varför?

jag har sett trådar där styv mammor skriver att de inte kan vara snälla ,ot sina styvbarn för att de hatar dem och önskar att de aldrig hade fötts eller möjligen att de flyttade så långtbort att styvmamman aldrig mer behövde höratalas om dem. och att barnen ALLTID är si och så, att de ALLTID blir på dålighumör de väckor styvbarnen kommer.

klart att den biologiska föräldern har det yttersta ansvaret och jagtycker att det är konstigt att de inte lämnar dessa människor som uppenbarligen hatar deras barn, men som vuxen människa har man ett eget ansvar också, om man känner så starkt att man hatar någon so facktiskt tillhör familjen att man inte kan leva ett normalt liv vv väcka så kasnke man skulle överväga att flytta istället för att fortsätta plåga sig själv och andra.

som sagt säger inte vad jag tycker på nätet, det kan väl hända att jag sagt arga saker till min terapeft, men inte den typen av ord som här i forumet används om barn, man kan uttrycka känslor utan att bli vulgär och sjunka så lågt att man kallar folk för allahanda dumheter.

det är ju det jag vill ha fram, om det fungerar så är dte ju inga problem, men då det verkligen inte fungerar skall man då fortsätta att vara delaktig i barnets liv för att man själv inte tar derekt skada av det och ska man vänta till den biologiska föräldern kastar ut en innan man tar eget ansvar och flyttar själv?

så jag ahr en tråkig värld för att jag inet ser vittsen med att svära åt folk och kalla dem för otrevligheter?! jaja, du har ju rätt till dina åsikter, tycker du attd et är roligare att leva i en värld där folk dumgörvarandra så må du ju tycka så.

men enligt ett antal trådar här på fl så skall det inte behövas kompromissas. styv mamman har alla rättigheter och bllir enbart stöttad här på fl.

så du lider också av svåra trauman som förmörkar din syn på styvföräldrar som egentligen är helt underbara

jag håller med dig. det är lättare att förstå hur svårt det kan vara att leva med en sådan förälder (även biologiska föräldrar som visar en sida utåt och en mot barnen) än vad det är för dem som inte har upplev det och ser på världen genom rosenskimmer

jag tycker också att den biologiska föräldern har det yttersta ansvaret för att setill att barnen tasomhand på ett bra sätt, men det kan nog vara ganska svårt att se alla ggr hur den man älskar egentligen är..

jag focuserar inte på min styvmamma hon är egentligen helt irelevant i samanhanget, det står inget i ts om henne utan det var en parentes som kom fram i diskutionen. jag har lärt mig att ignorerahenne och hon betyder inte något för mig idag. det som blivit ett problem för mig är att jag ahr svårt att lita på andra människor runt mina barn därför att jag av erfarenhet vet hur svårt det är att genomskåda tex en styvmamma som påstårsig göra allt för sitt styvbarn och sedan är en ricktig tyrann såfort inga andra vuxna ser.

på samma sätt som du tycker att jag målar allt i svart ch ser allt neggativt så tycker jag att du gör allt för lätt då du menar att bara för att man pratar av sig på nätet så är det inet säkert att man är lugn och fin sedan och behandlar de förhatliga barnen (i detta samanhang) väl efter det.

min syvmamma pratade massor om hur bortskämd jag avr och hur mycke jag lindat min ppa runt fingret och hur dum i huvudet min bio mamma var/är. men inte var hon snällare mot mig för det inte. jag tycker att dte är lite naivt att tro att det hjälper..

så är det ju med ala trådar, jag kan skriva en tråd om tandborstning som slutar i totalmisär för att det blir pajkastning. men nu är det inte trådar med välformulerade ts som sedan slutar i caous som jag vänder mig emot utan de som redan i ts har spåratur.

därför att någon sa att jag överdrev detta med styvföräldrar och jag sa att jag känner flera irl, bla min egen. läs tråden.

nää, men det framgår tydligt varför jag togupp min egen bakgrund.

dåä rdet ju egentligen ine barnets fel utan biomammans?!

det förstår jag också, så är det ju ibland med bio barnen också att de inte orkar brysig om vad man säger (fasst då får man skylla sig helt själv dock)
det sorgliga är bara att det ofta är barnen som får ta frustrationen, det är ju svårare att ändra på deras biomamma än att ändra på barnen. Och även om man tror att man står högre än så så kasnke man är lite svartsjuk innerst inne på att partnern har haft ett liv innan och på att han ahr andra barn som han älskar lika mycke som de gemensama barnen. det kasnke är svårt att förstå att han kan göra det då man inet gör det själv, det kanske är lätt att glömma att de facktiskt också är hans biologiska barn?!

nu spekulerar jag lite, men jag vet att jag ahde kännt så, jag träffade en kille etttag som hade barn sedan innan och jag hade ju min son sedan innan, och jag kände fort att jag aldrig skulle kunna bli rättvis. Det var absolut inget fel på den lilla killen, han var jätte trevlig och fin, men jag vet att hans mamma och jag inte skulle kunna komma överens, inte på något sätt, det är väldigt infekterat mellan oss (trotts att vi inet känner varandra) och jag kände också att denhär pappan inte heller skulle kunna vara helt rättvis mot barnen, + att vi hade olika sätt att uppfostra barnen osv och jag ville inte kompromissa med mina rutiner. Därför valde jag att avsluta förhollande innan det blev konflickter. Hade vi inet haft barn hade det säkert gått bra.

Det är svårt att ransaka sig själv och har man träffat någon som man verkligen älskar så vill man ju göra allt för att det skall fungera, men man kasnke kan lösa det på andra sätt, tex särboförhållande?! det är klart att dte r dyrare osv, men det är ju iaf en lösning