Ni som är ensambarn saknade ni syskon under uppväxten och/eller som vuxen.Varför?
Är i valet och kvalet om vi ska skaffa ett syskon till vår son. Det är ju som bekant inte säkert att det blir ett till barn bara för att man vill och vi är dessutom lite äldre. Tacksam för svar
Jag vet att jag kunde känna en liten liten saknad efter syskon då jag var ganska så liten. Men nu i efterhand är jag glad att jag inte har några.
Jag har kunnat få odelad uppmärksamhet. Något jag värderar högt.
Jag är ensambarn och har inte saknat syskon än. Vi hade det väldigt mysigt i vår lilla familj.
Som person trivs jag bra med att vara själv, det är så jag laddar om batterierna så det kan ju vara personlighetsrelaterat att jag varit nöjd med det. Jag har dessutom alltid haft bra kompisar och inte känt mig ensam.
Runt omkring mig känner jag lika många som bråkar med sina syskon, som sådana som trivs med dem och som inte har någon riktig kontakt. Visst ser det så härligt ut med dem som verkligen kommer överens och har tajt kontakt men syskonbråken där på något sätt alla medel är tillåtna bara för att man är familj skrämmer mig.
Jag fick aldrig något syskon och det är något som jag saknat väldigt mycket hela livet. Både när jag var liten och nu. Har kompisar som inte har syskon och som inte heller saknar det men skillnaden mellan oss är att de hade en trygg uppväxt och föräldrarna är fortfarande tillsammans. Mina föräldrar skilde sig när jag var liten och då hade det varit jättebra med ett syskon som var i samma situation och jag hade (antar jag) inte känt mig så ensam. Det kändes väldigt viktigt för mig att få barn även av den anledningen att jag skulle vara utan nära släkt när mina föräldrar inte längre finns eftersom jag inte har något syskon.
Jag har alltid velat ha syskon, jag umgicks ju mycket med vuxna. Nu i vuxen ålder så måste man ju förr eller senare ta hand om sina föräldrar, mina är skilda och bor 7 tim ifrån varandra. Min far kommer jag inte att kunna hjälpa så mycket pga avståndet. Syskonstöd saknar jag!
jag förde en tillvaro som enda barnet hos min mamma och en annan som äldst av 5 barn hos min pappa och jag måste säga att båda hade sina för- och nackdelar. men nej, inte var det ett dugg synd om mig för att jag levde som ensambarn större delen av tiden.
Jag är ensambarn och jag älskar mina föräldrar och har haft en jättelycklig barndom! När jag var liten saknade jag inte syskon så mycket för jag hade alltid en massa vänner hemma. Men jag gör det nu! Otroligt mycket.. Mina barn kommer aldrig att få några kusiner (på min sida) och sånt känns lite jobbigt! Min sambo har flera syskon och ibland är jag lite avundsjuk på att jag inte har det!
Kommer ihåg att jag gömde mammas p-piller. Jag tyckte det var lite trist, men samtidigt får man mycket uppmärksamhet. Man umgås mycket med vuxna, blir lite lillgammal
För mig har det varit både och. Har saknat syskon hemst mycket under min uppväxt samtidigt som det är ganska mysigt att vara ensam också. Däremt tror jag det är bra att syskon för man blir inte lika lätt bortskämd och så har man alltid någon att vara med.
Som litet barn saknade jag inte syskon, att få all uppmärksamhet är ju aldrig fel!
Men när jag blev äldre var jag lite avundsjuk på de som hade större familjer. Det verkade vara så mysigt, de var aldrig ensamma (på gott o ont...!)
Jag lekte mkt själv som liten och tyckte det var helt ok, jag fantiserade mycket och hittade på mina egna små "världar". Jag trivs fortfarande väldigt bra själv och behöver verkligen egentid för att varva ner och finna ro.
Nu som vuxen önskar jag dock att jag hade syskon. Att ha någon att dela sina erfarenheter från sin uppväxt med, att kunna prata om sina föräldrar med någon som "varit med" skulle vara fantastiskt. Och att kunna dela ansvaret för äldre släktingar vore skönt. Som ensambarn faller hela ansvaret på mig, både för min mamma och för mina farföräldrar eftersom min pappa gått bort. Det är tungt. Och min dotter har inga kusiner på min sida, vilket oxå är synd. Det skulle vara roligt att ha en större familj helt enkelt. Jag vill gärna ha fler barn, dels för min egen skull men oxå för att min dotter. Även om man inte kan garantera att barn ska leka med sina syskon så inbillar jag mig att det ligger en tryghet i att ha en stor familj...
Jag är egentligen inget ensambarn då jag har en halvbror som är 8 år äldre, men jag kan ändå känna som ett ensambarn ibland. Under uppväxten saknade jag aldrig syskon som var närmare i ålder men det gör jag nu. I vuxen ålder har jag märkt att jag kan bli lite avundsjuk på kompisar som har syskon de är väldigt bundis med. Någon de alltid kan vända sig till och prata om allt med. Så, ja, jag kan säga att jag saknar ett "nära" syskon.