Varför blir man i hop och flyttar i hop med någon med barn man inte gillar?

Håller med dig. Men det är omöjligt att ta upp detta med biopappan för han är blind för vad hans fru gör mot barnen. Och vägrar jag barnen åka dit så hotar han med domstol för umgängessabotage. Så vad gör man?

Jag förstår inte heller hur man kan bli tillsammans med någon som har barn utan att "köpa hela paketet"

Okej, man behöver inte älska barnen som om de var ens bio-barn men man bör ställa upp och finnas där som ytterligare en vuxen människa som bryr sig om dem

Anonym skrev 2009-01-02 16:42:01 följande:

Jobbigt läge . Men det man kan göra är att hoppas att barnen är kloka nog och förstår att det inte är deras fel och att man faktiskt finns där och talar om att man inte tycker det är okej!

Tyvärr tror jag att när barnen sedan växer upp så kommer dom se pappa som svikaren.

Jag menar hur många vuxna personer i detta avlånga land vet vi inte som har sagt,

- Min mamma/ pappa visste precis hur jag hade det men varken pappa/mamma brydde sig?

Det är INTE fel anser jag att prata med sina barn om att det faktsikt är fel när de är utsatta för mobbing hos den andra föräldrern.

Man snackar så jäkla mycket om att man får inte fråga barnen hur dom har det hos pappa osv .Det får man visst men det är en jäkla skillnad på kors förhör och att fråga om det har kännts bra!

Jag skulle aldrig i mitt liv vilja att mitt barn skall kunna behöva känna att ingen brydde sig!

Ja det undrar jag med...!!

Jag var 18 när jag träffade en 18 år äldre man med en pojke på  8 år. Jag tyckte det var svårt i början, men efter 1 år med pojken så kände jag att jag var tvungen att acceptera att han hade barn eller gå vidare. Jag valde att acceptera pojken och vi flyttade ihop.  4 år var jag "plastmamma" och jag fullkommligt älskade pojken. Pojkens mamma hade jätte svårt att acceptera det, men efter en tid berättade hon det och att det kändes jobbigt men att hon var glad åt att jag och pojken fått en sån bra relation. Hon sa att varje gång hon ringde sin son och han var ute på ngt med mej så ville hon bara gråta för hon saknade sin son och allt jag fick dela med honom varannan vecka. Men som hon sa bättre vi hade en sån relation än att pojken mådde dåligt hos sin pappa...
Nu är dte 3 år sedan vi separerade och jag saknar pokjän ännu, men vi har en hyffsad kontakt och ses ibland ändå

Skrev inlägg 4 tidigare... ska tillägga att jag var enormt svartsjuk ibland på min "bonus son" när han och min sambo hade pappa och son tid och satt och myste i soffan kanske, men var bara att bita ihop.

Anonym skrev 2009-01-02 16:57:12 följande:

Härlig läsning! Tack för att du delar med dig!

Du hade två val och du valde!

Och visst sjutton kan det kännas i mamma hjärtat och hugga att någon annan kvinna liksom finns där för ens barn.

Men jag anser faktiskt där också attd et handlar mer om taskig självkänsla för faktiskt alla barn vet att dom bara har en mamma och pappa och kan ju bara utgå från mig själv jag tycker det är kanon om barnen har det bra med en annan kvinna .

Det har fått lov att göra ont men hellre det än att vara icke omtyckt.

Ni som tycker så vill ni inte svara?

Eller inte tycker så?

Jag har tyckt jättemycket om min sambos barn, tyckt att det varit självklart att vi alla ska vara en familj tillsammans, trivts med dem och de med mig, engagerat mig i en massa och gjort allt för att de ska ha det bra och det har funkat utmärkt mellan oss. Sen blev jag gravid. Från den stunden har de ändrat sig fullständigt, behandlat mig som skit, satt sig på tvären med allt, och ställt till ett helvete för mig både före och efter förlossningen, vilket slutade med en svår förlossningsdepression med så hemsk ångest att jag blev helt sängliggande, var beredd att hoppa ut genom fönstret och inte kunde ta hand om mitt barn. Bebisen har de ett halvår senare knappt ens tittat på fast de bor under samma tak varannan vecka. Ibland vräker de ur sig otäcka kommentarer när h*n gråter som "ge DEN en dunk bensin så somnar DEN in fint, hehe". Nu har jag slutat tycka om dem och engagera mig i dem. Och det beror helt och hållet på deras eget beteende. Allt med att de var "svartsjuka" på bebisen vet jag och vände ut och in på mig för att ändra det och få dem att förstå att de var viktiga och älskade, bebisens syskon osvosv, men ingenting hjälpte.

Jag hade aldrig ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig ett sådant beteende och jag hade känt barnen i över 2 år innan jag blev gravid. Hade jag vetat detta så hade jag naturligtvis aldrig flyttat ihop med min sambo. Jag hade kanske ändå valt att skaffa barn med honom, men som särbo, och jag hade aldrig engagerat mig i hans barn som jag har gjort. Nu känns det nästan som om det är mina egna barn som svikit mig på det här sättet och beter sig så fruktansvärt illa, och det gör verkligen ont när man har engagerat sig och tagit sina bonusar till sig helhjärtat.

Det är så enkelspårigt att säga "du visste att han hade barn". Det tar tid att lära känna människor, både barn och vuxna. Om alla skulle leva som "du visste att den var si och så" så skulle det aldrig bli några skilsmässor, folk skulle aldrig göra slut på förhållanden. Vaddå, du visste ju att han var si och så? Nej, det vet man inte. Man lär inte känna en människa ordentligt och ser olika sidor hos den förrän det har gått en tid, ofta lång tid, och förrän man upplevt olika saker tillsammans.

Frågan var "varför är man ihop med en person om man inte gillar hans barn". I den här situationen så har jag övervägt att leva med min sambo varannan vecka, precis som bonusarna, men varför ska vårt gemensamma barn lida och inte få träffa sin pappa varannan vecka för att de beter sig så hemskt? Dessutom älskar jag min sambo och vill leva med honom jämt, inte bara varannan vecka. Så det är en komplicerad fråga.