frågar. Vissa frågor är helt enkelt för privata
Mitt privatliv har aldrig känt lika viktigt för mig som just nu. Och jag tvivlar starkt på att det nånsin kommer kännas såhär viktigt.
Jag har en bra kommunikation med mina föräldrar där jag säger vart jag ska om jag ska ut. Dom litar på mig.
Vi bråkar ofta, men dom vet att jag inte skulle göra något dumt. Tex. att träffa en person ifrån nätet utan att berätta det för dom.

Äh, jag säger bara att när du blir mamma själv kommer du att förstå.

Mina barn är ganska små barn än så länge, men så här resonerar jag.

Jag kommer att göra fullkomligt klart för mina flickor att jag ska ha tillträde både till datorer och mobiltelefoner så länge jag betalar för datorer och mobiltelefoner och de bor hemma. Det betyder inte att jag kommer att snoka i dem. Jag kommer inte acceptera lösenord och dylikt för att stänga mig ute. Ska jag lita på dem, får de lite på mig. De kan inte tro att jag kommer att lita på dem om de lösenordskyddar vartenda steg de tar. Men jag kommer inte att gå bakom deras ryggar och kolla. Då respekterar man inte alls individen. De ska inte vara rädda för att jag snokar överallt när de inte är hemma. Öppenhet är viktigt.

Dagböcker är off-limit. OM jag inte misstänker att någon av dem råkat illa ut (droger, anorexia, äckliga gubbar etc). Då kommer jag inte att drar mig för att kolla där heller. Som någon skrivit. Man gör allt för att skydda sina barn.

Vad vet du om det? Jag är inte.
Jag har funderat och har satt mig in i hur en förälder måste tänka. Och jag VET att det är enormt starka känslor som styr en när det handlar om ens barn. Men en förälder har faktiskt ett enormt ansvar att även tänka logiskt!
ALDRIG att jag skulle kränka mitt barn på det sätt som mina föräldrar gjorde. ALDRIG. Om jag inte misstänker att det ligger ugglor i mossen så tar inte jag mig en rätt jag inte har.

Jag kan garantera dig att dom personerna i den här tråden som har berättat om hur de har blivit kränkta av sina föräldrar som unga, inte kommer göra om samma misstag på sina barn.

Tex. hon som idag inte kan lita på folk och har det jättejobbigt i relationer pga att hennes föräldrar snokade. Jag slår vad dom tusen spänn att hon aldrig kommer göra samma sak emot sina barn.

Nellies matte skrev 2008-10-20 07:56:33 följande:

OM jag på allvar misstänkte att min tonåring gjorde något riktigt dumt, och jag gjorde allt jag kunde för att få vederbörande att berätta det för mig själv, OM jag misstänkte att h*n ljög osv, så ja då skulle jag inte tveka att snoka för att finna sanningen, hellre kränker jag min tonårings intrigitet än stillastående ser på då det går åt helvetet!!

Men då jag har erfarenhet av stora problem med min dotter, så vet jag att det är min absoluta sista utväg, och nej, jag kom aldrig till den nivån med henne.
Däremot så är jag tjatig och jag ser igenom mer än hon tror, och helt oförhappat så var det något som hennes kompis sa till mig, som fick mina misstankar att bli bekräftade, och hade min dotter inte i det läget sagt sanningen, så hade jag tagit reda på den på något annat sätt, men det behövdes inte, för sanningen kom fram ändå.

Min dotter kan sitta vid datorn, jag går i närheten för att hämta något, läser absolut inte det hon skriver då hon chattar mm, men det är klart, ibland på bilddagboken så ser man bilden och det som hon skrivit under , men det vet hon oxå.
Skulle hon däremot alltid stänga ner sidan då jag var i närheten mm, så har hon fångat min uppmärksamhet, och ja då kräver jag att få veta vad som var så hemskt att hon var tvungen att dölja det.
Jag är ärlig, så jag läser aldrig över axeln eller liknande, men skulle jag ha sett något hon skrivit, så säger jag det, och hon litar på mig så pass nu att hon inte stänger ner.

Skulle önska att min dotter inte läste mina sms, men det verkar vara omöjligt .

Det som skrämmer mig är hur lätt föräldrarna i den här tråden tar på datorer.
Ni snackar som att snoka i datorn inte är lika hemskt som att läsa dagboken. Men har ni glömt bort att dagboken faktiskt har ersatts av bloggar? Och telefoner av msn?
Bloggar kan man på vissa sidor välja vilka man vill det är som ska få läsa den.
Mina vänner pratar jag alla mina hemligheter med på nätet.
Det hade varit minst lika hemskt om mina föräldrar hade kollat min dator som att kollat i min dagbok.

Att kolla vilka hemsidor jag är inne på går bra. Men att sen bli medlem på dom för att veta vad jag gör är hemskt. Och att inte låta mig ha lösenord ifred är löjligt. Det är MITT konto, alltså så ska jag ha MITT lösenord för mig själv.

Hej Tonåring.
Jag är långt ifrån tonåring själv (30 år) men jag förstår dig SÅ väl. Jag har ju själv varit där. En förälder snokade flera gånger i mitt rum, utan grund. Och känslan jag fick går inte att beskriva. Än idag hyser jag ett visst agg mot denna person. Jag litar definitivt INTE på denna person om h*n skulle råka befinna sig någonstans bland mina grejer, om du förstår.
Egentligen litar jag inte längre på någon.
Följderna av detta har blivit att jag jämt gömmer undan saker eller bär med mig en massa grejer när jag ska ut. Även nu då jag faktiskt är så vuxen som jag kan bli.
Jag lever idag ensam med min son. Men när jag hade sambo så var det samma sak - jag litade inte ens på honom. Och när jag semestrar med föräldrarna bär jag runt på en väska med mina personliga saker som vore det guld där i.
Väldigt jobbigt.

Hur som haver... Det är uruselt av föräldrar att snoka. Jag skulle aldrig någonsin* få för mig att snoka bland min sons grejer. Han ska kunna lita på mig. Är det något jag finner skumt så ska jag istället vara ärlig och prata med honom och ge honom en chans att så småningom öppna sig för mig.
Han ska veta att det är OK att berätta saker för mig om han skulle få problem eller något.
Tonåringar är inte mogna (ja, ursäkta) och de berättar nog inte gärna allt, men tids nog gör de säkert det.

*Sedan beror det på hur situationen ser ut. Misstänker man droger, kriminallitet och annat så blir det genast annorlunda. MEN - prata först och "ta i med hårdhanskarna" sen. Ge ungdomen en chans liksom. Men om inget hjälper så måste nog föräldern göra något.

Det här är ett perfekt exempel på vad "lite oskyldigt snokande i föräldrars ögon" kan göra emot en människa.
Det är skrämmande hur många föräldrar i den här tråden glömmer bort att tonåringen faktiskt är en människa, som inte är deras "possession". Tonåringen äger sig själv, oavsett om h*n bor hemma hos mamma och pappa eller inte.
Mommie Dearest skrev 2008-10-20 08:20:50 följande: