vuxna med adhd add as

Men om det är en sluten diagnos hur kommer man med den tråden då? Har inte varit inne där nämligen.

Idag har varit ganska bra tills jag tappade humöret rejält och gav min yngsta dotter en smäll. Jag skämdes jättemycket för att jag tappade mitt humör på en stackars trotsig 2-åring. Jag ville anmäla mig själv pga det men samtidigt vill jag ha mina barn. Kan egentligen inte vara utan dom. Jag hoppas att jag skall få en diagnos och kanske få medicin som gör att jag inte tappar humöret så där.

Hej välkommen hit.

Jo jag har varit på ett samtal men det gick inte så bra. Fick en ny tid och den är nästa måndag. Försöker att få en anna psykolog.

Jag känner mig mera hemma i AS men psykologen som jag var hos tror inte på mig. Ringde nyss dit för att höra hur det gått med bytet. Dom skulle återkomma för den jag pratade med var sjuk resten av veckan då jag ringde och frågade om bytet. Hoppas dom inte dröjer allt för länge med samtalet för det är skitnervöst. Synd att man inte har råd att gå privat.

Vet precis hur du känner dig. Det är flera gånger som läkaren inte ringt tillbaka. Jag har fått nya tider men det rings inte tillbaka.

Messade lite med min mamma idag och hon säger att jag var "normal" när jag var barn. Frågade om om hur tyckte att jag var som tonåring och framåt. Tja det är sånt som är normalt i tonåren och jag har ju alltid haft killkompisar och när det ändrades så hade jag ju inge tjejkompisar så då blev jag ju ensam. Det är hennes svar på min uppväxt. Hon vet ingenting om mig eftersom jag gömt allt sånt. Hon vet inte hur jag kände mig i skolan men jag visade som sagt inget för min familj.

Det här med deprission är jag fortfarande lite kluven till. Visst jag har mått jättedåligt i gymnasiet och funderade faktiskt på att ta mitt liv men jag vågade inte. Det var bara i tanken. På jobb har jag inte varit särskilt länge och när mitt vikarieat inte behövdes längre så tog jag det personligen och sjukskrev mig dagen efter jag fick beskedet. Har fått sparken flera gånger och det har tagit jättehårt på mig men jag har aldrig vågat söka hjälp för det utan stått ut eller skaffat barn. Allt för att slippa vara med andra människor. Men jag känner mera ångest och inte deprission eller det kanske är samma sak. Läste på autismforumet och där kan dom ha deprission i flera månader i taget och några gånger per år. Är jag onromal när jag har mina nere-perioder som jag kallar det i någon vecka bara för att sen må bättre. Måste man ha djupa deprissioner för att få en diagnos? Det är såna tankar som far runt i huvudet samtidigt som jag vill gråta för jag kanske inte har AS. Jag känner mig verkligen hemma där men min omgivning (släkten framför allt samt psykologen) inte tror på mig. Jag måste verkligen vara dum i huvudet som inte fattar allt och inte vill som andra. Har ingenstans att fly så som jag brukar göra. Jag vill bara försvinna från detta samhälle jag lever i men inte dö. Inte än för jag vill vara med mina barn. Och jag vill inte heller lämna min man för hans hjälp är viktig för mig för att jag skall klara mig. Min högsta önskan har alltid varit att få bli pensionär före 30år för verkligen hatar att jobba. Men då får jag ångest för att familjen inte får tillräckligt med pengar så jag måste jobba.

Ursäkta att det blev så långt.

Ja det är hemskt och sen när man försöker göra det så tror inte psykologen på en. En sån j*la besvikelse. Dom har inte ringt tillbaka från VUP ännu. Hoppas dom gör det imorgon.

Fan också. Nu har min mans företag bytt nummer så att nu måste man ringa via växeln och hur lätt är det när dom går hem kl 17 eller 1730 om dagarna. Förut har jag kunnat ringa direkt till båten och därefter knappa in hans hyttnummer. Jag behöver ringa flera gånger per dag för att det är så mycket dyrare på mobilen då han befinner sig utomlands större delen av resan. Jag har ingen att prata med och det är bara mannen jag kan prata med. Hur f*n skall det gå nu.

Tja jag får väl göra det men det kan ta många timmar innan någon skriver här. Jag sitter för det mesta i bara denna tråd. Jag gör inte så mycket mer på internet. Kollar mejlen och mina bloggar. Några nyheter mer än så gör jag inte.

Jag har bara en riktig vän och hon håller på att flytta och har själv problem med en deprimerad sambo och två barn. Vill inte tynga henne med mina problem. Mer än vad hon vet. typ! Har aldrig haft riktiga vänner under hela tonåren och fram tills nu. Har ju aldrig vågat prata men någon om mina problem, inte ens min mamma eller syster.

Vad skönt att läkaren trodde på dig. Jag vet fortfarande inte om jag måste till min psyk på måndag eller inte för tanten på mottagningen har ju inte ringt tillbaka ännu. Blir så arg. Hur j*la svårt skall det vara att ringa?