Vi är körda

Min mage värker och hela mitt bröst drar ihop sig och jag vill bara rasa ihop och gråta, sanningen slog mig i ansiktet idag att ekonomin är helt raserad.

Jag studerade och tog examen i juni -08 och efter det har jag sökt mer jobb än jag kan räkna och en och annan intervju har det blivit men sedan är det stopp. Jag jobbar som timvikarie och är uppsatt överallt vid det här laget, vården, städfirmor, tidningstjänst, m.m

Men hela hösten har vi hankat oss fram på en inkomst (jag uppfyller inte kraven för varken a-kassa eller alfakassa) tack gode gud att min man har jobb, men nu räcker inte det längre.

När vi levde på en inkomst fick vi mer än en gång gräva i våra surt sparade sparpengar och nu är de slut, det finns inte ett öre mer att ta utav.

Vi bor så billigt vi kan göra, bil är vi helt beroende av där vi bor eftersom här går inte en buss på 13 kilomters avstånd. Droppen blev nu i december, bilen gick sönder och var tvungen att lämnas in och helt plötsligt stod vi med en utgift på flera tusen som vi inte hade räknat med och som vi inte har pengar till.

Verkligheten nu då, vi ligger 7000 kr. back som vi måste ha inom en vecka.

Jag har aldrig fått en betalningsanmärkning i hela mitt liv och tänker inte få det heller, men vad fan ska vi göra? Ja jag vet redan vad jag måste göra, jag måste vända mig till mina släktingar och hoppas på nåd. Men jag skäms, jag har aldrig behövt låna pengar utan vi har alltid klarat oss själva, men nu går det bara inte. Men att behöva se sin pappa i ögonen och be om 7000 i lån känns så fruktansvärt förnedrande att jag har magknip och illamående vid bara tanken på det samtalet som ska äga rum i morgon.

Det känns som att jag sitter i en rävsax, vad ska vi göra? Jag är uppskriven som vikarie överallt, jag tar varje timma jag erbjuds, jag söker alla jobb jag ser, min man jobbar över så många timmar han bara orkar och ändå får vi det inte att gå ihop. Vi har sålt allt vi har av värde, vet inte vad vi skulle kunna sälja mer!

Jag trodde inte det var så illa som det är, jag visste att vi inte hade det gott ställt men att vi inte skulle få ihop det med 7000 är värre än vad jag någonsin hade föreställt mig. Men när bilräkningen kom med posten idag så blev verkligheten som en käftsmäll.

Vi är aldrig på bio, aldrig på krogen, köper aldrig nya kläder (mer än sådant som barnen verkligen måste ha), vi unnar oss aldrig något så det finns inget sånt att skära in på heller.

Jag önskar inget hellre än ett jobb, om jag bara fick det så skulle allt lösa sig. Men jag söker och söker utan framgång, jag hade satt stora förhoppningar till ett jobb nu men fick idag besked att tjänsten var tillsatt.

Jag har två dagars jobb inbokade inom städfirman nu men det är allt som jag i dagsläget vet. Min mage rasar, jag kan inte sova, jag är gråtfärdig hela tiden och jag har totalt tappat livslusten. De som säger att man inte blir lyckligare av pengar vet inte vad de pratar om, för man blir fan inte lycklig utan dem i alla fall. Vem kan bli lycklig när man lever med en konstant orosklump i magen?

Jag begär inte mycket här i livet, jag vill bara kunna betala mina räkningar och se till att min familj kan äta sig mätta, mer än så behövs inte. Men vi kan inte ens betala räkningarna och det ska jag behöva se min pappa i ögonen och säga och jag är livrädd för det samtalet.