Inlägg från: after eight |Visa alla inlägg
  • after eight

    Tråd för oss immuniserade!

    Åh, vad glad att jag hittat den här tråden! Jag känner ju igen många av er, men jag har inte fått för mig att leta efter en tråd. Jag blev ju immuniserad med mitt senaste barn, min Vincent. Jag tycker att jag lever med den här immuniseringen varje dag, för vi har ju inte helt bestämt om vi är färdiga med barn eller inte.


    Mamma till Isabel 050105 och Vincent 071211
  • after eight

    Vi har sagt att vi ska bestämma oss efter sommaren om vi ska ha fler. Och blir det ett ja kör vi igång direkt, annars blir jag för gammal och vi för bekväma. Men just nu lutar det nog åt nej, mest på grund av immuniseringen.


    Mamma till Isabel 050105 och Vincent 071211
  • after eight

    lindacar: Vad låg dina titrar på under efter den tredje graviditeten och vad började du den fjärde graviditeten med för värden?

    Jag sa till maken i går att jag kände mig sorgsen för att det troligtvis inte blir någon mer bebis här hemma och han pratade länge och väl om sina känslor för ett tredje barn. Det visade sig att han är mest rädd för att det ska gå snett och hur skulle vi klara att förlora ett barn i magen och hur skulle det påverka hela familjen. Jag har trott att han är helt och hållet negativ till ett tredje barn, men det är han alltså inte, han är mest rädd för vägen dit.

    Jag har ju haft kontakt med en mamma här på FL som förlorade sitt tredje barn i magen i vecka 23, har jag för mig. Bebisens hjärta orkade inte med blodbristen. Jag bor ju i Göteborg och har ju nära till duktiga specialister, men än har jag inte hört talas om någon som gått in i en ny graviditet med så höga titrar som jag. Jag skulle behöva höra om det för att våga, tror jag.

    Demon: Jag tror att det finns en ökad mf-risk, men jag vet tyvärr inte i vilka veckor.


    Mamma till Isabel 050105 och Vincent 071211
  • after eight
    Demon skrev 2009-06-23 09:47:47 följande:
    after eight; du skrev att du hade höga titrar... hur höga då?Jag vet inte hur höga titrar jag hade i slutet eftersom de inte mätte på mig utan på min son när han föddes.När mäter de titrarna första gången under graviditeten? Någon som vet?
    Jag hade 1024 en vecka före förlossningen. Vincent mådde ju bra i magen under hela graviditeten, men han genomgick två blodtransfusioner och hans hjärta kämpade ganska mycket de första fem dagarna. Han fick dock inga men av det, utan är som vilken kille som helst i dag. Han solade i 8 dagar med både lampa över och under sig och även när han ammades hade han lampa på ryggen.
    Mamma till Isabel 050105 och Vincent 071211
  • after eight
    Jalica skrev 2009-06-24 10:04:13 följande:
    Jag vet faktiskt inte riktigt vad mina titrar låg på då....läkarna i Lund sa att dom inte gick efter titervärdena (eftersom dom inte visar så exakt hur bebisen mår) utan dom gick enbart på värdena på blodflödet i bebisens hjärna som dom mätte varje vecka eller oftare. Läkarna sa även att det inte berodde så mycket på hur högt titervärdena ligger på utan hur fort dom stiger. Jag fick iallafall ta blodprover varannan vecka men mest för sakens skull sa dom.
    Men du vågade ändå skaffa fler. Har du aldrig varit orolig när ni planerat nästa barn? Just nu känns det ju som den största anledningen till att vi eventuellt inte skaffar fler. Känns skit faktiskt att något sådant här ska få avgöra.
    Mamma till Isabel 050105 och Vincent 071211
  • after eight
    Jalica skrev 2009-06-24 10:13:06 följande:
    after eight:Är det säkert att det blir immuniseringsproblem om du blir gravid igen?I mitt fall är det egentligen 50/50. Alla mina fyra barn har fått pappans blod, tyvärr. Hade dom bara fått min blodgrupp så hade det inte varit något problem alls....
    Japp, 100% säkert. De har testat makens blod och vi kan inte få annat än Rh-positiva barn. Vilket ju är bra för dem, speciellt för min dotter. Inte lika positivt för mig dock...
    Mamma till Isabel 050105 och Vincent 071211
  • after eight
    Jalica skrev 2009-06-24 10:23:48 följande:
    De va först när det började bli problem tidigt i graviditeten som jag började söka information själv på nätet eftersom min barnmorska inte hade varit med om det innan och hade ingen erfarenhet alls....
    Okej, jag har ju massor av information. Har sökt själv, haft samtal med immuniseringsexperterna både under graviditeten och efter. Hon sa att vi visst kan skaffa ett till, men att vi ska vara säkra på hur gärna vi verkligen vill ha ett till, för det kommer att bli en jobbigare graviditet, med större risk för transfusioner under graviditetens gång, vilket jag har räknat kallt med.
    Mamma till Isabel 050105 och Vincent 071211
  • after eight
    Demon skrev 2009-06-25 14:04:12 följande:
    Ungefär när i graviditeten har de börjat titta på barnets blodcirkulation? Speciellt ni som visste att ni var immuniserade...
    Jag kommer inte riktigt ihåg, men jag tror inte att det var vid en speciell vecka i mitt fall, utan snarare vid en viss nivå av antikroppar. Alltså när titrarna hade nått upp till en viss nivå. Vad har du för titrar?
    Mamma till Isabel 050105 och Vincent 071211
  • after eight
    Demon skrev 2009-06-25 14:17:53 följande:
    Jag vet inte mina titrar än. Jag vet inte heller vad jag hade när min son föddes eftersom det upptäcktes i navelsträngsblodet vid födseln.Jag vet bara att de sa att de aldrig sett så höga titrar eftersom jag inte hade någon immunisering 2 veckor innan han föddes...Men jag antar att de kollar vid inskrivingen. Jag är bara i vecka 6 ännu men vill vara förberedd och veta så mycket som möjligt så att jag kan vara på dem så de inte glömmer bort någonting...
    Vad konstigt? Kom immuniseringen så snabbt och var så aggressiv? Testade de dig två veckor före förlossninge och då var du "grön"? Titrarna borde stå i din journal, det gör de i min.
    Mamma till Isabel 050105 och Vincent 071211
  • after eight
    Demon skrev 2009-06-25 14:55:29 följande:
    Ja, de testade mig två veckor innan men då var det ingenting! Men min son var så dålig så att han fick sola 8 dagar och var så orkeslös så han fick sondmatas. Dessutom dröjde provsvaren så de fick inte reda på att det var en immunisering förrän efter en vecka. Skoja att man var orolig vid det laget... han blev ju bara sämre och sämre...
    Jättekonstigt. Det har jag aldrig hört talas om. Var det din första graviditet? Vilken typ av immunisering är det? Är det anti-D, eller vad sjutton det heter?

    Känner att jag var mer insatt i det under graviditeten och direkt efter. Nu har jag tappat massa kunskap...
    Mamma till Isabel 050105 och Vincent 071211
  • after eight

    Happiest, i Göteborg har Östra hand om immuniseringarna. Men jag tror att även Östra sjukhuset lyder under Sahlgrenska, så det kan hända att de trots allt menar Östra, fastän det står Sahlgrenska. Vad heter experten som de refererar till? För jag gick ju på Östra och de har tre immuniseringsexperter, en kvinnlig och två manliga. Jag träffade en manlig och den kvinnliga.


    Mamma till Isabel 050105 och Vincent 071211
  • after eight

    Demon, vilken läskig historia! Skönt att de har koll på dig från början nu.


    Mamma till Isabel 050105 och Vincent 071211
  • after eight

    Här är min historia:

    När jag var gravid i vecka 26 ringde min BM och sa: "Provet vi tog i förra veckan visar att du har någonting i ditt blod." Jag hann tänka en massa saker, det ena värre än det andra. Jag kommer ihåg att jag satt själv i vårt nybyggda hus, som vi inte hade hunnit flytta in i och väntade på en telefonkille som skulle komma och installera telefonen. Jag blev helt chockad när hon började prata om immunisering och min första fråga var: Kommer barnet att dö? Finns det en risk för det? Hon försäkrade mig att så var inte fallet, men det kändes som en dödsdom. Jag bröt ihop.

    Provet de hade tagit i vecka 12 hade inte visat på några antikroppar.

    Jag fick börja gå och ta blodprov varannan vecka och titrarna steg ganska snabbt från 64 som de ursprungligen låg på. Ju mer de steg, desto tätare blev också de flödes-UL som de gjorde på Östra, på antenatal. Oftast gick jag varannan vecka och gjorde UL också, men ibland varje vecka. Under hela tiden i magen mådde Vincent bra, men jag fick veta från början att jag inte skulle få gå hela tiden ut. Mest troligt var att de skulle sätta igång mig efter 38 fulla veckor. Med tiden visade det sig att också Vincent var ett sätesbarn (precis som sin storasyster) och det skulle bli kejsarsnitt. När det började närma sig 37 fulla veckor ändrade de sig och sa att du ska få en tid för snitt så fort som möjligt, för nu vågar vi inte vänta längre. Den 11:e december, en tisdag bestämde de att det var dags. Då hade jag gått exakt 37 fulla veckor.

    Operationsläkarna var två, förra gången var det bara en. Förutom dem var det säkert 5-6 andra i rummet och i rummet intill väntade två barnläkare och en barnsköterska. När operationsteamet hade hållit på en stund hörde jag den manliga säga till den kvinnliga. "Oj, vad är vad här?" Då blev jag nervig. Jag började fundera på om något var fel på barnet, och jag frågade dem vad de menade. Det visade sig att jag hade så mycket sammanväxningar, så de såg inte mina organ så bra. För att undvika att skära i min urinblåsa, som de antog låg där under någonstans, sprutade de i en blå vätska genom katetern, så de kunde se vart den tog vägen. På det viset kunde de lokalisera min urinblåsa. Efter 35-40 minuters operation hörde jag ett underbart skrik. Det var Vincent som hade kommit ut. Men att det var en kille fick jag inte veta förrän en stund senare. De bara visade honom jättehastigt, innan de tog med honom in till de väntande barnläkarna i rummet intill. David följde med dem. Där inne tog de blodprov från navelsträngen och rusade iväg med. David fick klippa navelsträngen och efter en stund kom han ut och sa att det var en kille och att han mådde bra. Men att provet hade visat att han måste byta blod. De skulle låta oss ha honom i 45 minuter, innan de var tvungen att ta upp honom på neonatal och sätta igång behandlingen. Jag hann inte ens hålla honom, David hade honom hela tiden, för jag låg kvar på operationsbordet. De lade honom en kort stund på mitt bröst, men han låg så nära min haka, att jag inte ens såg honom för den stora handduken han hade runt sig.

    Vid tre hade de redan hämtat honom och då var de färdiga med mig och jag kunde rullas till uppvaket. Väl där fick jag en isglass och det var den godaste glass jag någonsin ätit, efter att inte ha fått äta eller dricka sedan klockan 10 kvällen innan. David gick emellan mig och Vincent och kom tillbaka med rapporter om att han mådde bra. Vid fyra rullades jag iväg till Spec. BB och David gick upp till Vincent. Där låg jag i två timmar själv och visste inte alls hur det gick för honom. David kom ner sen och sa att jag kunde få följa med upp, vi skulle få hjälp att rulla upp min säng jämte honom. Han hade genomgått ett blodbyte, men han skulle behöva ett till, visade det sig.

    På onsdagen genomgick han andra blodbytet och efter det började det strula till sig. Hans hjärtrytm blev svajig, det var en stor påfrestning för hjärtat att genomgå blodbyten. De pumpade nämligen in dubbla mängden blod i hans kropp och tog sedan ut hälften. Hjärtljuden gick ner till 60 ganska ofta och låg där en stund, innan de gick upp till det dubbla igen. Och det var inte normalt. De kopplade upp honom till en hjärtmonitor, som registrerade hjärtslag och andningsrörelser. De första dagarna larmade den där maskinen ganska ofta och jag blev lika rädd varje gång. Allt som plingade gjorde mig helt hispig, till och med plinget när microvågsugnen i det gemensamma köket var färdig. På onsdagen informerade de dessutom oss om att Vincent skulle flyttas över från Östra ytill Mölndal. De kom och hämtade honom i en sjuktransport och jag och David fick sätta oss i bilen och åka efter.

    Ingen frågade under hela den här tiden hur jag mådde, eller kollade mitt operationssår. Vi skrevs in på BB på Mölndal och Vincent skrevs in på Neonatal, en våning upp. David och jag sov en natt på BB, innan vi blev informerade om att vi var tvungna att flyttas upp till Neo, eftersom det gick magsjuka på BB. Så jag skrevs ut och förväntades på neo fixa med mat, lakan och allt själv. Jag insåg ju att fokus borde vara på Vincent, men det kändes ändå som om de ignorerade att jag faktiskt var nyopererad och knappt kunde ta mig fram själv. Men jag hade ett bra incitament till att komma på benen snabbt, Vincents hälsa var det enda jag egentligen brydde mig om.

    David började åka hem på eftermiddagarna vid tre och kom tillbaka på morgnarna runt nio. Resten av tiden var jag själv och det var ett evigt väntande. Jag kunde inte dirket ta mig nånstans heller, för vattnet gick inte ur min kropp, så jag kunde inte få på mig mina skor och jag kunde knappt gå för det spände så i fötterna. Dessutom lyckades jag vricka eller stuka foten utan att veta om det.

    På fredagen hade jag min värsta mardrömsdag. Då var jag helt övertygad om att hans hjärta hade blivit permanent skadat. Jag och David krävde att få träffa en läkare och han sa att de fortfarande hade mycket resurser att sätta in. Om hjärtat inte skulle må bättre på måndagen, skulle de kalla in en hjärtspecialist. I mina öron lät det som om Vincent skulle bli hjärtbarn, eller i värsta fall dö.

    På fredagen slapp han i alla fall lamporna som han hade legat med sedan han föddes, men redan på lördagen var han tillbaka med dubbla lampor igen, då han hade blivit knallgul och värdena hade skjutit i höjden. Det var stressande att överhuvudtaget ta upp och amma honom, för jag visste att han behövde så mycket sol som möjligt. Samtidigt skar det i hjärtat att se honom ligga med bindel för ögonen och ett kasslernät, som David kallade det, på huvudet. Hela hans mage och bröst var täckt av elektroder.

    Lördag och söndag fortsatte solningen, men på måndagen tog de bort den övre lampan och lät honom ligga på en Billibed, en madrass med ljus. Då slapp han också ögonbindeln. David var hos oss sista dagen på söndagen, vi skickade hem mina föräldrar på måndag morgon, då hade de bott hos oss i en vecka och tagit hand om en sjuk Isabel, som för övrigt hade fått vattenkoppor dagen innan Vincent föddes och därför inte fick besöka oss på sjukhuset.

    På tisdag morgon tog de bort Billibedden också och då sa de att vi lika gärna kunde åka hem på permis, eftersom vi ändå bara väntade på provet, som skulle tas nästa dag. Hjärtmonitoren hade han sluppit på måndagmorgonen och istället hade de kopplat ett andningslarm på honom. Natten mellan måndagen och tisdagen hade jag honom för första gången inne hos mig, nervöst, men underbart samtidigt. När han sov låg han på ljusmadrassen, men han var i alla fall i närheten.


    Efter att vi fick åka hem var vi med jämna mellanrum tvugna att komma tillbaka till sjukhuset för nya prover, de sticker honom i huvudet och han är så duktig, han säger inte pip. Han blev som en nåldyna stackaren, han är van.

    Det här har varit en resa utan dess like. Till och med min BM rekommenderar mig att inte skaffa fler, för nästa gång blir säkert inte en lättare resa.

    Jag pendlade under den dryga veckan mellan hopp och djupaste förtvivlan. Jag trodde flera gånger om att vi skulle mista Vincent och den känslan vill jag aldrig mer uppleva. Hans namn kom jag förresten på för ett par dagar sedan och när jag läste om betydelsen kändes det klockrent. Det betyder "segrande" och han har varit en riktig fajter som kämpat så hårt han kunnat förmå och snart har hans kropp vunnit över mina hemska antikroppar.


    Mamma till Isabel 050105 och Vincent 071211
  • after eight

    Tasha: Inte för att vara negativ, du kan ju ha tur och nästa barn blir negativ, men det kan också vara så att du inte kan få negativa barn. Så är det för mig. Jag och min man kan bara få positiva barn. Det tar de reda på genom att testa din makes/partners blod.


    Mamma till Isabel 050105 och Vincent 071211
  • after eight
    Tasha78 skrev 2009-07-12 14:07:04 följande:
    men hur kan dom se att man bara kan få positiva barn visserligen har jag ju fattat att första barnet som blev missfall måste ha varit positivt och så nu är min dotter positiv men det konstiga är att jag har alltid trott att min man också är negativ och det trodde han med
    Man har tydligen två anlag, i mitt fall ett positivt och ett negativt. Makens två anlag är positiva och de har sagt att vi aldrig skulle få ett negativt barn. Be dem kolla maken i början på nästa graviditet, tycker jag.

    Happiest: Vi har inte ens berört frågan speciellt ingående. Vi har sagt att vi ska ta upp diskussionen efter semestern, men semestern har precis börjat för oss så i slutet av augusti tar vi väl ett beslut.
    Mamma till Isabel 050105 och Vincent 071211
Svar på tråden Tråd för oss immuniserade!