Vem har sagt tat de tycker att det är tråkigt att vara med sitt barn?
Jag kände mig instängd och hade för lite kontakt med andra vuxna. Jag fick ingen mental utmaning och kännde att jag mest stod och stampade på samma ställe. Att ta hela föräldrarledigheten, eller att ens var föräldrarledig alls var inget val för mig och det gjorde väl sitt till att jag blev tvingad. MEN, jag älskade att vara med min dotter och trots allt var det en lycklig tid eftersom jag hade henne och var totalt nykär i henne, det hade som sagt inget med henne att göra.
Att vara föräldrarledig ja, inte att vara med sitt barn. Det är inte samma sak.´
Tänk vad mång pappor som inte borde ha barn, de tar ju sällan ut så mycket föräldrarledighet...
Vi var yte mest hela tiden, jag kände mig inte bokstavligen instängd.
Öppna förskolan var inget för mig, hade inget gemensamt med de andra där.
Jag styrde upp mitt liv genom att börja jobba, då blev allt toppen och jag ser ändå min dotter mycket mr än de flesta föräldrar.
Men omständigheterna gjorde att jag inte trivdes med att vara föräldrarledig så pass länge som jag tvingades vara, det måste ju vara ok eftersom det knappast drabbat min dotter på något sätt.
Fast varför dra till med det värsta. De allra flesta lämnar troligtvis inte sina ettåringar på förskolan varje dag, 8 timmar om dagen. Varför detta behov av att se allt i svart eller vitt?
Och det betyder fortfararande inte att en ettåring är en bebis.
Nja, jag har skrivit att jag ábsolut inte tror att det är dåligt att vara hemma med barnen. Men jag är övertygad om att varje familj själva är kapabla att se var som är bäst för barnet i längden. För mig var det att sätta min dotter i förskola när hon var 14 månader och sen ha henne på halvtid.
Men du gör det ju till en svart-vit fråga när du drar upp barn som är på förskolan 8 timmar om dan, fem dagar i veckan. Jag tror inte det hör till vanligheterna för ettåringar vars föräldrar har ett val.
På min dotters förskola är de verkligen jättebra på att se de här sakerna och ta tag i dem snabbt.
Jag känner faktiskt inte alls igen mig i er skräckbild av förskolan, var har ni fått den ifrån?
För övrigt lägger jag mig inte i barnens lek när jag är med min dotter på lekplatsen heller. Vissa saker kan de faktiskt få lov att reda ut själv. Jag tycker du verkar tro att barn klarar mindra än vad de gör.
Ettåringar som dominerar varandra? Det har jag aldrig sett, nu tror jag faktiskt att du är ute och cyklar.
Och att det inte skulle finnas pedagoger ute på gården när barnen är där låter inte så troligt, då är nog problemet snarare att du inte ser dem.
Jag tror faktiskt att din negativa inställning till förskolan påverkar vad du ser litegrann.
Fast hur ofta är det 5 ettåringar per personal på förskolan då?
Men hur hade du tänkt dig att det skulle gå när hon börjar skolan?
Fast du säger att hon är svag i grupper, hur ska det bli bättre om hon inte får träna sig i att ta för sig?
Men visst, jag fattar att det ultimata för din dotter inte är att börja vid ett års ålder, kan du då inse att alla barn inte är som ditt och att vi nog är bättre lämpade att bestämma vad som är bäst för våra barn än vad du är?
Nä, jag tycker inte heller att förskola är en nödvändlighet för alla.
Men för mig och min familj är förskola det bästa valet. Du tycker synd om ettåringar och är allmänt negativ mot förskolor. I stället kan du ju lite på att vi också vet vad som är bäst för vår familj, precis som du vet vad som är bäst för din.
Det är så nedsättande när folk tycker synd om ens barn som de vet väldigt lite om. Det är inte ett dugg synd om min dotter, hon visar inga som helst tecken på att må dåligt, tvärtom.
Tja, men då handlar det ju inte om hurvida man väljer att sätta sitt barn i förskolan vid ett års ålder eller inte.
Då handlar det om ifall man har ett barn som passar på förskolan eller inte.
Och det är väl oberoende av ålder, det finns många fyraåringar som inte heller trivs.
Så jag föstår inte vad det är som gör att man kan generallisera och säga att det är fel att sätta en ettåring på förskolan om man har ett val.
Min dotter går där halvtid och trivs som fisken i vattnet. Hon har redan en bästis som hon hänger ihop med som ler och långhalm och en massa andra kompisar som hon pratar om i evighet när hon kommit hem. Hon är social och har ett stort behov av att träffa andra barn. Jag som inte känner någon som har barn skulle inte kunna ge henne allt som förskolan kan ge henne och vet att det är det absolut bästa för min dotter.
Haha, ja, lyckligtvis är hon inget underbarn som kan berätta om sin dag vid ett års ålder.
Hon fyller snart 3. Men jag skolade in henne när hon var 14 månader och hon har trivts bra sen dess. Att jag skolade in henne så tidigt gjorde att jag har kunnat ha henne där på halvtid istället för på heltid, det tycker jag är viktigare än att gå hemma tills hon är två.
Dessutom har jag som sagt inga vänner med barn, hennes kontakt med andra barn under sitt första år var begränsad till en mammagrupp en gång i veckan. Det var ju ok då men inte hållbart i längden.
Jag då, jag får ut 12000 i månaden, har ett boende för 2400, ingen bil och ingen lyx, vad ska jag dra ner på tycker du?
Ja, snälla ge mig tips.Ska bli roligt att se hur du kan trolla med min ekonomi.