Har hört att man som kristen inte ska skilja sig från sin man/kvinna.
Finns det någon accepterad anledning till skilsmässa enligt er?
tex, vid otrohet, vid missbruk, misshandel osv
Hur länge ska man kämpa för att ett äktenskap ska funka?
Det gäller nog inte alla kristna.
Har en kompis som är väldigt kristen, oskuld på bröllopsnatten osv.
Hon är numera skild från sin man, då hon och han hade glidit ifrån varandra så mycket.
Dom var 18 bägge två.
Vet iofs inte om dom uppgav någon speciell anledning till skilsmässa.
Hon är numera omgift och har två barn.
Som jag har fattat det finns det de som tycker att inte ens misshandel är anledning nog utan man ska kämpa kämpa och komma över det.
Det kanske är mer i frikyrkorna som det är så
Hrm.. dra inte alla frikyrkor över en kant 
Bibeln talar om otrohet som en anledning, men sedan så talar Bibeln mycket om hur en man och en kvinna ska behandla varandra, och det är med respekt, mannen ska vårda sin hustru och utge sig för henne som Kristus har offrat sig för församlingen, och Jesus dog ju för vår skull! Misshandel är inget Gud accepterar eftersom Han talar om kärlek och att ta hand om varandra.
Men Jesus själv säger såhär:
Matteus 19
"Några fariseer kom fram till honom och ville snärja honom och sade: "Är det tillåtet att skilja sig från sin hustru av någon anledning?" 4 Han svarade: "Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna* 5 och sade: Därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött?* 6 Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt." 7 De sade till honom: "Varför har då Mose befallt att mannen skall ge hustrun ett skilsmässobrev* och skicka bort henne?" 8 Han svarade: "Därför att era hjärtan är så hårda tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så. 9 Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott." 10 Hans lärjungar sade till honom: "Om det är så med mannens ställning till hustrun, då är det ingen fördel med att gifta sig." 11 Han svarade dem: "Inte alla förstår det ordet utan endast de som har fått den gåvan. 12 Det finns de som inte kan gifta sig, därför att de är födda sådana, och de som inte kan det, därför att människor gjort dem sådana. Och det finns andra som för himmelrikets skull inte gifter sig. Den som kan förstå detta, må ta det till sig."
Här ser man Jesu omsorg om kvinnan då männen skiljde sig och bytte hustrur och sånt och kvinnan oftast blev kvar ensam med barn och allt och för att försörja sig själv har jag för mig att jag läst. Så Jesus sa åt männen att inte skilja sig för lätt.
1 Kor 7:10
De gifta ger jag en befallning som inte är min utan Herrens:* En hustru får inte skilja sig från sin man - 11 skiljer hon sig skall hon förbli ogift eller försona sig med sin man - och en man får inte överge sin hustru.
Rom 7:3 Därför kallas hon äktenskapsbryterska, om hon ger sig åt en annan man så länge hennes man lever. Men om mannen dör, är hon fri från lagen och är inte någon äktenskapsbryterska, om hon blir en annan mans hustru.
1 Kor 7:39 En hustru är bunden så länge hennes man lever. Men om mannen dör, är hon fri att gifta om sig med vem hon vill, bara det sker i Herren.
Men självklart ska man inte acceptera misshandel och kränkningar och sånt som tyvärr förekommer ganska ofta. Då har mannen brutit det som ingår i äktenskapsförbundet, att hedra, vårda och utge sig för sin hustru..
Jag drar inte alla frikyrkor över samma kant, jag bara undrar hur ni tänker kring dessa frågor.
Jag vet att en del inom frikyrkor är väldigt emot detta med att skilja sig, att man ska förlåta allt och fortsätta leva ihop oavsett vad som har hänt, och DET tycker jag är fel.
Enligt bibeln så är otrohet en giltig ursäkt, eller om den andra personen begär skilsmässa (då har man ju inget val).
Kan inte komma på nån mer (bibliska) anledning så här på rak arm.
Själv är jag inte kristen längre, dock uppvuxen i ett kristet hem. Mina föräldrar blev väldigt upprörda över att jag och mitt ex valde att skilja oss, och ville absolut veta orsaken. Mamma tyckte att man kan alltid reda ut allting. Hon tyckte vi gav upp för lätt..
Väldigt stöttande när man är mitt i en skilsmässa... 
Det är bara i katolska kyrkan som äktenskapet är ett sakrament och skiljsmässa i princip är förbjudet, det gäler inte i protestantiska och har aldrig gjort. Däremot har det varit socialt tabu att skilja sig, men inte förbjudet av kyrkan.
Jag tror generellt att det är så att kristna "håller ut" längre i sina äktenskap. Det är i många kyrkor lite av en skam när ett äktenskap inte håller även om det fortfarande är accepterat officiellt.
Det är inte rätt att skilja sig men i vissa fall har man inte så mycket val. Är man i fysisk och psykisk fara till exempel måste man fjärma sig från situationen och blir det ingen bättring har man inte så mycket val annat än att skilja sig. Detsamma gäller väl om den andre initierar skilsmässa och inte vill arbeta mer på relationen, vad ska man då göra?
Den riktigt svåra frågan tycker jag är om man ska tillåta omgifte eller inte? Känslomässigt känner jag att visst ska man göra det men det är ju tyvärr inte så bibelordet säger så jag vet faktiskt inte. Det vanligaste i svenska frikyrkor idag är att man tillåter omgifte även fast skilsmässa inte uppmuntras.
jag är katolik, min make ortodox, ja vi är både emot skilsmässa, men vid visa anledningar: jag skule lämna min make om han t.ex förgrep sig på barnnen, helt klart...o han skule nog lämna mig om jag var otrogen
men då de gäler omgifte så får man bara göra de en viss antal gånger i ortodoxa kyrkan(tror man får bara gifta sig 3 ggr, inte säker), men i katolska inte alls, så skiljer jag mig blir jag utan välsignad äktenskap då
sen ifrågasäter jag faktisk katoliscmens regel att man inte får omgifta sig, för ortodoxa kyrkan har egentligen mer ursprungliga regler än katolska, så vem har rätt o vem har fel då??
Jag hade en klasskamrat som var djupt troende och hon och hennes man skulle skiljas och hon mådde jättedåligt över det = troende inte skiljas = fel o synd. De hade verkligen kämpat i flera år för att få sitt äktenskap att fungera:
Då sa hennes präst några kloka ord till henne (tycker jag) Att de lovade att älska varandra tills döden skiljde dem åt och nu var ju det viktigaste av allt, kärleken död. Ingen av dem skulle ju varit lycklig i deras äktenskap.
Det tror jag att Gud också tycker är viktigt!
jag har suttit här o läst lite.. jag är förvånad att ingen nämner barnen... vad är bäst för barnen i en sån situation.. att ha föräldrar som i princip hatar varandra eller iaf lever under stark press o inte klarar av att ha en normal konversation utan att skrika o smutskasta varandra.. barnen mår väldigt dåligt av det.. föräldrar som "bara" håller ihop o fortsätter bo under samma tak för att det enligt kyrkan ser bättre ut.. eller ha skilda föräldrar på var sitt håll som är gladare o mår bättre o då oxå mår barnen bättre.. jag har en kompis som började fråga sina föräldrar när hon var 10, när dom skulle skilja sig.. det tog ytterligare 10 år innan de skilde sig.. o då blev de utfrusna ur föramlingen.. kristna som vänder ryggen åt vänner i nöd kan ta o dra nånstans.. då är de inte det minsta kristna enligt mig.. stroppiga o märkvärdiga kanske.. men inte kristna..
ursäkta... visserligen så handlade inte frågan om barnen i en skilsmässosituation.. så det kanske blev lite OT där då..
Det är Jesu ord i Matt 19:6 som svar på en fråga från några fariseer om det är tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst.
Jesu svar chockerade lärjungarna och deras förfärade reaktion var: "Om det är på det viset med mannens ställning till hustrun (dvs att han inte kan göra sig kvitt henne om han så önskar) så är det inte rådligt att gifta sig."
Men betyder Jesu svar att skilsmässor över huvud taget strider mot Guds ord? Betyder det att två människor som inte längre kan leva tillsammans skulle bryta mot Guds vilja, begå en synd, genom att skiljas? Innebär det att ett par som känner att de sårar varandra, att de lever i en relation som är ohållbar, att de skadar varandra och bryter ner varandra och sannolikt även sina barn, skulle tvingas fortsätta sitt liv tillsammans - skulle tvingas att fortsätta göra varandras liv till ett helvete?
Naturligtvis inte!
Vad Jesus säger är att när två människor förenas i äktenskap, så är det Gud som har fogat samman dem. Därför är det också bara Gud som har rätt att skilja det som han har förenat.
Hur förenar då Gud två människor? Genom kärlek!
När vi börjar leva tillsammans gör vi det av kärlek, därför att vi älskar varandra, därför att vi vill varandras bästa och vill vara nära varandra. Och "kärleken kommer från Gud" (1 Joh 4:7), för "Gud är kärlek" (1 Joh 4:8)!
Och på samma sätt som Gud förenar två människor, fogar samman oss, genom kärlek, kan han också skilja två människor åt. Genom kärlek!
Kärleken utgår inte från de egna intressena. Kärlek är omtanke, respekt och förståelse. Kärleken utgår från bådas lycka.
Guds vilja med oss - den vilja som hans ande fyller vårt hjärta med, den vilja som ska leda oss som kristna i allt vi gör - är kärlek. Och genom vår kärlek kan Gud skilja vad han har fogat samman...
Om båda parter är eniga, om två människor är ense om att de bara gör varandra illa - gör varandra olyckliga - genom att fortsätta leva tillsammans, därför att de inte passar ihop, inte fungerar tillsammans, så är det en kärlekshandling - både mot de båda parterna och mot eventuella barn - att man slutar leva i ett förhållande som bara kan leda till konflikter och lidande.
Med andra ord - på samma sätt som Gud förenar oss, fogar samman oss, av kärlek, så kan han också skilja oss av kärlek - och i stället låta oss vara verkliga vänner resten av livet!
Vad Jesus - liksom Paulus - däremot fördömer är det ensidiga agerandet från endera partens (oftast mannens) sida, förskjutandet av den andra parten, att "skilja sig från", att driva igenom äktenskapsskillnad utan den andras samtycke.
"... skilja sig från henne" (Matt 19:7)
"... att skiljas från edra hustrur" (Matt 19:8)
"... om en hustru skiljer sig från sin man" (Mark 10:12)
"Den som skiljer sig från sin hustru..." (Luk 16:18)
"En hustru må icke skilja sig från sin man..." (1 Kor 7:10)
"Om hon likväl skulle skilja sig..." (1 Kor 7:11)
"Om däremot den icketroende vill skilja sig..." (1 Kor 7:15)
Det framgår helt otvetydigt att det i alla de här exemplen handlar om en "ensidig" skilsmässa, och i Israel på Jesu tid - och hundratals år dessförinnan - var kvinnan den svagare parten. De mycket stora rättigheter som mannen hade över allt som ingick i hans familj gällde i stor utsträckning också hans hustru. Hon mer eller mindre "tillhörde" honom som annan egendom, och hon var helt beroende av honom. Hon var skyldig honom absolut trohet - utan att ha rätt att kräva detsamma av honom. Lagligt sett betraktades kvinnan som omyndig, oansvarig. De överenskommelser hon gjorde kunde brytas av hennes man.
Inför domstolarna gällde inte en kvinnas vittnesmål, mer än i extremfall. Hon ärvde i regel varken sin far eller make. Hennes make hade dessutom rätt att stöta bort henne utan minsta hinder - han kunde praktiskt taget göra sig av med sin hustru när han ville (medan kvinnan bara i ytterst sällsynta fall hade rätt att begära skilsmässa). Det enda villkoret för att en man skulle kunna skilja sig från sin hustru var att han gav henne ett skilsmässobrev, där han redovisade orsaken till skilsmässan och gav henne rätt att gifta om sig.
Och den förskjutna kvinnans öde var knappast avundsvärt. I de flesta fall var hon tvungen att flytta tillbaka hem till sina föräldrar.
Även om det under den romerska ockupationen hade blivit möjligt även för kvinnan att i extrema fall begära skilsmässa, hände det ytterst sällan. Kvinnan var fortfarande bunden till sin man, både socialt och ekonomiskt. Kvinnan var ofta utlämnad.
Jesus tog, som alltid, den svagares parti. Som alltid ställde han sig på den utsattas sida. Som alltid visade han att ett liv i enlighet med Guds vilja aldrig kan styras av egenintressen utan endast av kärlek till nästan.
Så när fariseerna hänvisade till Mose lag och påpekade att den ju tillät mannen att skriva ett skilsmässobrev och förskjuta sin hustru, blev Jesu svar att den lagen kom till för att deras hjärtan var "så hårda".
"Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött. Så är de inte längre två utan ett kött" (Matt 19:4-6)
I Guds ögon är de båda förenade till ett. Där finns inte något utrymme för egoism. Att handla mot den andra partens vilja på ett sådant sätt att denna helhet, äktenskapet, som uppstått då Gud genom kärleken förenat två människor, splittras och bryts sönder (det må vara genom otrohet eller misshandel eller psykisk förnedring) är äktenskapsbrott. Varje beslut måste vara gemensamt. Varje beslut måste ske i kärlek (1 Kor 16:14).
I Guds ögon är det således alltid - utom då den andra parten redan brutit äktenskapet - fel att tvinga fram en skilsmässa från den man tagit till sin äkta maka (eller make). Att skilja sig från någon som vill att äktenskapet ska bestå är inte något som sker av omtanke om bådas lycka, av hänsyn och förståelse, utan av egenintresse. Att skilja sig därför att man har hittat någon som är attraktivare, yngre eller intressantare i något avseende (oftast sexuellt...) är inte något som sker av kärlek till den andra parten. Då är det inte heller av Gud (Rom 13:10), utan då är det människan som handlar. Och...
Kristendomen är det största och mest spridda religionen i världen.
Det går inte att svara entydigt på frågan om huruvida kristna accepterar skilsmässa.
Många grenar av kristendomen accepterar idag skilsmässor och omgifte, andra gör det inte.
Katolska kyrkan har tidigare inte accepterat skilsmässa, men förra hösten hölls en biskopssynod i Vatikanen då man beslutade att biskopar lokalt kunde bestämma om de skulle tillåta skilda att ta nattvarden (ett slags accepterande av skilsmässan) eller inte. Idag står alltså inte heller katolska kyrkan enad angående skilsmässa.
Kristendomen är det största och mest spridda religionen i världen.
Det går inte att svara entydigt på frågan om huruvida kristna accepterar skilsmässa.
Många grenar av kristendomen accepterar idag skilsmässor och omgifte, andra gör det inte.
Katolska kyrkan har tidigare inte accepterat skilsmässa, men förra hösten hölls en biskopssynod i Vatikanen då man beslutade att biskopar lokalt kunde bestämma om de skulle tillåta skilda att ta nattvarden (ett slags accepterande av skilsmässan) eller inte. Idag står alltså inte heller katolska kyrkan enad angående skilsmässa.