Ni som är ensambarn saknade ni syskon under uppväxten och/eller som vuxen.Varför?
Är i valet och kvalet om vi ska skaffa ett syskon till vår son. Det är ju som bekant inte säkert att det blir ett till barn bara för att man vill och vi är dessutom lite äldre. Tacksam för svar
jag är ensambarn men jag kan inte säg att jag saknat syskon.. vet ju inte hur det är att ha syskon så jag har ju inget o jämföra med... =)
visst kunde man önska när man var liten att man hade syskon men det vr ju aldrig någon jättelängtan.. o så fort man såg andra syskon bråka så var man jätte glad för att man inte själv hade syskon...
dock vill ja själv ha fler än ett barn.. har sett hur svårt min mamma har haft de att släppa taget om mig o låta mig bli vuxen... hon är ju extra överbeskyddande över mig då jag är hennes enda... har många gåner varit väldigt arg på mamma då hon itne låter mig göra egna val.. o jag tror att det tyvärr är så att har man bara ett barn så blir man en hönsmamma o överbeskyddande då man är så rädd att mista de enda barnet man har..
finns ju för o nackdelar med allt ...=)
Jag fick syskon när jag fyllt 10 och visst har jag saknat det i min uppväxt men ännu mer som vuxen. Inser dock att alla syskon inte har en nära relation fast de är täta men min känsla är ändå att det hade varit mysigt.
Nu är jag ju inte ensambarn, men jag är i en situation där jag har två stora barn, bara ett år mellan dem och de har haft så kul ihop under uppväxten, de är vuxna nu.
Har fått en sladdis som är drygt 1 år nu och jag känner att jag helst skulle vilja ha ett till barn. Men tyvärr så är pappan till sladdisen ingen bra kandidat då vi inte är ihop och att ha barn med en man till är ju lite ... ja... vet inte.
Men förstår hur ni tänker, hade jag varit er hade jag nog gjort ett barn till
Jag har alltid saknat syskon. Jag var nog 10-12 år när jag bestämde mig för att åtminstone ha två barn själv, även om jag skulle adoptera dem. Jag har haft en rik barndom och har än i dag nära kontakt med flera av mina kusiner som jag växte upp med. Några av dem känns nästan som syskon och vi reser t ex på semester tillsammans. Mamma och pappa tänkte nog mycket på att jag inte skulle känna mig ensam, vara bortskämd mm. Men ändå. Nu väntar jag mitt tredje barn. Mina två första barn är 4,5 och 3 år. Jag kan säga att det går inte en morgon utan att jag gläds åt att de har varandra. Visst kan det vara jobbigt med syskonbråk och trots men det är ingenting mot den kärlek de visar varandra. Jag tänker att vad som än händer har de i alla fall varandra. En del tycker synd om de första barnet när de ska få syskon men som jag ser det är det bara mer kärlek man ger till barnet. Jag har tänkt jättemycket på detta när jag blivit vuxen och särkilt som föräldrarna blir äldre osv. Det har till och med hänt att jag blivit förargad när någon sagt att man bestämt sig för att bara skaffa ett barn. Jag har tyckt det var egoistiskt men nu har jag en mer balanserad syn och det är viktigt att man själv fungerar som människa och förälder.
jag har en storasyster men ville anda ha ett lillasyskon nar jag var liten, sa man behovern inte vara ensambarn for att vilja ha syskon. jag kanner manga ensambarn som ar hur harmoniska och lyckliga som helst, de har nara vanner istallet for syskon.
daremot ar min syster oersattlig nar det galler att dela familjegladje och sorg, tex nan som verkligen forstar hur besviken man ar pa mamma, hur arg man ar pa pappa och hur fruktansvart pinsamma de bada var nar vi var tonaringar!:) sant kan vara svart att dela med vanner.
Vi har valt att bara ha ett barn och vi skulle aldrig skaffa ett till bara för att vår dotter ska få en lekkamrat när vi själva inte vill ha fler barn.
Jag har en syster som är 3 ½ år äldre och vi har inte haft något gemensamt förrän vi båda fyllt 20 år och vi det laget har vår dotter bra kompisar som kommer betyda mycket för henne.
Jag är ensambarn och dessutom sladdis bland kusinerna. Det har varit skönt ibland men när jag ser på våra två barn och hur roligt de har tillsammans och hur roligt vi tycker att det är att ha de där två vilddjuren så är vi väldigt tacksamma att vi har haft möjligheten att skaffa dem.
Dessutom är mina föräldrar lite äldre och lite krassliga så då skulle det vara skönt att vara fler att dela på oro och tankar kring dem...
Så JA, jag saknade/saknar syskon
Jag fick ett syskon som 6 åring. Saknade att ha ett mer jämngammalt syskon då jag alltid kände mig ensam. 6 års ålders skillnad är alldeles för mycket tycker jag.
men i vuxen ålder är jag superglad över att ha syskon. Riktig rikedom man inte vill vara utan. Därför (bla) har vi skaffat 3 barn.
Jag har en syster som är sex år äldre än jag och vi växte mestadels upp på olika håll. Jag saknade just henne, för att jag visste att hon fanns, men jag har aldrig saknat syskon som kocept. Jag tyckte det var jätteskönt att jag och mina kompisar kunde leka ifred på ett helt annat sätt hemma hos mig, än hos dem som ofta hade mindre syskon. På vissa ställen kom t o m föräldrarna och talade om att vi minsannn var tvungna att även leka med lillebror eller lillasyster på sex-sju år, en enorm belastning för tre tioåringar som planerar ett my-littlepony-party! 
Jag var väldigt glad över att det inte var jag. Som jag minns det så lekte man med kompisar i första hand.
Tips: Skriv ned alla fördelar/nackdelar med ett barn, och gör detsamma med två barn. Låna ert liv om ett år, om fem år, oom tio år, om 15 år osv. när ni gör listorna. Det är ganska så roligt faktiskt! 
Japp, men inte farligt mkt.