2-3årstrotset Stödgrupp

Klart det finns plats för alla

Jag tror att vägen fram är att visa att man finns där - även om det är jobbigt,  att inte stöta bort eller truga för att få dem att leka själv utan helt bejaka det och göra dem "till viljes" när det gäller det. Då hittar de trygghet fortare och kan med föräldern som bas göra längre och längre utflykter.

Försöker man "trycka bort" bort barnet blir klängigheten bara värre.

bra att det funkar!
jag sitter dock inte alltid utanför dörren. dörren är stängd o han ser inte vart vi är, grejen är bara att jag är någonstans där jag hör om han ropar... men lägenheten är inte så stor (ca 100 kvm) så jag kan vara i stort sätt var som helst o ändå höra honom!
skönt att inte bli så låst!

en fråga till alla med "trotsiga" barn:
blir allas barn ARGA, alltså att man märker att de är uppenbart förbannade??
Vår son blir bara arg ibland - oftast blir han verkligen ledsen! otröstlig...inget är bra, vad vi än gör. Han ropar (mest) på mamma fast jag är där o när jag försöker ta honom i famnen vill han inte det heller... han vet liksom inte vad han vill! känns som om allt blir "för mkt" o att han inte vet hur han ska hantera allt! någon som känner igen detta?

Ja, det är så hälften av alla säger men faktum är att jag har ALDRIG tryckt/stött bort honom. Den resterande hälften säger att jag har låtit honom få bestämma för mycket från början och måste vara mer bestämd...Två olika skolor och två olika åsikter...och jag vet inte vad jag ska tro eller göra...men min son tycker i alla fall inte om att göra utflykter utan mig...

Hur kan man tro att ett barn har onda avsikter med en sådan handling? För det är det som ligger bakom "du har inte varit tillräckligt bestämd"-resonemanget, det härstammar way back i tiden när man inte hade den kunskap om barns psyke som vi har idag.

Det finns inget alls som tyder på att en klängighetsfas skulle förlängas av att man bejakar barnet, tvärtom finns det däremot en hel del erfarenhet som visar att om man försöker tvinga ett barn att bli självständigt så ökar klängigheten.

Vi har alltid lekt med vår son och suttit i sandlådan osv så han har alltid varit van att vi är med. Han har dock fått lära sig leka mer själv sedan lillasyster kom, men vill ändå gärna att vi ska vara med. Om vi får besök eller ska bort brukar jag säga att nu vill mamma prata med sina kompisar en stund, men om du leker själv så kan vi göra något tillsammans sen. Och så vet han att när jag är klar så gör vi något som han vill. Det gäller bara att hålla det man lovar för annars blir det krig. Det var lite gnäll kring det i början, men nu funkar det bra. Det kanske kan funka. Att förbereda barn på saker brukar normalt generera framgång.

När det gäller mammigheten vet jag inte vad man kan göra. Vår son (snart 3) är väldigt mammig just nu, men han går oftast med på att pappa gör saker om än lite motvilligt. Jag tror det beror på att jag är mammaledig just nu och att vi umgås så mycket, så vi hoppas det blir bättre efter nyår när pappa är hemma. Har någon tips på detta så tar jag gärna emot.

Se det som något positivt. Och ge honom det så länge som det behövs, uppmuntra också när han vägar sig på något själv med nä men va duktig du är som kan själv.. Han är säkert bara lite osäker och behöver trygghet.

Min son är väldigt självständig och det kan bli tufft iblan, han är inte rädd för fan själv och skulle utan tvekan våga lämna mig och försvinna så han får jag ha ständig koll på..

Men det finns så klart både pos och neg med båda egenskaperna så klart man får jobba på att stärka det som behövs och uppmuntra självständigheten den har dom nytta av när dom blir äldre..

Sen något som jag alltid tänker på är att jag känner mitt barn det gör inte alla som ger mig råd. Jag tar dte som känns bra och resten låter jag bara passera.

Här är trottsen över för nu och det är så skönt, som MuminMy sa tänk positivt! jag kan lova att det fungerar för mig handalade det bara om att få en dag när jag orkade börja och det blev helgen för en vecka sen. jag och maken tog tag i det tillsammans och det fungerar jätte bra. Vi höjer inte rösten åt honom utan lungt förklarar och säger åt honom att det inte är acceptabelt eller att han inte får göra si eller så och ber honom att tex lägga tillbaka stänga efter sig osv.. Plus att vi när han spårar ur lyfter honom ur rumet sätter os ner och säger att nu har du varit olydig och får inte vara med. Efter en stund frågar vi om han vill be om ursäkt och vara snäll då kommer han och ger oss en kram och sen går det så bra så.. Har fungerat super när han börjar kasta saker vid matbordet

Tack för alla tips och råd föresten!!

nått bra tips på hur jag får in 2åriga son att sluta slåss så fort han inte får son han vill??
de är inte hårt han slår men han markerar...
idag slog han lillasyster på 4månader oxå.
så fort han inte får som han vill så skriker han och testar oss hela tiden.
de är bråk hela tiden,så fort man ska göra nått så är de gråt å tandagnissel.

Mitt hetaste tips är att bevaka och fånga honom INNAN han slår (eller markerar). Stoppa rörelsen och säg lugnt och utan förebråesle "vi slåss inte i vår familj" (viktigt att man inte säger "du får inte" eller något annat som han kan gå igång på utan mer konstaterande av hur reglerna i familjen ser ut).

Steg 2 är att förstå VARFÖR han slår och ge honom ett alternativt uttryckssätt för känslorna, för det är inte känslan som är fel, bara sättet att visa den på VIKTIGT!!

Om du upplever att han gör det för att han "inte får som han vill" (skulle iofs försöka leta efter en mer detaljerad nyans om det var mitt barn - det ligger nog något bakom varför han vill det han vill också och den känslan är den jag villhitta) så säg det "jag förstår att det är jobbigt när mamma säger att XX inte går, det är okej att du tycker det, om du känner sådär så får du lov att gå på toa och skrika / hoppa upp och ner / springa /whatever

Sedan gäller det bara att inte tappa tålamodet/humöret och att inte höja rösten, barnet förstår faktiskt förvånansvärt fort och är i allmänhet glad att få en alternativ utväg.

Var noga med att inte kritisera barnet eller känslan, bara uttrycket.

muminmy: ja de är lätt att höja rösten, men jag försöker att inte göra de.
de är värre med han pappa, han tål ingenting och han bara skriker åt honom,tycker de har blivit värre sedan lillasyster kom till världen, han kanske är svartsjuk och behöver tusen timmar uppmärksamhet...