Att resa med ett adopterat barn?

Har inte själv adopterat men min syster och hennes make har en son från Colombia. De har rest mycket men jag tror inte att det är någon som har kommenterat något om sonen,  det enda var väl att spanjorerna tyckte det var kul när pojken hade ett spanskt namn.

Nej, det är inget jag skulle fundera över faktiskt, varken som adopterad eller som a-mamma. Det är som att särbehandla sina egna barn tycker jag. Om barnet själv inte vill åka te x till sitt ursprungsland får man ju respektera det men annars...de flesta barn gillar ju att åka på semester och man får helt enkelt stå upp för sig och sin familj oavsett var man befinner sig. Min erfarenhet är att det räcker att gå utanför dörrren så finns det risk att någon på ICA eller i sandlådan slänger ur sig korkade kommentarer. Man får vara beredd på att det förekommer helt enkelt, det ingår i paketet, tyvärr....

Nej visst måste det vara så? Att man ju självklart ska leva som vanligt. Blir tankfull bara, efter att ha läst om hur en del råkat ut för lite extra okunskap just på resa eller bland andra kulturer. Men självklart kan man ju inte särbehandla sitt eget barn! Det hör jag ju själv nu hur dumt det blir. Man får stå upp för sina barn helt enkelt .

Att man tänker på det så här innan man blir en familj är ju inte konstigt men jag tror man får försöka slå bort den tanken när man väl blivit en familj, annars så blir det lite galet Du blir en klok mamma, det är jag säker på!

Hej!
Vi har rest en del med våra barn, yngsta är född i Kina. Vi har aldrig blivit bemötta annorlunda på något negativt sätt...men i Sydney, på en stor inomhusmarknad där många av försäljarna var kineser, fick vi "chinese prices" och frågorna var många men mycket positiva. Vi har aldrig tänkt att det skulle vara annorlunda att resa med adopterade barn annat än att vår dotter de första åren var väldigt känslig för miljöombyte och därför dröjde det några år innan vi reste från hemmet.

Hej!
Våra barn är ju stora nu, men genom åren har vi rest en hel del. Vi har aldrig tänkt på vart vi ska åka för att de är adopterade, absolut inte. Vi har åkt dit vi har velat och alltid mött människor som varit positiva. Det har varit en hel del nyfikna frågor men alltid av vänlighet. Ibland har det faktiskt varit riktigt roligt att titta på personerna och riktigt sett hur det gått runt upp i skallen på dem. Eftersom barnen har olika hudfärg har det kanske undrats lite mer.
Vi har vistats en del i Spanien och där har alla barnen trivts. De ljusare barnen har flera gånger identifierat sig med befolkningen vad det gäller utseende, språk och kroppsstorlek. De är inte så långa men där har de helt plötsligt fått känna sig stora eftersom många är väldigt kortväxta.
Afrikanskt folk har det också funnits många av och yngsta tjejen har blivit väldigt glatt bemött när vi kommit. Hon har också tyckt om att det funnits många som sett ut som hon.
Så för oss har alla resor verkligen varit berikande.

När vi var på solsemeter till Kreta så fick vi bara positiva reaktioner. Folk tyckte vi var "lyckliga som fått t v å pojkar" och "så söta dessutom"... Det var greker som tyckte så. Städerskorna på hotellet var ganska så jobbiga - ville gärna ta tag i kinderna och nypa "sååå söööta" så ena Prinsen bara skrek när han såg en av dem, det gällde att "spana och rusa" när kusten var klar.

Får vi konstiga kommentarer så är det mest i stil med "är de riktiga syskon", "hur vågade ni ta två på en gång" eller något sånt.
Ingen har varit elak eller dum eller så - än så länge.

Vi har rest mkt i Europa med vår son och aldrig fått någon kommentar men när vi reser tillbaka till hans ursprungsland så kommer mkt kommentarer. En del kommentarer skulle kunna vara stötande men man får helt enkelt förklara så gott det går och inte ta åt sig. Många vill helt enkel veta om vi älskar sonen som vårt "eget" barn och blir glada när vi säger att det är ingen skillnad, det är vårt barn.
Sedan får man precis som Tufselina, skrev vara medveten om att adoptivbarn kan reagera negativt på mycket miljöombyten.

Vi älskar att resa så för oss har det varit viktigt att få med sonen tidigt, och vi är alltid måna om att berätta för honom att vi ska bo på hotell men att han ska sova precis brevid oss och att han kommer se oss så fort han vaknar, ibland har han sovit mellan oss, även om han inte gör det hemma, allt för att han ska vara trygg.

Det intressanta är att vår son inte ser sig själv som asiat, han tror att alla med asiatiskt utseende kommer från Thailand och han vet att han kommer från Thailand men tror inte att han är thai, möjligen kan jag vara det i hans värld.

När vi åkte och hämtade vårt andra barn (i ett helt annat land än vårt första barn kommer från) fick vi trassel i passkontrollen. Man gick igenom alla våra papper jag vet inte hur många gånger och vi fick svara på många frågor, var för sig, om vårt barn. Man hade, trots att vi hade alla papper i ordning och dessutom kunde visa upp papper på att vi åkte till landet för att adoptera vårt andra barn, helt enkelt svårt att acceptera att barnet tillhörde oss, det stämde liksom inte för dem.
Mitt råd är alltså att verkligen ha koll på pass och annat!

Vi har även varit på semester utomlands men då var det inga problem utan mer mycket frågor och kommentarer, dock inte på negativa sätt. Jag tror det på något vis är ännu tydligare för folk att barnen är adopterade då de är från två olika länder och ser olika ut.

OT: Vi har nyligen varit på solsemester och fick möjlighet att studera barnfamiljer på nära håll i både restaurang och på stranden/poolen. Hur är det med bruna och svarta barn vad gäller solen och solskydd? Man har ju fått lära sig att barn ska smörjas in med starkt solskydd och helst hållas undan solen eller kläs mer heltäckande men hur är det med barn med annan hudfärg än vit?

Mörkhyade barn behöver oftast smörjas in ännu mer då deras hud kan vara väldigt torr. Och även mörka barn behöver smörjas, fast riktigt små barn under 1 eller 2 år ska inte smörjas har jag lärt mig på BVC utan de ska undvika sol helt enkelt med kläder och solhatt. Det gäller även mörkhyade barn också, de blir kanske inte synligt röda som ljushyade barn blir men även deras hud påverkas av solen.

Vi var i Thailand i januari med vår son som är adopterad från Korea. Vi fick många frågor om honom och varför han inte såg ut som mamma och pappa. Begreppet adoption var inget dom kände till.

Vi upplevde dock inget negativt kring detta utan snarare en nyfikenhet som kändes positivdå det inte låg någon värdering upplevde vi i deras frågor. Hade vår son, som var 1,5 år då, varit äldre kanske han upplevt det som jobbigt men som det var nu älskade han uppmärksamheten.

Vi var också stolta över alla kommentarer över hur söt han är!

Så klart ni var stolta, man är ju enormt stolt! Vi fick höra det mycket när vi var i Vietnam och fått sonen, vi trodde inte att det skulle vara så uppenbart att sonen inte var vårt biologiska barn eftersom han är så lik sin pappa som är från Korea. Men de såg det direkt att det var ett av "deras" barn och frågade hela tiden, Vietnamese child? ja, svarade vi, och de förstod ju med en gång då att vi adopterat honom. Han satt i sele på bröstet alltid när vi var ute och många kom fram och gullade och pillade på honom vilket han gillade för det mesta, i början tyckte vi det var rätt jobbigt eftersom vi inte är vana vid att man gör så hemma men man vande sig eftersom de enbart var positiva till detta. De sade alltid, oh, lucky child, lucky child. Och vi förklarade för dem om och om igen att nej, det är VI som är lyckliga som får lov att adoptera honom och älska honom som vår egen. Det däremot var lite svårare att förstå, de menade att vi var så fantastiska människor som kunde tänka sig att adoptera ett av deras barn....