Är det någon av er här som vet hur man ska gå tillväga om man har ett avtal skrivet hos familjerättten, båda föräldrarna har skrivit på och godkänt avtalet. avtalet gäller barns umgänge med ena föräldern.
Om ena föräldern bryter mot avtalet. Hur ska man gå tillväga då? i det är faller är det umgängesföräldern som inte VILL ha barnet dom helger som sagts. Barnet behöver ju träffa båda. Nån som vet?
Ta kontakt med familjerätten för både du och barnet måste få möjlighet att ställa in er på umgänge till den andra föräldern. Det fungerar inte att hipp som happ dyka upp som gubben i lådan och hipp som happ utebli.
Anonym (Fundersam) skrev 2009-03-29 19:58:21 följande:
Vad gör dom på fr då? jag är helt övertygad om att inte umgängesföräldern skulle komma dit om det bokades ett möte för båda föräldrarna.
tack för ditt svar
Familjerätten kan bara hjälpa er om båda föräldrarna vill.
Om det är uppenbart att avtalet inte följs alls under längre tid så kan du väcka talan i domstol om att det ska ändras, men tyvärr så går det ju inte att tvinga en umgängesförälder som inte vill träffa barnen, så det enda du uppnår då är ju att få på papper ett umgänge som mer motsvarar verkligheten, plus naturligtvis att det kanske kan skapa större förutsägbarhet för dig och barnen, vilket ju kan vara värt nog så mycket.
Du kan tyvärr inget göra om umgängesföräldern inte vill träffa barnet. Möjligen kan du be familjerätten om hjälp att prata med vederbörande om hur viktigt det är med två närvarande föräldrar för barnet....
Väcka talan i domstol kan bara den göra som vill ha umgänge (dvs umgängesföräldern) och socialnämnden (om de märker att ett umgänge är skadligt för barnet och ingen förälder gör något åt det)...
Du kan tyvärr inget göra om umgängesföräldern inte vill träffa barnet. Möjligen kan du be familjerätten om hjälp att prata med vederbörande om hur viktigt det är med två närvarande föräldrar för barnet....
Väcka talan i domstol kan bara den göra som vill ha umgänge (dvs umgängesföräldern) och socialnämnden (om de märker att ett umgänge är skadligt för barnet och ingen förälder gör något åt det)...
Jag trodde tidigare att enbart umgängesföräldern kunde påkalla ändring av avtal, det är nämligen så ordalydelsen i Föräldrabalken är, men om jag läser HD:s prejudicerande dom i målet Ö4567-93 rätt så stämmer inte det - båda föräldrarna kan såvitt jag förstår påkalla ändring av dom (eller avtal)
lagen.nu/dom/nja/1994s128
Även domen i Svea Hovrätt i mål Ö8390-00 tyder på samma sak
Det är klart att den "andra" föräldern kan försöka få till en ändring av umgängesavtalet. Fast kanske inte på det sätt som trådstartaren ville. Man kan (genom sitt juridiska ombud) be tingsrätten om att få minska umgänget om man kan visa att barnet far illa av umgänget, men det är svårt att få tingsrättens hjälp med att få umgängesföräldern att träffa sitt barn mer än vad den vill.
Är det inte konstigt att om den ena föräldern inte vill lämna ut barnet till umgänge då kan den personen få vitesföreläggande (vilket jag håller med i), men om umgängesföräldern struntar i sitt barn och inte vill ha umgänge då får inte den föräldern något vitesföreläggande? Man kan ju undra varför man inte ser till barnets bästa!
Förlåt om jag låter lite arg/sur. Min ex man har inte lämnat tillbaka vår son efter avslutat umgänge igår. Är arg, orolig, ledsen ja hela känsloregistret är igång.
Hoppas att allt löser sig!
Kram
Taza, det behöver i vissa fall inte ens vara så att minskningen behöver bero på att barnet far illa, utan det räcker med att umgängesavtalet inte följs. Jag har läst en dom, som jag nu inte hittar igen, där precis det faktum att umgängesföräldern inte utnyttjade umgänget var enda orsaken till att tingsrätten minskade det beslutade umgänget, med motiveringen att det är orimligt att boendeföräldern ständigt skulle stå "standby".
Sen att det är ett stort problem att det finns föräldrar som inte vill träffa sina barn och att det inte finns någon som helst påtryckningsmetod är väldigt besynnerligt, men lagstiftaren har väl inte hittat någon metod som i praktiken skulle fungera.
I ditt fall är du däremot inte rättslös! Om umgänget är reglerat i dom så är det brottsligt om umgängesföräldern behåller barnet, och ytterst så kan polishämtning tillgripas (vilket man ju såklart vill undvika).
Jag tycker du ska ta kontakt med ditt ombud så ni får diskutera hur ni ska hantera det här. Att slå en signal till familjerätten är nog heller inte fel.
ring familjerätten och säg att personen i fråga bryter ert avtal ni gjort. men efter det är du inte bunden till avtalet heller.
blir det rättegång så har du bevis på att det inte funkade med avtalet som gjordes frivilligt sinsemellan.
man kan få betala vite men vet inte om det gäller familjerättens avtal eller om det bara gäller domstolsavtal.
Jätte bra att det går att få en ändring till stånd även i tillfällen som trådstartaren beskriver.
Vi är inne på vårdnadstvist nr 6 på 6 år. Mitt barn är 7 år gammal. Jag har aldrig stämt honom men har blivit tilldömd ensamvårdnad varje gång. Mitt ombud har tagit kontakt med hans ombud och nu väntar vi på svar. Vi har en tid till huvudförhandling i tingsrätten nu i mitten av maj. Mitt ex har rätt till umgänge varannan fredag till söndag samt varannan jul, nyår, påsk etc. Han har inte varit intresserad av att se sin son sedan i somras. I höstas ringde jag till honom (fast att jag hatar honom, men mitt barn saknar ju sin pappa ibland) och sa till honom att hans son faktiskt längtade efter honom. Då träffades de en helg. Efter det har de inte setts (då var det också strul med tillbaka lämnadet). Nu skulle de ses denne helgen och torsd-månd påskveckan. Min advokat har kontaktat hans advokat idag, meddelat henne att vi ska ha svar i dag på hur/när min son kommer hem samt att vi meddelar tingsrätten att vi ska ha ändrat umgänget och därmed kommer påskumgänge inte på tal.
Det lustiga är att vi har en dom från tingsrätten om hur umgänget ska se ut (på klockslaget, väldigt fyrkantigt). Pappan har aldrig velat följa det och trots at det var hans advokat som avtalade med honom om hämtning/lämning denna gången så brytar han det.
För min skull fick umgänget mer än gärna upphöra, men jag märker på min son att han behöver träffa sin pappa ibland. När vi fick gjort en vårdnads/boende/umgängesutredning i somras bad jag om att umgänget skulle skötas av en kontaktperson eftersom pappan aldrig följer de avtal som görs och helst bevakat umgänge efter att skolan gjorde en anmälan till soc om att pappan låser in "min" son på hans rum där (med nyckel) när sonen säger att han längtar efter mamma. Soc lade ner utredningen för att det var svårt att bevisa och utredningen säger att kanske pappan var mer villig att följa avtalen om vi hade gemensam vårdnad (!!!!). Den utredningen har jag anmält till Länstyrelsen.
Usch, det är så frustrerande!!!! Det är mest synd om min lille son, men det påverkar hela familjen. Både jag och min man är så trötta på detta år ut och år in och det påverkar ju vårt vardagsliv och vår ork med barnen. Men jag ska kämpa. Det måste finnas en mening med att vi ska igenom detta.
Förlåt att jag skrev min historia i en tråd som inte var min .
Ja det är ett jävla skit med föräldrar som inte följer umgängesdomar, oavsett om de är boende- eller umgängesföräldrar.
Att föräldrar i samråd gör upp om att byta tider och dagar även till annat än det som står i domen är väl i och för sig utmärkt, att de kan vara flexibla, men det förutsätter ju att föräldrarna är överens, inte att de agerar helt självsvåldigt.
Hoppas du vill göra något inlägg här och berätta vad länsstyrelsens granskning visar. Just den frasen du citerar är knappast skäl för Länsstyrelsen att anmärka på något. Utredarna har rätt och att påtala möjliga för- och nackdelar med olika alternativ, men du upplevde förmodligen att det fanns andra brister också?
Nä, det har du helt rätt i. Jag gjorde upp 1 1/2 A4 sida med direkta sakfel i utredningen. Jag lämnade brev till utredarna där pappan själv hade skrivit att jag skulle inte ens fundera på att ringa till barnet när han var på umgänge. I utredningens sammanfattning kan man läsa att "Pappan är positiv till att mamman ringer till sonen under umgänge". När min son gick på dagis hotade pappan personalen och av den anledningen vill jag inte upplysa pappan om vilken skola sonen går i. Utredarna menade att det var så lång tid sedan så det händer nog inte nu. Varför utsätta pojken för risken? När jag bifogade mina kommentarer samt ett en vecka gammalt e-mail från pappan där han igen skriver att jag inte ska fundera på att ringa till barnet under umgänge (barnet har bett mig om att ringa när han är hos pappa därför att han är lite rädd), som utredarna ska bifoga utredningen och skicka till tingsrätten så "glömmer" de att bifoga e-mailet som är ett bevismaterial.
Under utredningssamtalen frågar de mig varför jag inte bidrar ekonomiskt till umgängesresorna (jag resor en tredje del av resan vid hämtning och lämning annars vägrar pappan träffa sonen och den biten betalar jag) för det är det lag på. Va? Jag svarar att det kan det omöjligt vara . Jodå! Tre gånger håller vi på så här och jag förklarar att vi har en dom som säger att pappan ska stå för samtliga umgängeskostnader samt ska hämta och lämna barnet på bostadsorten. Ähh, det är praksis att man delar på umgängeskostnaderna svarade de.
Jag förstår att de bara är utbildade att kunna hantera de "normala" fallen, men då måste de inse sina begränsningar och ta in kompetent hjälp i de svåra fallen.
Ett annan sak som de hade fel om - pappan är sjukpensionerad pga dålig rygg. Han är sjukpensionerad pga astma. Jag påtalade detta för dem och visade även bevis på det. Tror du att de ändrade det? Nej!
Jag har så mycket bevismaterial på felaktigheter att både jag och min advokat är övertygad om att Tingsrätten inte kommer att använda sig av utredningen. Det ska bli kul att se hur Länsstyrelsen kommer att hantera den. Jag, och mitt/vårt fall ska nog klara oss för vi har varit med så länge, men jag tycker synd om de som inte har lärt sig systemet än.
Jag håller med om att det bästa är om man kan vara lite flexibel och ändra en dag hit eller dit eller ett par timmar här och där. Mina föräldrar skildes när jag var 2 år och de har alltid haft en jätte bra samarbete. Jag trodde att vi också skulle ha det så, men nej.
Men min ex kan inte hjälpa detta. Han har varit prof tungviktsboxare under en del år och är skadad. Det är bara så svårt att bevisa det. Hans värld fungerar inte riktigt som andras värld, men tänk så mycket lättare allt skulle bli för honom om han fick hjälp, och för vår son.
Jag hoppas att "Anonym (insatt)" läser ditt inlägg, det är en mycket tydlig illustration till ett ämne vi diskuterade i en annan tråd, om bristen på struktur och reglering av vårdnadsutredningar.
Däremot vill jag säga en annan sak till dig och det är att som boendeförälder har du en informationsplikt till umgängesföräldern, och lagstiftarens intention är att den ska innefatta sådant som i vid bemärkelse påverkar umgänget, och det betyder också viss information om t.ex. skolförhållande, kamratskap osv.
Nu förstår jag skälet till att du inte vill lämna den informationen, men samtidigt så rör du dig i gränslandet för vad som kan vara misskötsel av informationsplikten. Du kan se mitt inlägg i nedan tråd.
www.familjeliv.se/Forum-4-117/m39936125-3.html
Nu behöver du ju inte precis oroa dig för att bli av med vårdnaden, men jag hoppas att du kan hitta något sätt att förmedla relevant skolinformation till den andre föräldern - det är ju inte rimligt att barnet inte ska kunna prata om skolan med sin pappa!
Jaja, verkligheten är oftast mer komplicerad jag vet, och lätt att råda som utomstående, men du som varit med i svängen ett tag är ju van att läsa den här typen av material 
Nu citerar du oerhört selektivt och missvidande!
Om du läser länken jag postade ovan så finns den fullständiga kontexten, och där är bland annat att läsa det omedelbart föregående stycket till ditt citat:
"Även i frågor som inte är så ingripande kan det vara av betydelse för ett fungerande umgänge att upplysningar lämnas rörande barnet. Vad särskilt gäller den förälder som inte är vårdnadshavare är det viktigt att umgängesföräldern inte framstår som en utomstående person i barnets liv utan kan leva med i dess vardag och vara så insatt i barnets aktuella situation att barnet på ett naturligt sätt kan vända sig också till den föräldern. Umgängesföräldern kan därför behöva upplysningar om barnets skolgång, exempelvis om byte av skolform, kamratrelationer, mobbningsproblem, fritidsintressen m.m."
Det du påstår är alltså inte sant! Upplysningsskyldigheten är alltså INTE till bara det som har med den omedelbara umgängessituationen att göra! Tvärtom har lagstiftaren tänkt sig betydligt mer än så!
Det är i och för sig alldeles riktigt att det ytterst är vårdnadshavaren som får bestämma, men om man läser det omedelbart efterföljande stycket till där du klippte av så sägs där:
"Bestämmelsen lämnar i och för sig ett betydande utrymme för skönsmässiga bedömningar och någon möjlighet att få vårdnadshavarens beslut överprövat finns inte. Inte heller är upplysningsskyldigheten direkt sanktionerad. Som har nämns i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2) kan emellertid en ovilja att lämna sådana upplysningar som kan främja umgänget utgöra ett inslag i en mera allmän obenägenhet att främja kontakten mellan barnet och den andre föräldern, någon som i sin tur kan vara ett tecken på att vårdnadssituationen bör omprövas."
Nu vet både du och jag att domstolarna i realiteten tar lätt på föräldrar som missköter informationsplikten, men det innebär ju inte att man för föräldrarna inte själva kan påvisa vad lagstiftaren hade tänkt!
Vilket är PRECIS vad jag gjort, med fullständig källanvisning, komplett relevant rättskälla och en möjlighet för Taza att själv bedöma det!
Så var vänlig påstå inte att jag skulle sitta och "antyda" något - texten finns där, det är bara att läsa!
Jag är medveten om att jag har skyldighet att informera pappan.
Den information som jag får från skolan (vi får månadsbrev/kvartalsbrev via mail från skolan) vidarebefodrar jag till honom, när pojken har problem som han ju har haft pga vår tråkiga situation har jag försökt att föra en diskussion per e-mail tyvärr kan inte han se att barnet har problem. Informerar honom naturligtvis om när skolan börjar, slutar, lov, studiedagar m m. Det lustiga är att jag sedan får brev från hans advokat om att han inte fått den informationen.
Nu har vi(jag) löst det så bra med att alltid skicka e-mail och kan således bevisa att jag har informerat honom och att han har mottagit det eftersom han aldrig kan låta bli att svara mig med någon nedlåtande kommentar Detta sparar jag dock tills vi har vår huvudförhandling.
Han får all den information jag har - han får bara inte veta vilken skola pojken går på. Jag vill inte att vårt barn ska bli utsatt för att pappa kommer och hotar skolpersonalen. Han gjorde det när han gick på dagis. Tycker att det är ett bra skäl att undanhålla just den informationen.
Det är en svår balansgång. Jag pratar aldrig illa om pappan inför min son (eller då det finns risk att min son ska kunna höra), när han inte har pratat/träffat sin pappa på länge brukar jag fråga honom om han längtar och om han vill ringa till pappa, och att jag kan tänka mig att han längtar efter honom. Jag har till och med ringt till pappan och sagt till honom att han har en son som saknar honom! när han inte hört av sig på länge. Jag är intresserad och frågar om de människor som finns omkring pappan när pojken kommer hem så att han ska inte ska känna någon skuld utan att de är en del av hans liv precis som mina vänner/familj är.
Jag vet att jag sköter detta på ett ganska snyggt och korrekt sätt (ingen är perfekt). Jag önskar bara lite mer hjälp från vårt rättssamhälle. Om jag kunde lita på att pappan håll de avtal vi ingått (det kan vara enligt pappans önskemål, men han bryter även de) eller att jag kunde få hjälp/stöd när han inte håller avtalen.... Pappan skrämmer mig. Han har både hotat mig fysiskt (och misshandlat mig) och muntligt. Även om jag är tuff så är jag rädd för honom. Jag är livrädd att han ska komma hem till oss.... Men jag försöker att vara vuxen och jag vill att min son ska kunna se tillbaka på dess processer och konflikter och kunna säga "Mamma, du skötte det snyggt. Du gjorde vad du kunde".
Tyvärr är det väl så att när vi skriver här får vi inte med allt. Med 6 vårdnadsprocesser under 6 år så kan jag inte få med allt här - ett exempel min man har ibland tjänsteresor till den ort där pappan bor. Då hör vi alltid med pappan om han vill se pojken även om det inte är hans vecka eller så, och så tar min man honom med sig dit. Detta är sådant som jag tycker är helt naturligt. Tyvärr kan det leda till ett jätteproblem eftersom då finns det inget avtal att luta sig mot. Meeen, jag tror på att det finns en mening med att vi ska igenom detta. Det är något vi/jag ska lära mig. Kanske kan jag hjälpa någon annan en gång. Vad vet jag?
Kram
Jag är medveten om att jag har skyldighet att informera pappan.
Den information som jag får från skolan (vi får månadsbrev/kvartalsbrev via mail från skolan) vidarebefodrar jag till honom, när pojken har problem som han ju har haft pga vår tråkiga situation har jag försökt att föra en diskussion per e-mail tyvärr kan inte han se att barnet har problem. Informerar honom naturligtvis om när skolan börjar, slutar, lov, studiedagar m m. Det lustiga är att jag sedan får brev från hans advokat om att han inte fått den informationen.
Nu har vi(jag) löst det så bra med att alltid skicka e-mail och kan således bevisa att jag har informerat honom och att han har mottagit det eftersom han aldrig kan låta bli att svara mig med någon nedlåtande kommentar Detta sparar jag dock tills vi har vår huvudförhandling.
Han får all den information jag har - han får bara inte veta vilken skola pojken går på. Jag vill inte att vårt barn ska bli utsatt för att pappa kommer och hotar skolpersonalen. Han gjorde det när han gick på dagis. Tycker att det är ett bra skäl att undanhålla just den informationen.
Det är en svår balansgång. Jag pratar aldrig illa om pappan inför min son (eller då det finns risk att min son ska kunna höra), när han inte har pratat/träffat sin pappa på länge brukar jag fråga honom om han längtar och om han vill ringa till pappa, och att jag kan tänka mig att han längtar efter honom. Jag har till och med ringt till pappan och sagt till honom att han har en son som saknar honom! när han inte hört av sig på länge. Jag är intresserad och frågar om de människor som finns omkring pappan när pojken kommer hem så att han ska inte ska känna någon skuld utan att de är en del av hans liv precis som mina vänner/familj är.
Jag vet att jag sköter detta på ett ganska snyggt och korrekt sätt (ingen är perfekt). Jag önskar bara lite mer hjälp från vårt rättssamhälle. Om jag kunde lita på att pappan håll de avtal vi ingått (det kan vara enligt pappans önskemål, men han bryter även de) eller att jag kunde få hjälp/stöd när han inte håller avtalen.... Pappan skrämmer mig. Han har både hotat mig fysiskt (och misshandlat mig) och muntligt. Även om jag är tuff så är jag rädd för honom. Jag är livrädd att han ska komma hem till oss.... Men jag försöker att vara vuxen och jag vill att min son ska kunna se tillbaka på dess processer och konflikter och kunna säga "Mamma, du skötte det snyggt. Du gjorde vad du kunde".
Tyvärr är det väl så att när vi skriver här får vi inte med allt. Med 6 vårdnadsprocesser under 6 år så kan jag inte få med allt här - ett exempel min man har ibland tjänsteresor till den ort där pappan bor. Då hör vi alltid med pappan om han vill se pojken även om det inte är hans vecka eller så, och så tar min man honom med sig dit. Detta är sådant som jag tycker är helt naturligt. Tyvärr kan det leda till ett jätteproblem eftersom då finns det inget avtal att luta sig mot. Meeen, jag tror på att det finns en mening med att vi ska igenom detta. Det är något vi/jag ska lära mig. Kanske kan jag hjälpa någon annan en gång. Vad vet jag?
Kram
Oj, nu kom mitt inlägg med två ggr. Går tydligen inte så bra för mig
Taza, jag förstår på hela din ton att du gör vad du anser dig kunna, så det var inte så mycket en pik till dig som ett klargörande för alla andra som läser tråden.
Diskussionsforum är ett sätt också för andra, det är många som läser men inte gör inlägg, att bilda sig en uppfattning och grund för sitt eget agerande i liknande situationer.