extramamma/kontaktperson/familj

förlåt blir så ledsen bara. Alla vill bara ha små gulliga bebisar. Är man vuxen är man färdig för soptippen känns d som.
Det kan ge jättemkt att hjälpa å va förälder till unga vuxna oxå.
Å föräldrar slutar ju inte va föräldrar för att barnen blir myndiga..
behov kan ju ppenbarligen kvartså men problemet verkar va att ingen vill ha nån som e så gammal.
Trodde d skulle va några som kunde tycka d va skönt m ett vuxet barn som kan ta hand om sig själv å som man kan ha en annan mor å dotter relation med.

tack...du har rätt..

Jag kan förstå hur du känner. I alla fall till en del... Jag känner ofta likadant. Jag har alltid bara haft min mamma. Visst har jag träffat släktingar någon gång om året, men bara över dagen och ingen har någonsin "sett" mej, i betydelsen sett att jag behövde hjälp.
Vi flyttade jämt och jag har bott i hela Sverige (32 flyttar) vid 26 års ålder. Mamma hade det alltför svårt själv för att orka bry sig om mej. Hon misshandlade mej inte särskilt ofta med fysiska slag, men dagligen med psykisk terror.

Jag har ändå haft tur! Jag är gift med en man som bryr sig om mej, och jag har välsignats med insikten att inget av det var mitt fel. Men, inget har någonsin kunnat fylla upp den där känslan av total ensamhet, att vara helt utlämnad till en värld som inte bryr sig. Jag känner precis som du att jag önskar att någon (föräldrafigur) brydde sig om mej och kunde hjälpa mej med något. Min dröm var länge att få åka hem till "föräldrarna" som alla mina kompisar gjorde när det var för mycket månad kvar i slutet av pengarna, och bara få middag. Istället var min roll att ta av pengar jag inte hade och handla till mamma så att hon fick middag.
Det känns ofta så dumt att gnälla om hur jag haft det när det finns så många som har det värre. Men jag har i alla fall börjat förstå nu att jag har rätt att vara ledsen, arg, bitter, rasande och utmattad...

Jag tror aldrig att jag kommer att kunna "släppa det" och gå vidare. Jag får nog behålla det och försöka vara tillräckligt klarsynt kring vilken känsla som hör hemma var. Annars riskerar man att hamna riktigt fel, har jag märkt. Och helt enkelt bearbeta min uppväxt under resten av mitt liv.
Jag önskar oxå, av hela mitt hjärta, att jag bara kunde hoppa in i 'Sjunde Himlen' och få två perfekta föräldrar och fem underbara syskon, men tyvärr lever man bara en gång och jag hade inte sån tur. Istället räknar jag med att min framtid har så mycket mer att erbjuda, eftersom min historia varit så mörk. Oavsett vad livet har att ge dej i framtiden så tror jag att det är viktigt att du kommer ihåg att du själv är den enda som inte kan fly undan ditt liv. Det är ditt oavsett om du vill det eller ej. Om du inte är hel själv, så kommer ingen annan kunna laga hålet...

Du är inte ensam!

tack för ditt inlägg. Hur blir man hel själv? Även om man måste älska sig själv så har vi ju alla behov av mer än oss själva. Vi är ju skapta för gemenskap. Vissa mer sociala än andra. Jag är tyvärr en mkt social person.

Ja, tänk den som det visste... För min del har det krävts psykologhjälp för att ta mej dit jag är idag. Då jag åtminstone kan se en framtid, trots sorgen över det jag gått miste om. Men om jag någonsin kommer att "må bra", det vet jag inte...

Jag har bara tipset att fokusera på små, små saker som du kan förändra själv. Om du är social kan du kanske finna vänner genom gemensamma intressen? Själv håller jag på med hästar och hundar. Då jag flyttat så oerhört mycket har jag inga 'gamla' vänner, men jag har hittat några få riktigt bra nya vänner genom mina intressen. Jag har dessutom jobbat mycket ideellt i min klubb vilket lett till att jag fått ett kontaktnät, även om folket där kanske inte direkt är 'vänner'.

Inget kan ersätta en riktig familj, men bra vänner kan åtminstone göra livet lättare.

Hoppas du mår lite bättre idag! *kram*

Hej TS!
Tror inte att det är i det här forumet som du kan fâ den hjälp du söker, eftersom vi som är här är nyblivna föräldrar eller drömmer om att fâ barn ! Att vara stödperson till en vuxen person kan visst ge jättemycket, men det är inte alls samma sak som att skaffa barn...
Jag tycker att du ska söka râd och stöd hos en psykolog till att börja med. Det lâter som om du inte fâtt all den kärlek och bekräftelse som du var i behov av när du var liten och med hjälp av en psykolog sâ kan du fâ hjälp att läka. Ingen 'extramamma' kommer tyvärr att kunna fylla det tomrummet du har.. men om du börjar med en terapi och sedan eventuellt ser dig om efter en stödfamilj sâ kommer du nog att fâ en fin framtid.
Önskar dig ett stort lycka till!

En familj är svårt att få så där i efterhand. Jag har en ganska bra familj, men jag här påvägen även fått bonusfamiljer i form av ingifta släktingar. Min pappas frus systrar är till exempel underbara. Jag har även nu en underbar svägerska och svärmor, det är väll det ändå sättet att få en "riktig" familj i efterhand.

Riktiga vänner ska orka lyssna på en när man är nere. Men man måste komma ihåg att dela lyckliga ögonblick med dem också.

Har du tappat/brutit kontakten med din familj, isf av vilken anledning? Eller är det så illa att du inte har några syskon/kusiner/anndra släktningar i livet?

En mysmamma som Brothers & Sisters existerar sällan i verkligheten. Min mamma är guldmedlem på spraydate och ligger med män som inte är kära i henne. Det måste inte vara en mamma du söker, det kan vara vem som helst från din släkt (ingift eller biologisk).

För det första vad då inte rätt forum det är ju inte bara unga föräldrar här. Det kunde ju funnits några äldre föräldrar som inte har nåt emot en ny äldr familjemedlem å syskon till de barn de har.
Det finns ju massa olika mskor här alla är faktiskt inte föräldrar. Bara för ni är det. Beror väl på i vilken spalt man skriver.
Å det skadare väl inte att försöka.

Jag har en splittrad famlij det är komplicerat men de orkar inte vara det stöd jag behöver, de har egna problem. Har ingen lust att berätta..

Det finns tyvärr ingen ingift el nånting
jag vet att d inte behöver va en mamma
men familj är d jag önskar helst å det finns för yngre vuxna oxå även om d kanske är ovanligare.
Skulle jag ha det stöd jag behöver så skulle jag inte lämna ut mig här..

Och jag går till psykolog å har annat stöd
men jag behöver en familj....

Oj, mitt förra inlägg blev fel.

Jag ville bara säga att jag känner verkligen med dig. Det måste vara hemskt att känna sig så ensam. Vart bor du någonstans?

jag bor i stockholm.
tack för omtanken.

Nu är den här tråden 6 år gammal, men den kommer fortfarande upp som 1-20 resultat på Google. Om någon annan kommer hit och söker efter att hitta en bit familj så är jag en 28 årig tjej som iof har en familj, men haft det väldigt problematiskt så det är ofta svårt med min biologiska familj. Om det finns någon som söker en syster, så sitter jag här och saknar samma sak. Slänger bara ut det, så får vi se. Många kramar

Åh blir så ledsen när jag läser något sånt här... 
Ta hand om er och hoppas ni finner/funnit det ni söker efter! <3