Vårmammor i Malmö 2006, nr 13

Vi har också Babytravel, och jag är supernöjd med den. Ludvig vill dock inte alltid åka, men verkar acceptera att han måste sitta i den när vi ska längre sträckor. Vad gäller P&T så har jag en vän vars vagn tippade bakåt med lilla barnet i där bak när det 2-åringen böjde sig över syskonet. Det är ju inte direkt vad man önskar sig av sin vagn...

Här har vi ganska klara rutiner runt Ludvig, mat och sömn sker på någorlunda samma tider, med vissa undantag om vi är ute och flänger en dag eller så. Men oftast anpassar vi "flängandet" efter hans tider.

Vad gäller det övriga, hushållsarbetet, tillåt mig att kräkas en smula. Jag tycker om att ha det rent och snyggt omkring mig utan för mycket saker som ligger framme. Är det för stökigt så vantrivs jag. Idag var det som om jag bara gick runt, runt och plockade, helt i onödan eftersom det bara dök upp nya saker att ta itu med. Tvätt som måste plockas ner för att ny tvätt ska kunna hängas upp, diskmaskin som ska tömmas för att kunna fyllas, leksaker som ska in i sina lådor, strykhögen som bara växer. Vid middsagstid kom solen fram och hånlog åt dammråttorna på golvet och visade upp mina kladdiga fönster... jag höll på att bli galen. Och det värsta är att när man börjar på något så blir man aldrig klar, för det ska ammas och det ska bytas och det ska sättas på video och det ska torkas bajs och kiss och så ska man lyssna på gråt och tannagnisslan och "JAG KAN SJÄLV". Dessutom är jag förkyld och båda barnen har ögoninflammation och har fått olika antibiotika som följdaktligen ska tas vid olika tillfällen. Och varje tillfälle med Ludvig är en strid, för han vill inte alls. Och mitt i detta, dåligt samvete för att man säger nej så ofta och blir arg för lätt och hela tiden måste pioritera lillasysters behov. Nej, fy alltså. Idag svämmade det över. Den där städhjälpen är inte långt borta. Om ni känner någon bra så tar jag gärna numret.

För att gå tillbaka till det där med rutiner; mitt ideal är att ha det städat till helgen, helst under torsdagen. Mat som går att ha i rumstemperatur, typ konserver osv. lagrar vi mycket av i förrådet och frysen fyller vi när vi storhandlar (vilket inte görs på rutin).Tvättar gör vi varje dag, och kör diskmaskinen likaså.

Åh, jag känner så väl igen den där trotsen, guldplutt. Själv upplever jag att man ofta kör med kortsiktiga lösningar för att man inte har tålamod. Köra med "annars går vi inte till lekplatsen" innebär ju att jag också måste stanna inne och det vill jag ju inte... för då fortsätter kaoset här hemma. Lördagsgodiset har vi hållit inne ett par gånger och då är han mycket väl medveten om varför och kan prata om det.

Ludvig har extremt mycket ritualer för sig just nu. Han ska själv ta pyjamasen ur lådan. Är den redan ute så lägger han ner den igen och tar upp den själv genast. Han ska själv hälla ur pottan i toalettstolen och spola. Han kan inte behålla ett plagg som det kommit vattenstänk på, för då är den tröjan "våt". Han ska pussa och krama och klappa, och om det är jag som gör det först så blir det fel, "det var ju jag som skulle..." säger han. Byxorna får inte vikas upp nertill för då är de inte Lasse-byxor. (Vi hade en hantverkare här som hette Lasse - nu är Lasse=hantverkare - byxor med fickor på benen är alltså Lassebyxor). Och för er som undrar, ja, de blå byxorna lever än. Han ser ut som en hitteunge med hål på knäna, så stora att foten ibland kommer ut där istället, och silvertejp på Foppa-tofflorna som slitits sönder på Bobbybilen. (Sådär får han dock INTE gå ut. Det är bara för hemmabruk. En dag kom en väninna på spontanbesök när han såg ut sådär. Jag skämdes.)

Men jag har hopp. Igår sa han "jag vill inte ha de blå byxorna" och så rev han ut allt i sin garderob och hade världens klädprovning här hemma. Det är nämligen det senaste, att han kan klä på sig själv och vill göra det hela tiden.

Har era barn också de där ritualerna? Vad har de för nojjor? För det kan väl inte bara vara min son..?

Nat, här har vi ju sån tur att lillan sover hela nätterna, så vi behöver inte gå upp. Men i övrigt är det också ganska snedfördelat här. Jag byter 3/4 av alla blöjor t ex (eller mer). Lillasyster får inte hälften av den uppmärksamhet från pappa som storebror fick när han var liten. Jag blir lite ledsen för det emellanåt, men måste ibland påminna mig om vad det beror på; att storebror tar all pappas tid. Och det är ju faktiskt lättare att ta hand om en baby än en 2 ½-åring, så jag klagar inte så mycket...

Kajsa, synnerligen söt bild! Syntes inte att det varit en sådan pärs!

Vi har kommit in i någon slags husmorstrend här, lagar mycket storkok som varar i flera dagar och det är toppen att kunna ta upp till lunch osv. Köttbullsreceptet ur mormors kokbok slår det mesta kan jag säga. Ludvig åt 14 st (!) häromdagen! En annan grej som vi börjat göra är stek. Tyckte att det lät så himla präktigt och avancerat tidigare, men det är ju faktiskt ganska behändigt. Bara in med steken i ugnen och så får den stå där och bli klar. Och så himla gott med svartvinbärsgelé och sås (från mormors kokbok då förstås...)Känns bra som variation till pasta, pasta och pasta.

Trist med magsjuka Gambi. När Ludvig fick vinterkräksjukan så låg han hos oss, för vi vågade inte låta honom sova själv. Så hade vi en spann brevid oss som åkte upp kvickt så fort han började hulka. Vi körde 5 tvättar på en natt minns jag, lakan, handdukar, kläder... var helt slut efteråt.

Ludvig är väldigt mycket grabb just nu, tycker jag. Springer runt och skriker "Ata, ata" (attack?), viftar med svärd och vrålar "Pang, pang". Sjunger han med i någon låt, förslagsvis något från "5 myror...", så görs det med karaterörelser till. Förstår inte riktigt var det kommer ifrån.

Lykke däremot, sitter och läser och ritar hela dagarna.

nat, så förfärligt!!! Vilken tur att det verkar gå bättre nu.

Lykke ska få sin första vaccination imorgon, plus Prevenar mot pneumokocker. Tycker att det är helt galet att de inte informerar om den på bvc, trots att den ska ingå i vaccinationsprogrammet för barn födda efter 1 oktober i år. Man får be om den själv, för att den kostar pengar och de som inte har råd ska inte behöva känna sig illa till mods. Ändå när jag har talat om den med sjukvårdspersonal så har alla varit positiva/ övertygade.

Faktum är att Lykke ska få tre sprutor under första levnadsåret och en till under andra året. (Jag trodde också att det räckte med 3 sprutor...) Jag tycker att hon verkar ha reagerat väldigt snabbt, hon fick vaccinet 9.15 och vid 11 började hon vrida sig och gnälla. Tydligen mycket vanligt med feber, diarré, kräkningar, sömnsvårigheter... usch. Hoppas att det lägger sig snabbt. Hur har Malvin reagerat, Kajsa?

Vi vaccinerade Ludvig när han var runt 1 år, och han behövde också bara 2 sprutor.

Igår var vi i Skånes djurpark. Vi var nästan ensamma där, tror att det stod 7 bilar på parkeringen. Jättefin utflykt, men djuren är nästan mer intressanta för oss vuxna tror jag. För Ludvig räcker det ju att en traktor kör förbi eller att han hittar en sten som är hal och det behöver man ju inte åka dit för. Lite besviken blev jag för att björnarna gått i ide...

Melvin, såklart. Sorry Kajsa.

Sommarvind, här kan du läsa mer: www.internetmedicin.se/images/uploads/Prevenar%20personal.pdf

Oj, Kajsa! Känner igen det där. Vi var på Lemongrass för en månad sen med svärföräldrarna. Lykke storbajsade och grät och Ludvig tappade glas i golvet och skrek och hade sig. Jag kastade i mig maten och ville bara därifrån. Och nu föreslåpr svärmor att vi ska gå på restaurang igen. Jag undrar om hon inte minns att hon var med.

Igår, däremot, hade vi goda vänner på besök, med en 2 ½-åring (Luddes dagiskompis) och en 8-månaders. Vid 21.30 slocknade gossarna i varsin soffa och deras lillkille sov i Lykkes säng och hon sov i babysittern. Vi var så förundrade över att få lite vuxentid att vi satt uppe till 01.45 innan de gick hem. Jag var nog inte i säng förrän 02.30. Lite segt idag, men helt klart värt besväret!

Usch, Ludvig har varit helvild på sistone. Mycket springa och hoppa och "dumma mamma". Jag blir lite ledsen, faktiskt. Ibland känns det som om jag inte känner igen honom, som om han försvunnit någonstans på vägen. Jag förstår ju att det är trotsen som härskar och att det väl går över, men det är inte mindre jobbigt för det. Det blir så himla mycket skäll och så får jag så dåligt samvete efteråt. Ute har han också förändrats en hel del, han tar för sig mycket mer nu, söker kontakt med andra barn och drar sig inte för att tala om för dem om han tycker att något är galet (dvs skrika). Det är ju iofs positivt. Han är ju såklart en riktig goding när man pratar med honom, charmig och förståndig, och snäll, men när vettet far ut då far det verkligen ut, och då kan man inte få honom att lyssna över huvud taget.
Hoppas att han kommer tillbaka snart.