Tråd för oss immuniserade!

Tror  int titrarna står i min journal heller, måste kolla upp det. Det vill man ju att det ska göra.

Nån som vet om de behandlar immuniseringar på sahlgrenska. Hon som intervjuade mig hade pratat med någon läkare om immunisering och det lät på henn som att han inte visste nått. Jag hoppas verkligen inte att hon bara ringde upp någon läkare och hoppades att han skulle kunna svara. Om de inte ens har hand om immuniseringar där så kan han ju knappast nått. jag ville ju att hon skulle prata med någon specialist så att vi skulle kunna få lära oss nått. Mailade henne och frågade om han var specialiserad, om han inte var det tipsade jag att ringa akademiska.

Happiest, i Göteborg har Östra hand om immuniseringarna. Men jag tror att även Östra sjukhuset lyder under Sahlgrenska, så det kan hända att de trots allt menar Östra, fastän det står Sahlgrenska. Vad heter experten som de refererar till? För jag gick ju på Östra och de har tre immuniseringsexperter, en kvinnlig och två manliga. Jag träffade en manlig och den kvinnliga.

Det stämmer att det är Östra Sjukhuset som har hand om immuniseringar i Göteborg. Östra tillhör Sahlgrenska sjukhuset.

After Eighgt, när började du gå på Östra?

Jag har varit på MVH idag och tagit ett immuniseringsprov. Jag är inbokad hos läkare i mitten av juli och inskrivning veckan efter. Så det känns bra att de har koll på en! Jag är lite nervös för vad immuniseringsprovet ska visa...

Här kommer min berättelse:
Min första graviditet var normal. Alla immuniseringsprov var negativa. Det sista togs i v.36. Veckan efter gjordes en vändning på min lilla grabb eftersom han låg på tvären i magen. Vändningen gick bra och han lade sig åt rätt håll. En vecka senare (v38) gick vattnet. Förlossningen var utdragen och när vår son föddes var hans navelsträng mycket kort. Efter drygt ett dygn på BB fick han in på neonatal och sola för gulsot. Men värdena gick inte ner. De bara steg och steg. Efter en vecka när han åkt in och ut från sollampa var han så svag att han fick sondmatas och var inte vaken någonting. Ingen förståg någonting. Efter ytterligare några dagar då jag tröttnat på att de inget visste, och skällt ut överläkaren kom det fram att hans immuniseringsprovsvar som togs strax efter förlossningen var kvar på BB. Det visade att han var immuniserad. Han fick ligga total 105 timmar under sollampa och vi var kvar i 3 veckor på neonatal. Han behövde som tur var ingen blodtransfusion.
Efteråt blev jag kallad till samtal med min läkare som jag hade under graviditeten. Han sa att han aldrig sett någon så snabb stegring av titrarna. Tyvärr vet jag inte vad de låg på när han föddes. Antagligen var navelsträngen så kort att moderkakan höll på att lossna när vi gjorde vändningen. Det blev då en väldigt kraftig blödning så att inte ens skrutan jag fick vid vändningen hälpte.

Nu är jag gravid igen. Bara i vecka 7 än men har redan idag varit inne och lämnat immuniseringsprov. Lite nervös inför resultatet är jag....

Så nu ska jag läsa på allt jag kann! Här ska inte missas någonting, så jag är väldigt tacksam för att jag får ta del av era berättelser!

Demon, vilken läskig historia! Skönt att de har koll på dig från början nu.

Här är min historia:

När jag var gravid i vecka 26 ringde min BM och sa: "Provet vi tog i förra veckan visar att du har någonting i ditt blod." Jag hann tänka en massa saker, det ena värre än det andra. Jag kommer ihåg att jag satt själv i vårt nybyggda hus, som vi inte hade hunnit flytta in i och väntade på en telefonkille som skulle komma och installera telefonen. Jag blev helt chockad när hon började prata om immunisering och min första fråga var: Kommer barnet att dö? Finns det en risk för det? Hon försäkrade mig att så var inte fallet, men det kändes som en dödsdom. Jag bröt ihop.

Provet de hade tagit i vecka 12 hade inte visat på några antikroppar.

Jag fick börja gå och ta blodprov varannan vecka och titrarna steg ganska snabbt från 64 som de ursprungligen låg på. Ju mer de steg, desto tätare blev också de flödes-UL som de gjorde på Östra, på antenatal. Oftast gick jag varannan vecka och gjorde UL också, men ibland varje vecka. Under hela tiden i magen mådde Vincent bra, men jag fick veta från början att jag inte skulle få gå hela tiden ut. Mest troligt var att de skulle sätta igång mig efter 38 fulla veckor. Med tiden visade det sig att också Vincent var ett sätesbarn (precis som sin storasyster) och det skulle bli kejsarsnitt. När det började närma sig 37 fulla veckor ändrade de sig och sa att du ska få en tid för snitt så fort som möjligt, för nu vågar vi inte vänta längre. Den 11:e december, en tisdag bestämde de att det var dags. Då hade jag gått exakt 37 fulla veckor.

Operationsläkarna var två, förra gången var det bara en. Förutom dem var det säkert 5-6 andra i rummet och i rummet intill väntade två barnläkare och en barnsköterska. När operationsteamet hade hållit på en stund hörde jag den manliga säga till den kvinnliga. "Oj, vad är vad här?" Då blev jag nervig. Jag började fundera på om något var fel på barnet, och jag frågade dem vad de menade. Det visade sig att jag hade så mycket sammanväxningar, så de såg inte mina organ så bra. För att undvika att skära i min urinblåsa, som de antog låg där under någonstans, sprutade de i en blå vätska genom katetern, så de kunde se vart den tog vägen. På det viset kunde de lokalisera min urinblåsa. Efter 35-40 minuters operation hörde jag ett underbart skrik. Det var Vincent som hade kommit ut. Men att det var en kille fick jag inte veta förrän en stund senare. De bara visade honom jättehastigt, innan de tog med honom in till de väntande barnläkarna i rummet intill. David följde med dem. Där inne tog de blodprov från navelsträngen och rusade iväg med. David fick klippa navelsträngen och efter en stund kom han ut och sa att det var en kille och att han mådde bra. Men att provet hade visat att han måste byta blod. De skulle låta oss ha honom i 45 minuter, innan de var tvungen att ta upp honom på neonatal och sätta igång behandlingen. Jag hann inte ens hålla honom, David hade honom hela tiden, för jag låg kvar på operationsbordet. De lade honom en kort stund på mitt bröst, men han låg så nära min haka, att jag inte ens såg honom för den stora handduken han hade runt sig.

Vid tre hade de redan hämtat honom och då var de färdiga med mig och jag kunde rullas till uppvaket. Väl där fick jag en isglass och det var den godaste glass jag någonsin ätit, efter att inte ha fått äta eller dricka sedan klockan 10 kvällen innan. David gick emellan mig och Vincent och kom tillbaka med rapporter om att han mådde bra. Vid fyra rullades jag iväg till Spec. BB och David gick upp till Vincent. Där låg jag i två timmar själv och visste inte alls hur det gick för honom. David kom ner sen och sa att jag kunde få följa med upp, vi skulle få hjälp att rulla upp min säng jämte honom. Han hade genomgått ett blodbyte, men han skulle behöva ett till, visade det sig.

På onsdagen genomgick han andra blodbytet och efter det började det strula till sig. Hans hjärtrytm blev svajig, det var en stor påfrestning för hjärtat att genomgå blodbyten. De pumpade nämligen in dubbla mängden blod i hans kropp och tog sedan ut hälften. Hjärtljuden gick ner till 60 ganska ofta och låg där en stund, innan de gick upp till det dubbla igen. Och det var inte normalt. De kopplade upp honom till en hjärtmonitor, som registrerade hjärtslag och andningsrörelser. De första dagarna larmade den där maskinen ganska ofta och jag blev lika rädd varje gång. Allt som plingade gjorde mig helt hispig, till och med plinget när microvågsugnen i det gemensamma köket var färdig. På onsdagen informerade de dessutom oss om att Vincent skulle flyttas över från Östra ytill Mölndal. De kom och hämtade honom i en sjuktransport och jag och David fick sätta oss i bilen och åka efter.

Ingen frågade under hela den här tiden hur jag mådde, eller kollade mitt operationssår. Vi skrevs in på BB på Mölndal och Vincent skrevs in på Neonatal, en våning upp. David och jag sov en natt på BB, innan vi blev informerade om att vi var tvungna att flyttas upp till Neo, eftersom det gick magsjuka på BB. Så jag skrevs ut och förväntades på neo fixa med mat, lakan och allt själv. Jag insåg ju att fokus borde vara på Vincent, men det kändes ändå som om de ignorerade att jag faktiskt var nyopererad och knappt kunde ta mig fram själv. Men jag hade ett bra incitament till att komma på benen snabbt, Vincents hälsa var det enda jag egentligen brydde mig om.

David började åka hem på eftermiddagarna vid tre och kom tillbaka på morgnarna runt nio. Resten av tiden var jag själv och det var ett evigt väntande. Jag kunde inte dirket ta mig nånstans heller, för vattnet gick inte ur min kropp, så jag kunde inte få på mig mina skor och jag kunde knappt gå för det spände så i fötterna. Dessutom lyckades jag vricka eller stuka foten utan att veta om det.

På fredagen hade jag min värsta mardrömsdag. Då var jag helt övertygad om att hans hjärta hade blivit permanent skadat. Jag och David krävde att få träffa en läkare och han sa att de fortfarande hade mycket resurser att sätta in. Om hjärtat inte skulle må bättre på måndagen, skulle de kalla in en hjärtspecialist. I mina öron lät det som om Vincent skulle bli hjärtbarn, eller i värsta fall dö.

På fredagen slapp han i alla fall lamporna som han hade legat med sedan han föddes, men redan på lördagen var han tillbaka med dubbla lampor igen, då han hade blivit knallgul och värdena hade skjutit i höjden. Det var stressande att överhuvudtaget ta upp och amma honom, för jag visste att han behövde så mycket sol som möjligt. Samtidigt skar det i hjärtat att se honom ligga med bindel för ögonen och ett kasslernät, som David kallade det, på huvudet. Hela hans mage och bröst var täckt av elektroder.

Lördag och söndag fortsatte solningen, men på måndagen tog de bort den övre lampan och lät honom ligga på en Billibed, en madrass med ljus. Då slapp han också ögonbindeln. David var hos oss sista dagen på söndagen, vi skickade hem mina föräldrar på måndag morgon, då hade de bott hos oss i en vecka och tagit hand om en sjuk Isabel, som för övrigt hade fått vattenkoppor dagen innan Vincent föddes och därför inte fick besöka oss på sjukhuset.

På tisdag morgon tog de bort Billibedden också och då sa de att vi lika gärna kunde åka hem på permis, eftersom vi ändå bara väntade på provet, som skulle tas nästa dag. Hjärtmonitoren hade han sluppit på måndagmorgonen och istället hade de kopplat ett andningslarm på honom. Natten mellan måndagen och tisdagen hade jag honom för första gången inne hos mig, nervöst, men underbart samtidigt. När han sov låg han på ljusmadrassen, men han var i alla fall i närheten.

Efter att vi fick åka hem var vi med jämna mellanrum tvugna att komma tillbaka till sjukhuset för nya prover, de sticker honom i huvudet och han är så duktig, han säger inte pip. Han blev som en nåldyna stackaren, han är van.

Det här har varit en resa utan dess like. Till och med min BM rekommenderar mig att inte skaffa fler, för nästa gång blir säkert inte en lättare resa.

Jag pendlade under den dryga veckan mellan hopp och djupaste förtvivlan. Jag trodde flera gånger om att vi skulle mista Vincent och den känslan vill jag aldrig mer uppleva. Hans namn kom jag förresten på för ett par dagar sedan och när jag läste om betydelsen kändes det klockrent. Det betyder "segrande" och han har varit en riktig fajter som kämpat så hårt han kunnat förmå och snart har hans kropp vunnit över mina hemska antikroppar.

Dags att skriva min story också...

Fick för det första en spruta efter att jag fött Wilgot, jag oroade inte mig mycket alls när jag blev gravid med Svea för överallt stod det att om man bara fick en spruta efter första graviditeten så skulle allt gå bra.

Så när jag blev gravid med Svea gick det till så här:
Tog ett blodprov på inskrivningen i vecka 13, bm ringde efteråt och berättade att hon pratat med Uppsala för att jag hade titrar i mitt blod, 4. Hon sa att Uppasla sagt att det berodde på sprutan jag fick och att det inte var något att oroa sig över. Så jag lät bli att oroa mig, trots att jag inte fattade varför hon pratat med någon i Uppsala om det. ( Då visste jag inte att akademiska har hand om immuniseringarna).
Jag tog ett nytt blodprov i vecka 25+ och tänkte inte något alls på att det skulle kunna visa något. När jag var i vecka 28+ och satt i bilen på väg hem från semestern så ringde min bm. "Dina titrar har stigit till 32 och Uppsala vill att du tar blodprov varannan vecka". Då blev jag orolig, vad kan det innebära det här sa jag, bm visste inte så mycket men hon sa att man i värsta fall måste byta blod på barnet. När jag frågade om man var tvungen att göra det i magen el när det kommit ut kunde hon inte svara. Det visste hon inte hur det fungerade.
Så fort jag kommit hem så sprang jag in till datorn och sökte på internet efter att vara immuniserad, hittade typ inget. Sökte på familjeliv och fick svar. Fantastiska familjeliv! Här fick jag veta hur många titrar som man kan få, hur de ökar och vad det innebär, fick höra om flödes ul osv. Kände mig lite tryggare när jag fått lite på fötterna.

Lämnade nytt prov vecka 28+ och det låg fortfarande på 32, då blev jag lugn, då kändes det som att det inte skulle bli några problem det här.

Tog nytt blodprov vecka 31+ och väntade på att bm skulle höra av sig. Men istället ringde de direkt från akademiska (som ligger 24 mil härifrån). Dina titrar har gjort ett rejält skutt sa hon som ringde. Från 32-128 på två veckor. Så du får en tid här i övermorgon så vi får prata om eventuella åtgärder och göra ett flödesul. Sen sa hon inte mer utan lade på. Då blev jag oroligt. Hon hade inte ens frågat om jag kunde komma ner den dagen utan det fanns inga alternativ. Jag bara SKULLE ner den dagen. Då kändes det riktigt otäckt, varför var det så bråttom?! Min man var lugn men han visste ju inget alls för han hade inte läst på något, så på väg ner till Uppsala fick jag gå igenom allt jag visste med honom.

Flödes ul gjordes i vecka 31+4. Läkaren berättade att titrarna inte alls säger allt utan man var tvungen att göra flödes ul för att se om barnet påverkas. Besöket tog en timme. Efter ul ritade hon in värdet på en kurva, kurvan var till för att avgöra hur lång tid det får gå till nästa flödes ul. Vi hamnade högt upp på kurvan och hon meddelade att vi måste till Uppsala igen inom 5-7 dagar. Hon berättade också att vi måste föda i Uppsala. Då blev jag ganska orolig, min förra förlossning startade 2v tidigt och gick SKIT fort. Jag var så orolig att den här förlossningen skulle starta av sig själv för då skulle jag aldrig hunnit ända till Uppsala.

Blodprovet jag tog i vecka 32+4 visade 256 (det var den sista siffran jag hann med att få) Gjorde även flödes ul den dagen.

vecka 33+2 var det nytt flödes. Det låg på gränsen sa hon, på gränsen till vaddå frågade jag. Till att det behövs en åtgärd sa hon. Sen sa hon att "nu gör vi ett fostervattensprov". Då fick jag panik. Vaddå, kan man göra det så här sent tänkt jag. Hade ju bara läst att man gör det tidigt i grav för att utesluta kromosomförändringar. Fy det var inge roligt att göra fostervattensprov när magen var så stor och spänd.  Provet såg i alla fall bra ut så vi fick åka hem igen.

Uppsala igen vecka 34+2 flödes ul visade lika högt nu och läkaren förklarade att det inte kan vara så här högt  så här länge utan att barnet blir påverkat. Så att göra nytt fostervattensprov är ingen idé.

Nytt ul fredag v 34+ visade lika högt och det bestämdes att jag skulle bli igångsatt på onsdag (35+3)

Jag var faktiskt överlycklig att jag skulle få bli igångsatt och vara säker på att jag skulle befinna mig inne på sjukhuset och slippa föda i bilen.
Jag frågade bm om jag skulle få ha barnet hos mig när hon/han kom ut el om de skulle springa iväg med barnet, ville veta det innan. Jag skulle få ha barnet hos mig sa det.

Hon föddes och blodvärdet såg bra ut. Efter 14 tim så hade däremot sjunkit och det behövdes ett blodbyte. Jag kände mig trygg under den tiden för läkarna hade sagt att allt skulle gå bra.
När de kom tillbaka med Svea hade hon flera elektroder på sig som mätte hjärtljud och syresättning. Som after eight skriver så gick Sveas hjärtljud också upp och ner hela tiden och maskinen pep hela tiden. Det var jätte svårt att sova för man vaknade så fort den pep till. Hon fick också sola med två lampor.. i tre dygn tror jag det var. Det räckte med ett blodbyte på mig dotter tack och lov

tack för inbjudan hit happiest

Intressant att läsa era berättelser och bra med en sådan tråd. Dom hittade antikroppar i blodet efter den sista kontrollen tror den var i v 35 men det var en lättare variant som inte var skadlig för barnet så bm ringde aldrig och berättade utan hon sa det på den vanliga kontrollen 2 veckor efter. Fast det stod att det inte var någon fara för barnet så blev jag orolig och bm var förvånad att det hade hänt så man fick inte så mycket hjälp av henne utan jag gick hem och sökte information på nätet och medan jag söker som en galning går vattnet och efter en tuff förlossning kommer min bebbe allt har gått bra vi har fått återvända till sjukan och sola eftersom hennes gulsot bara blev värre och värre men annars tror jag att allt är ok. Jag är mest orolig för hur det kommer gå med nästa barn jag ville ha barn tätt men det blev akut snitt med lillan så då vill jag vänta ett tag men jag funderar hela tiden om det blir samma sak med nästa barn och just tänk om det blir en värre immunisering

Blev lite irriterad när jag läste på niomanader.se Det är sista raderna som stör mig. Jag har strukit under dom. Har skrivit till 9 månader och påpekat att det inte alltid stämmer

Rh-sjukan Fram till mitten av 1900-talet var Rh-sjukan (ytterligare ett namn är Rh-inkompabilitet) en av de mest fruktade sjukdomarna i samband med förlossningen. Den beror på att mammans immunförsvar angriper fostret vilket inträffade ungefär vid var 200e graviditet.
Utvecklingen har gått framåt mycket sedan man hittade Rh-faktorn och till slut kunde förebygga dess verkningar. Här är ett försök att beskriva hur det var på den tiden - innan man kommit på att man kunde rädda framtida liv genom att ge mamman en förebyggande spruta strax efter förlossningen:

Svåra följder för barnet
I bland dör barnet när det föds, i bland drabbas det av sjukdom och livslång invaliditet.

Varför inträffade det?
Sjukdomen beror på att när den Rh-negativa mamman fått sitt första barn och detta är Rh-positivt kan barnets blod blandas med mammans i samband med förlossningen. I och med att det kommer ut främmande blod, blodkroppar som på grund av skillnader i Rh-faktorn inte liknar mammans helt, bildar mamman antikroppar mot dessa främmande inkräktare som ju inte liknar hennes egna blodkroppar tillräckligt mycket. När mamman får nästa barn ligger immunförsvaret redo att ta emot eventuella inkräktare. Immunförsvaret minns från förra gången hur de ser ut och kan så att säga mota Olle i grind med den följden att barnets röda blodkroppar förstörs. Vid en tredje graviditet är mammans immunförsvar än aggresivare och angriper barnet ännu hårdare. Ja, för varje graviditet med ett Rh-positivt foster blir reaktionen allt kraftigare.

Forskningen gör framsteg
På 1940-talet visste man om vilka orsakerna till Rh-sjukan var, då började man gå ut med rekommendationer som att Rh-negativa kvinnor inte borde skaffa barn med Rh-positiva män - eller åtminstone nöja sig med ett barn. I mitten av 1940-talet började man ge blodtransfusioner till nyfödda barn med Rh-sjukan, det var komplicerat eftersom man var tvungen att vara mycket försiktig, blodet måste pumpas in med rätt hastighet för att inte påverka bl.a. hjärtrytmen, på den tiden var också risken att smittas med gulsotsvirus vid blodtransfusioner stor.

Den slutliga(?) lösningen
Under 1950-talet forskades det intensivt för att man skulle hitta vad som gjorde att Rh-negativa mödrar stötte bort sina Rh-positiva foster och hur man skulle kunna förebygga detta. Till slut kom man fram till att om man injicerar mamman med Rh-antikroppar inom några timmar efter förlossningen så kommer det att gå bra vid nästa graviditet.