är inte kär i pappan till mitt väntade barn

Jag känner igen det..

har inga känslor alls för pappan till mitt barn.
Och vill inte att mitt barn ska bli som honom på något sätt.

Han är okunnig med allt förutom cyklar, och egoistisk, och ställer de dummaste frågor man kan ställa.. och tror att det är hur lätt som helst att vara gravid, och att han ringer mig hela tiden och ska skicka sms är så jävla irriterande..

men - har du varit kär i honom?

jag har varit riktigt förälskad i min pojkvän
men känner nu
att så många korkade sidor uppdagas -

tänker som du -
är rädd att barnet blir som honom -
okonstnärligt och karaktärslöst

känner mig elak

säger elaka saker till honom
ibland

tex -
att jag tycker vi kan hålla
argumentationer på lite högre nivå

tycker att min tio-åriga dotter
är mer verbal och intelligent än
vad han är -

Nåra fler eller??

Känner att mi tjej också reagerar som du!! Är lite osäker på om det kan vara hormoner eller vad det är med henne??? :( allt har bara rasat sedan den dagen hon blev gravid, innan det var hon säker på att jag var den rätte för henne!!

jag vet inte -
för mig var det precis så
med graviditeten kom tvivlet

Det är poesi du skriver för mina ögon!

Jag är som du med många undantag tex att jag ännu inte vet om jag är gravid. Dessutom har jag inget förhållande med den potentielle fadern. Vi har en sexuell relation då attraktion finns i mängder. Han tycker jag är den mest fantastiska person han mött, friare och mer levande än andra. Och det är jag nog. Jag är ord och språk och musik och flum. Alla färger starka.

Han är jordnära och stabil på gränsen till tråkig. Så okomplicerad och enkel att det blir platt. Jag trodde först han var en tystlåten mystiker men han är helt oreflekterande, i alla fall i ordet. Men han är varm och snäll och snygg. Trygga räkan.

Om jag är gravid kommer jag säkert älska mitt barn, men jag önskar att jag istället blev gravid med den excentriske fotografen från i vintras. Han som hade fötterna på jorden men huvudet i det blå.

Men så tänker jag också på arv och miljö. Min älskare är uppvuxen i en gammaldags arbetarmiljö utan konstnärliga stimuli. Man jobbar liksom, det är det man gör. Och så ställer man mat på bordet till familjen. Kanske hade han varit annorlunda på en annan plats med andra föräldrar. Kanske kommer mitt potentiella barn, trots faderns enkelsträngade DNA i den okonventionella och färgstarka stimulansen som mitt liv ger, växa upp till en härlig person.

Narcissismens högsäte.

Men vad gäller din situation så skulle jag om jag vore du ta det med ro. Vad jag har hört är inte en graviditet rätt tidpunkt att fatta beslut. Heller inte en tid att lyssna för mycket på sina dåliga tankar.

Du kommer älska ungen även om den är platt som en pannkaka och har IQ strax över en räkas nivå. Tror inte det blir något problem med barnet. Om du sen inte fortsätter vara lycklig med din man så är det en annan sak... men inget som jag tror kommer påverka mamma-barn bandet.

Lycka till!

anonym (ma)
tror vi kan vara lite lika - du och jag!!!!
blev glad av ditt svar -
väldigt glad -
var bor du?

det är jag igen
måste berätta att jag inte längre
kan stå emot mina känslor

Hej,

Jag känner exakt likadant. Är också konstnär - och pappan är, ja... tråkig. Han gör absolut inga fel men det driver mig till vansinne att han inte gör det. Jag har all makt. Är i v 13 och funderar på abort bara pga det, men vill inte göra abort. (Vi har båda varsitt barn sen innan, ej gemensamma) Bor inte ihop och jag kan absolut inte tänka mig att bo med honom, även om det vore ekonomiskt fördelaktigt eftersom konstnärer som bekant inte har jättemkt pengar.

Är också jätterädd för att barnet ska bli som honom, eller typ... ett helt vanligt barn. Vill inte låta skrytsam men min dotter (vars pappa också håller på med konst/poesi) har alltid varit en sådan som väcker uppmärksamhet. Pratade tidigt, charmar alla, hon är mer kreativ än de flesta människor jag mött.

Antar att jag kommer påverka barnet och kan "rädda upp" hans gråhet, men är det rätt att skaffa barn med ngn om man redan vet att man antagligen kommer göra slut rätt snart? Jag hade tänkt hålla ut och försöka se till hans goda sidor, men nu känner jag typ att jag inte pallar en enda dag till. Jag vill inte att han ska kyssa mig, jag vill inte träffa honom, jag vill inte spela med och låtsas att allt är bra. Vi har inte varit tillsammans särskilt länge och graviditeten var inte planerad.

Jag har inte varit kär i honom ngn gång under de ca 7-8 månader vi träffats, men jag har försökt bli det för att det kändes som en bra idé. Han är stabil, trygg, pålitlig, allt sånt som mina killar inte brukar vara. Men jag STÅR INTE UT.

Kom fram till i fredags att jag inte kan gå runt en hel graviditet och spela en roll och hoppas att det ska släppa när barnet är fött. Men vad gör man?

Detta är tyvärr en väldigt gammal tråd.   Av någon märklig anledning har Familjeliv numera valt att dölja datum för gamla trådar.
Så det är tyvärr inte stor chans att du får svar från TS.

Kallar du män för räkor så har du djupa problem. Eller vadå får man kalla dig för kossa utan problem då eller ?