Jag är gravid igen efter att ha förlorat våran lilla dotter för fyra månader sen.. Tycker det känns märkligt. Men är samtidigt jätteglad!
Beskriv hur det kändes när ni fick ert barn efter änglabarnet...
Det undar jag också!!
Mycket blandande känslor. Jag var otroligt glad men samtidigt ledsen eftersom jag påmindes om vad jag hade förlorat. Mitt första barn var en flicka som endast levde i 12 timmar och mitt andra barn blev också en flicka. Många tankar cirkulerade runt om Rebecca hade gjort likadant som Madda nu gjorde. Hade hon lärt sej samma saker vid samma tid, hade hennes första ord varit de samma mm.
Jag var dessutom en riktig hönsmamma till Madda men det tror jag är rätt naturligt. De blev bättre när hennes bror föddes men än idag så blir jag rädd när de blir sjuka. Strunt samma om det bara är en förkylning eller magsjuka jag är ändå orolig.
Vår Valdemar blev sex veckor gammal. Han föddes, levde och dog på sjukhus. När vi blev gravida igen fick vi först ett missfall, sedan blev vi med Alvin. Jag var livrädd när han var född, rädd att jag inte skulle hinna hem med honom, för på något vis var han inte min/vår så länge vi var kvar på sjukhuset.
Sorgen och saknaden går i vågor. Med Alvin blev förlusten av Valdemar så oerhört verklig. För innan man har fått hem ett barn så fattar man inte vad man har gått miste om. Så sorgen blev ny. Glädjen och sorgen rusade runt hand i hand, och jag visste inte alltid om jag grät av glädje över Alvin eller av sorg över Valdemar. Jag var orolig att jag skulle bli en nojig hönsmamma, men så blev det inte. Jag orkar inte oroa ihjäl mig, jag vill ju njuta av tiden med de barn jag faktiskt fick med mig hem!
Nu fyller Alvin snart två år, och Rasmus fyller snart ett, Vissa dagar gör förlusten av Valdemar mer ont än andra. Nu senast idag, när Alvin ville titta på korten på Storebror som vi har i köket. Alvin är en lillebror utan storebror, och det skär i hjärtat..
tack för era svar!
Nej, det är ju faktiskt inte lätt att veta exakt vad man har gått miste om eftersom det är vårat första barn... Fick heller ingen tid med henne hemma.
Är också lite rädd för att jag kommer bli en hönsmamma.
Vi förlorade vår första dotter i v.42.
Men det kändes redan ganska självklart att vi ville försöka så fort vi kunde att få ett syskon, barn ville vi ju ha. Visst var vi oroliga under graviditeten, speciellt eftersom jag gick hela tiden ut + lite till första gången. Man nådde aldrig riktigt gränsen för att kunna pusta ut.... Men oron för mig var överkomlig eller vad man ska säga, det gick att leva med och jag fungerade ganska bra. Vi hade också hjälp av kuratorn under hela tiden och även läkare på sjukhuset. Extra kontroller och annat.
När sedan våran fina Maja kom nästan exakt 1 år efter Nova så var lyckan total. Men det jag kan känna idag och bli riktigt ledsen för det är att nu vet jag vad jag inte fick uppleva med Nova. Allt som händer med Maja. Men vi pratar mycket om henne och ska prata mycket om henne med lillasyster också.
Och vi har Maja pga av vad som hände Nova...konstig känsla.
Hoppas att ni mår bra och att allt går bra. Och glöm inte att njuta.