Är folk verkligen så ovetande...?

Jag känner nästan igen det du säger, men hos en drygt 55-årig svensk dam, som ställer sådana frågor varje gång jag träffar henne (f.d. granne som flyttade nära, så vi ses då och då). Första gång hon träffade sonen, frågade hon om han saknade hans 'riktigt' mamma och pappa, och huruvida han skrek för dem på nätterna. Helt noll koll. Som om vi slet vår son ur famnen av sina biologiska föräldrar. Verkligen clueless.

Så, det här noll-koll okunskapet verkar finnas hos vissa människor, oavsett härkomst...

Mmmm, Vi bodde ovanpå en pizzeria för några år sedan och när vi varit med i lokala tidningen om vår adoption så frågade han varför vi inte ville ha egna barn. Vi sade att vi ville ha egna barn tillsammans och att vi skulle få det också när vi adopterade. Han skakade på huvudet och sade att nej, nej, det blir aldrig ert riktiga barn, aldrig, blod, sade han, blod handlar det om! Jag svarade att nej, det handlar om hjärta, det handlar om hjärta!

Jag fick förklarat av en man från samma land som pizzabagaren om hur viktigt det är med blodsband och att föra gener vidare i deras kultur och det är svårt att förstå för många....

Trist!

Sedan när vi kom dit igen några år senare med sonen så sade de, nämen fick ni ett eget barn i alla fall, han är ju perfekt, så lik sin far. Jag sade att ja, visst är han perfekt, barn ifrån Vietnam är perfekta!!!

Lite överreagerar du allt...

Det beror nog på hur kunskapsnivån är, tror inte det handlar om etnicitet öht. Jag talade med en muslimsk kvinna som bara bott i Sverige i tre år i helgen om det här och hon hade ganska bra koll på adoption. Men är det inte snarare en könsfråga?

Gå fram till en gubbe vem som helst på ICA och fråga om adoption så får du säkert minst lika konstiga frågor

Nu börjar ju invandrare gå utbildningen för blivande adoptivföräldrar har jag märkt, och de har uttryckt att det suttit långt inne och nu kan de inte inte förstå hur de kunde tänka som de gjorde, det är bra

Det handlar väl delvis om hur vanligt det är med adoptioner i det land den invandrade kommer från? I de flesta länder utanför Europa och Nordamerika är ju internationell adoption obefintlig.

Handlar det om en sverigefödd "invandrare" handlar det väl om hur integrerad personen är i det svenska samhället. Ju mindre integration, desto mindre kunskap om adoption. Känner till väldigt få som icke-etniska svenskar som adopterat, i de fall jag tänker på har det dessutom handlat om släktingadoption.

Detta har helt säkert att göra med att mannen var muslim. Inom islam är adoption nämligen inte accepterat. Läs följande som jag saxat från www.islamiska.org :

Adoption

Islam förbjuder adoption. Gud säger i Koranen:
" Gud giver icke en man två hjärtan i hans bröst, Han gör icke heller edra hustrur, som I förskjuten, till edra mödrar, och Han gör icke heller era adoptivsöner till edra söner. Detta är edert tal, som I fören på tungan, men Gud säger sanningen, och Han leder på den rätta vägen.
Uppkallen dem efter deras fäder! Detta är rättvist inför Gud, och om I ej kännen deras fäder, så äro de dock edra bröder i religionen och edra skyddslingar." (Koranen 33:4-5).
Att ta hand om andras barn är naturligtvis bra, om de behöver hjälp och man kan ge dem den hjälpen. Men man får inte byta ut deras namn. Människor letar alltid efter sina rötter. En annan sak är, att adopterade barn formellt blir syskon, även om de i verkligheten inte är det. Skulle de vilja gifta sig, är det alltså förbjudet, fast de inte alls är släkt med varandra. Detta uppfattas som felaktigt av Islam, eftersom det gör någonting som egentligen är tillåtet till otillåtet.

Barn hämtas nu från andra länder till ett land där många av dem inte känner sig hemma. De vet inte vem de är. Även om de utländska barnen kommer till bra familjer, som gör adoptionen av god vilja, behandlas de inte på samma sätt överallt i samhället. Om man säger "svartskalle" åt våra barn, blir de kanske ledsna, men de behöver inte ta åt sig De vet varifrån de kommer, vem de är och vilka deras föräldrar är. Men de adopterade barnen har ingenstans att vända sig till om de råkar ut för sådant.

Ett barn som inte känner igen sig i samhället, inte liknar sina föräldrar, vill många gånger resa hem när det har vuxit upp. I framtiden kommer barnen att drabbas fysiskt och psykiskt av att ha förlorat kontakten med sitt ursprung. Att ha fosterbarn är dock tillåtet i Islam.

Vill alltså påpeka att texten ovan är hämtad från www.islamiska.org/s/sverige.htm
Glömde citationstecken.

Jag har stött på två invandrarfamiljer som vill adoptera, men för båda gäller att de uteslutande kan tänka sig enskild adoption, från sitt eget ursprungsland. Vi pratade lite om varför, och en stor anledning var att deras släkt i ursprungslandet aldrig någonsin skulle ta till sig någon som var varken "blod" eller kom från landet! De skulle helt enkelt bli totalt utfrysta.

Att det är så, beror ju naturligtvis på djupt rotad kultur och tradition. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur det blir för oss som adoptivfamilj, att resa utomlands till t, ex något av de här länderna. Kommer de att se ned på oss, eller få vårt barn att känna sig ifrågasatt?

Ja, den där hemsidan innehöll en del stolligheter. Till exempel detta:

"En annan sak är, att adopterade barn formellt blir syskon, även om de i verkligheten inte är det. Skulle de vilja gifta sig, är det alltså förbjudet, fast de inte alls är släkt med varandra. "

"I verkligheten"??!!

Skönt att veta att det finns muslimer och det finns muslimer. Tolkningar av Koranen varierar. Många muslimer är sekulära och bryr sig rätt lite om Koranen.

Jag känner några muslimer i utlandet som adopterat. Det var inget problem för dem, deras iman "välsignade" barnen.

Man får vara beredd på det, det kommer alltid finnas personer som inte förstår, som inte vill förstå eller som helt enkelt tycker adoption är fel.