Nyfiken gul skrev 2009-01-11 11:00:28 följande:
Jag kan säga så här:Jag är den vuxna som väljer att gå in i en relation med en man som redan är förälder. Därför är det mitt ansvar - bara mitt - att se till att relationen fungerar. Man kan aldrig skylla ifrån sig på omständigheter, det förflutna, gamla ex eller barnen. Det är bara jag som kan förändra och göra något åt situationen och förhållandet. Är man inte villig att ta itu med det arbete som krävs av en styvförälder kanske man ska överväga att inte ge sig in i en sån relation alls eller vänta och se tiden an innan man flyttar ihop. Och känner man nånstans att jag inte kommer att acceptera barnen, gillar inte barnen eller på annat sätt inte accepterar mannens förflutna - då börjar nog i alla fall MINA varningsklockor att ringa - då ska man nog ta sig en allvarlig funderare och ta reda på vad man vill. och sen undrar jag - (är själv styvmamma) - vad är det som gör att man inte gillar barnen? Hur kan man inte tycka om barn?? (när man i samma andetag sedan säger att man vill bli gravid.. )
Mycket klokt talat!!!
Jag som är förskolelärare VET att det går att lära sig att älska alla barn, det handlar bara om att bestämma sig för att göra det arbetet med sig själv. Och det är de vuxnas ansvar att se till att barnens liv blir tryggt och kärleksfullt!
Att gå in i en rellation där det finns barn är ett ansvar för dig som vuxen, du är inte viktigast, du kan välja det kan inte barnen...
Jag tycker att det finns alldeles för många egocentriska bonusföräldrar.
