Crash Boom Bang skrev 2009-03-09 01:14:17 följande:
Men stackars dig , du måtte för fan ha lidit nått enormt ju , låter kanske dumt men jag förstår faktiskt att du hade sånna tankebanor att lämna jorden ...Vilken tur att du fick hjälp men att de ska behövas att hålla på med fk e ju sanslöst ... hur har de gått med jobb o privatliv ? Vad e de för saker du undviker o vad händer om du hamnar i en sits som blir svårt ? Är du sjukskriven idag ? Jag har oxå en hel del erfarenheter av deprission (osäker på stavning) ,ville oxå ta mitt liv flera ggr , hade det inte varit för mina husdjur som fanns då hade jag inte levt idag.
Under resans gång så har jag ju trott att det var ett normaltillstånd och mest reagerat på depressionshistorierna. Levde med självmordstankar nästan hela tiden. Nåja, fru och barn har ju hjälpt upp det emellanåt. Men efter att ha fått diagnosen så kändes det som 30 bortkastade år, de åren som gått efter mitt första besök på psyk. AS-diagnosen fanns ju inte då men någon form av bekräftelse hade ju inte suttit ivägen.
För 20 år se´n risade jag ihop och stannade hemma från jobbet. Gick några kurser, faktiskt med hjälp av FK! Blev sedan min egen och jobbade ihop med en kompis som dock blev anställd för tio år sedan. Se'n har jag kört på själv, vilket gått men inte mer.
Förra året lyckades jag få sjukersättning på 50% (av lägsta beloppet) och försöker hanka mig fram på diverse småjobb. Har lite djur också som bidrar med nå'n krona.
Saker jag undviker är t ex större tillställningar. När en son gifte sig i somras fick en annan av sönerna hålla "mitt" tal. Jag försöker undvika så'nt som jag har gått bet på tidigare men nu kan låta bli att ens försöka. Har ju i alla år försökt anpassa mig till det sociala samspelet som jag aldrig fattat nå't av. Nu skiter jag i det.
Oops, blev lite långt här. Kanske skulle skriva en bok i stället.
