Hejsan tjejer. Kommer bara in lite kort för att rapportera att idag har vi kommit hem från BB! Ja, Lillsyster är äntligen här nu 
Hon föddes i tisdags och allt gick bra och vi är alla trötta men lyckliga.
Meryl:
Grattis tjejen nu håller jag tummarna att den här tråden är en turtråd som varit den senaste tiden för flera.
Hejsan vänner 
och tack för alla tankar och gratulationer!
Kommer in för en kort statusrapport. Här har livet sin gilla gång och vi försöker finna gemensamma vardagsrutiner för livet som familj. Mike är fortfarande hemma tack och lov och vi strävar på med att få amning att fungera och lära känna varandra. Mike är så fin som pappa han sköter både Lillan och markservice med bravur speciellt för en man som aldrig varit den som lagat mat förut eller har någon större vana av mycket små barn. Ja, jag är så otroligt tacksam för den gåva vi nu fått efter vårt kämpande, att vi nu får dela livet med en mycket liten människa vid vår sida och inte vbara det barn vi hyser i vårt hjärta. Jag har faktiskt lagt upp en bild i mitt album om ni vill se Lillasyster som faktiskt ännu inte fått sitt namn - men vi har flera på G så snart har vi nog bestämt oss.
Meryl:
Hur mår du nu? Har du lyckats ta in att ni plussat? Känner du några symptom ännu?
Jaxon:
Hur mår du och vilken vecka är du nu i?
Amis:
Hur känns det inför FET? Skönt iallfall att få några dagar i Roma, bra sätt att ladda batterierna för den stade tar fullkomligt andan ur en med sin gamla kultur.
Tummeliten:
Hur går det med hormonerna - några nya svackor? Hur ser schema ut för dig?
Cent:
Hur är det med dig vännen? Tänker på dig skall du veta! Hur är det ännu mer norrut än här börjar våren komma till er med?
Jaxon
nej man tar inget för givet längre. och det där om att blixten inte slår ner två ggr på samma ställe har jag tappat tron på länge sedan. men faktum kvarstår att du är närmare ett lillesyskon än på länge och efter måndags ul kanske du kan pricka av ännu ett delmål för då är det nästan 12 veckan. kom in på måndag och rapportera så håller jag tummarna så långe.
Amis:
Tack vännen för fina ord
Ja de där jäkla svackorna som man kan samla på hög. Inte nog med att vi drabbats av förlust vi måste lära oss leva i mörkret också medans omvärldens liv går vidare. Som du nu blivit obarmhärtigt påmind om 
Finns inget man kan säga till tröst annat än tillåt dig att falla för en stund och skita i att vara glad. Jag har lärt mig att faktiskt skita i omvärlden och vårda mig själv när det är som mörkast. Ingen idé att försöka låtsas för det tar bara ännu mer energi. Den som inte förstår att du fortfarande är ledsen och kan ha svårt att glädjas åt andras lycka efter så kort tid de är inte några vänner så ha inget dåligt samvete. Förresten har jag sett många exempel på att man lyckats med FET där inte färskförsöken tagit sig. Har hört något om att det blir naturligare och inte så stor påverkan på kroppen under ett FET i normal cirkel. Så jag har hoppet uppe och håller tummarna för att det går hela vägen denna gång Har du fått några datum - eller har jag missat det?
Jaxon:
Åh, så skönt att allt såg bra ut och att den lilla sprattlade för fullt Försök att inte tänka på att du gjort många UL - det gjorde ju vi också tror faktiskt inte att det är något bevisat att det skall påverka negativt. Du får tänka på Cruise/Katie som köpte egen UL utrustning för att kunna följa utvecklingen ofta och deras lilla föddes frisk!
Tummeliten:
Inte roligt att gå själv. Gjorde ju de på i stort sett alla besök då mannen befann sig 30 mil bort. Hi hi han var ju inte ens med vid befruktningen (ET) 
Hmmm undrar hur jag skall kunna förklara det för Lillasyster. Men som sagt känns ensamt att gå ensam speciellt då rädslan slår till. Minns när jag skulle in på UL för att konstatera mitt mf och fick sitta ensam i ett rum där det väntade par som skulle på vanliga UL och satt så där hoppfulla och naivt glada medans jag väntade för att få besked om att vi fått mf Gud så ensam man kan känna sig. Men då sms'ade jag en vän här från FL och fick genast ett svar och som det värmde - genast kände jag mig mindre ensam. Så tänk på att vi här tänker på dig så kanske du känner dig mindre ensam! Kom in och berätta hur det gått så håller jag tummarna!!!!
Ego:
På begäran så berättar jag lite kort om förlossning och Lillasyster.
Allt gick bara bra på förlossningen. Konstigt nog var det inte så nervöst som jag trodde att det skulle vara. Tror det har att göra med att när värkarna väl sätter in så blir man grymt fokuserad på uppgiften och smärtan. Tror faktiskt att just där fyller smärtan en uppgift att inte ge en tid att fundera så mycket. Vattnet gick runt 23.20 då jag ringde in till förlossningen. 24.00 kom vi in och ringde då Mike som åkte direkt. runt 03.00 kom han fram efter 30 mils färd. Då satte värkarna igång - jo hon är en uppfostrad flicka som bestämde sig för att vänta på pappa. 06.02 föddes hon på tredje krystvärken. Som tur var visste jag inte att hon föddes med navelsträngen runt halsen men Mike såg hjärtljuden gå ner men det missade jag som tur var. Men i stort så gick allt jätte bra och vi var inne i tre dagar vilket var mycket skönt att få vara kvar. Hon vägde 3180 gr och var 49 lång och har som sagt massor av mörkt hår och mörka ögon.
Just nu är det väldigt mycket omtumlande känslor. Både glada och sorgsna. Glädjen över Lillasysters ankomst och sorgen över att Buster aldrig fick denna tid. Men det är ju så att glädje och sorg går hand i hand för resten av livet. Nu går tiden åt att lära känna varandra. Men det är otroligt svårt att förstå att vi faktiskt får leva tillsammans med ett barn efter 7-8 år av kämpande. Att vi nått vårt mål efter en resa som får OS tävlande att likna lata dagdrömmare. Man inser att det är vår envishet och vägran att ge upp OCH en stor portion tur mitt i alla otur. Jag är så oändligt tacksam för att vi fått denna chans och försöker verkligen njuta av den här tiden trots att det fortfarande finns oro. Men kärleken finns här trots att jag hade så svårt att våga tro när vi väntade.
jaxon
Ja, jag tror att det är bättre att göra UL VUL än att gå runt och vara orolig. Om det kan göra vägen mindre orolig så tror jag inte ett extra UL kan skada. Tror vi har gjort 5 st med Lillasyster och hon ligger nu här i pappas famn Tror att det är bättre att tillåta sig att vara en lugnare väntande mamma. Det är ju ändå så myclet att oroa sig för så varför inte tillåta sig det som lugnar en utan det dåliga samvetet. Vi måste ju ändå vara så starka hela tiden som väntande men någon försäkran kan man väl få unna sig! Tycker du gör det bra Jaxon, vet ju vilken kamp det är bara att ta sig dit där du är nu och den period du befinner dig i nu är ju den mest nervösa.
Förresten vilka bra bilder, mycket tydligare än de vi fått på Lillasyster. Den lilla "Räkan" syns ju tydligt
Meryl
Nej det är svårt i början att ta in att man är gravid - för 17 jag lyckades nästan inte på hela graviditeten tror jag! Det är ju en form av självbevarelsedrift, en ren överlevnadsmekanism att inte ta in det innan man gått så långt att man hoppet blir starkare än tron. Men det kommer dit ju längre du går! Så roligt iallfall att du plussat och tänk på att du nu är närmare än igår!!!!
Amis
Åhhh jag skulle så önska att mensens uteblivande berodde på det vi kämpar för!! Men om det inte är så ,så skall jag dansa blödardansen så att det sätter igång så fort som möjligt!!
tummeliten
Ja, precis som cent säger så kan de punktera cystorna, det fick de lov att göra för mig så att jag kunde fortsätta behandlingen. Det fungerade för att få gå vidare och gjorde inte alls ont. Usch, vet hur jäkla skit det känns att börja om blir sånt antiklimax och man faller sjukt snabbt ner i gjyttjegropen. Tänker på dig och skickar en kram!!!
Har så svårt att hålla mig härifrån då mitt hjärta är kvar i denna tråd och hos er som kämpat vid min sida Liksom bara måste få komma in och känna värmen här inne så många trådar man kommer in och bara känner sig lite och vilsen i men itne hrä inte.
Puttelina:
Välkommen så roligt att se att ni nu får börja med ert första IVF. Hoppas att det skall gå bra och att söta lilla Alice förhoppningsvis snart skall få ett syskon att vaka över. Och ni ett syskon som fyller er tomma famn förståss! Själv bor jag i Bollnäs vilket inte år så långt från er men sambon är faktiskt född och bott sina första levnadsår i Sundsvall Planerar en heldagsutflykt dit upp i sommar så jag kanske återkommer till dig med tips på bra shoppingställen - främst tyger och inredning eller annt skoj att göra där uppe.
Amis:
Ja det är värst de där förbannade "jubileumen" dvs. de dagar som årsdagar eller helgdagar då man påminns om hur lång tid som gått - eller kort tid snarare. För varje dag som går utan sitt älskade barn är ju en förlorad dag samtidigt som omvärlden vinner dagar MED sina barn. Det svåra för omvärlden är ju att förstå att lika ofta som de tänker på sina levande barn så tänker vi på våra som inte fick stanna kanske t o m oftare Jag skall inte säga att det blir lättare med tiden vännen, för det tycker ajg inte att det blir men man lär sig att leva med sorgen som ständig följeslagare. Och när ni väl får sitt lillsyskon (och jag säger NÄR) då kommer famnen kännas mindre tom men det barn man förlorat kommer alltid att ha sin sorg. Men som sagt det gör ont och det måste ju göra ont för sorgen är ju baksidan av myntet som heter kärlek. Det bevisar ju hur mycket vi älskar våra barn. En stor kram till dig och många tankar, minns ju hur j'vla svart vår första årsdag var och hur vidrigt tomt det känns att stå där vid minneslunden och minnas!
Cachet:
Hur är det med dig tjejen? Blir ju nyfiken då du kommer in och lämnar hälsningar men berättar inget ego
Jaxon:
Härligt tjejen, så skönt med goda besked, alla tages ju tacksamt emot man är ju så van vid motgångar. Var "pappa" med eller var han ute på jobb?
Puttelina:
Hur mår du av sprayerna? Var Alice frukten av IVF eller kom hon spontant? Varför gör ni IVF - du behöver inte svara om du inte vill. Själv gjorde jag ju IVF/PGD men vår son kom till genom spontan graviditet. Men gjorde pgd för att inte förlora ett barn igen.