Finns det någon här som har adoptiv- och biobarn?

Vad kul att det finns så många av er! Man känner sig ju lite "unik" annars. Vår tjej har inte börjat visa svartsjuka förren nu, men det är väl iofs normalt även bland biosyskon. Däremot tror jag att hon faktiskt reagerar på uttryck som "gud vad han (lillebror) är lik dig" osv. Hon är ju inte lik någon av oss. Är noggrann med att hela tiden framhäva hennes utseende, men det är en fin balansgång. Det får inte gå till överdrift.Finns det saker som ni andra funderar på annars?

Hej! HÅller med Thalis - irriterande att få frågan. Vår graviditet är inte alls någon mirakel. Vi har hela tiden kunnat bli gravid, men pga några mf, bestämde oss för att adoptera ganska tidigt.

Ja, skola, förskola, tandvård och sjukvård måste få veta. Övriga har strängt taget inte med det att göra. Berätta bara för dem ni vill ska få veta och som har med det att göra. Hälsningar från en som både är adoptiv- och biomamma sedan många år.Bekymret är inte relationen inom familjen. Våra barn är som vilka syskon som helst, sams ibland och osams ibland. Omgivningens ofina och sårande kommentarer kan däremot vara bekymmersamma. Tyvärr. De slår alltid mot det adopterade barnet. *Beskyddarinstikterna förvandlar mig till en tigrinna. Grrr!*

Vi har en adopterad dotter som är sex år och som var nästan 15 månader vid adoptionen. Barn nummer två är en biologisk son på tre år. Det skiljer tre år och en månad på barnen och vi hade varit hemma med dottern i drygt 14 månader när jag blev gravid (för den som eventuellt inte får ihop matematiken är förklaringen att sonen föddes för tidigt).Våra barn är typiska syskon. De bråkar så att stickor och strån ryker och de älskar varandra innerligt. Nåde den utanför familjen som kommer med ett kritiskt ord till det ena barnet så att det andra barnet hör! En unge som just kallat sitt syskon för "din dumma bajskorv" blir en vild tiger när det gäller att försvara samma syskon mot en utomstående. Alltså helt normala syskon, som sagt var.Båda barnen verkar tycka att det är helt naturligt att de kommit till oss på olika sätt. Sonen lyssnar gärna på storasysters adoptionsberättelse och dottern pekar ivrigt ut Danderyds sjukhus när vi åker förbi och säger att det var där lillebror föddes. Fast själv ska hon bara ha adopterade barn. Att ha barn i magen och föda verkar lite läskigt.Liksom övriga blir jag mäkta irriterad när jag får höra vilken tur vi hade som äntligen fick ett "eget" barn eller att barnen "alltså inte är riktiga syskon?". Nu slipper vi oftast det bland främmande människor. Vår dotter är adopterad från Östeuropa och med lite god vilja och något begränsade kunskaper i genetik så skulle hon kunna vara vårt biologiska barn. På många sätt är hon faktiskt mer lik mig än vad hennes bror är. Men det händer att folk som vet hur det ligger till kläcker ur sig något idiotiskt. Värst har det varit inom sjukvården. Särskilt när jag var gravid så skulle alla barnmorskor och läkare ständigt förvissa sig om att vi var lite extra glada nu eftersom vi ju "bara" hade ett adopterat barn förut. Ingen av dem förstod att jag kände samma oro som mammamys ger uttryck för. Vi är visserligen inte själva adopterade, men jag var ändå rädd att anknytningen inte skulle gå lika lätt med ett biologiskt barn - och mycket riktigt tog den också betydligt längre tid och vi föräldrar hade inte alls lika lätt att ta till oss sonen som dottern.Numera gör vi som andra här råder. Vi berättar bara om adoptionen för dem som behöver sådan information; skola, förskola, sjukvård och tandvård. Sonen börjar på nytt dagis nu,samtidigt som dottern börjar i förskoleklass, och på hans dagis kommer vi inte att berätta. Finns ingen anledning. Jag vill inte i onödan utsätta mina barn för risken få höra att de inte är syskon på riktigt. OK, de delar inga gener, men frånsett det har jag svårt att tänka mig ett riktigare syskonpar.

Ja, som många redan vet så blev vi gravida på vår adopttionsresa och ingen av oss har någon bra förklaring på detta. Båda har medicinska fel trots att jag har en dotter på åtta år sedan tidigare. Vi har inte hört dumma komentarer alls förutom att det var alla spärrar som släppte osv. Vad jag vet så har jag aldrig varit så spänd som jag var på just den resan med all den press vi var utsatta för där borta. Jag har haft väldigt svårt att ta till mig den här graviditeten. Min äldsta dotter vill inte alls ha ett biologiskt syskon och tycker det är jättejobbigt att jag är gravid. Hon bröt ihop totalt när vi berättade om graviditeten och tyckte vi skulle åka och lämna det på ett barnhem. Hon har sagt att hon aldrig kommer att tycka om det barnet utan att hon bara kommer att tycka om Justina. Annars är de två som jag antar att syskon är som mest. De retas, slåss och bråkar ena stunden och är hur sams och söta som helst nästa stund.

Nej då, du är inte ensam om att ha svårt att ta till dig graviditeten. Nu är jag i vecka 24 och känner bebisen varje dag och vi vet vad det blir för kön så nu börjar jag tro att det faktiskt ska komma en bebis. Jag har inte kommit så långt än att jag kan titta på bebissaker eller gå på bebisavdelningar i affärer, dom springer jag gärna igenom. Att gå till barnmorskan och prata om min graviditet tycker jag är enormt jobbigt och att sitta i väntrummet där med andra gravida ska vi inte prata om. Ja att min äldsta dotter känner så här är både tråkigt med kanske inte så konstigt. Hon har ju varit med genom hela adoptionsprocessen och väntat så länge på sitt syskon och att vi ska åka och hämta "det". Hon har ju också alltid vetat att vi inte kan få barn på den väg som de flesta andra kan och vi har pratat mycket om det här. Det har ju varit en stor omställning för henne allt det här också. Att behöva förklara för alla hennes kompisar att hon ska åka och hämta ett syskon osv. Nu är ju inte barn så komplicerade men barn kan vara väldigt dumma mot varandra. Vi han bara vara hemma från Polen några dagar innan jag berättade att hon skulle få ett syskon till och att det barnet låg i min mage. Hon trodde inte på mig först och sedan brast hon ut i gråt. Jag tror det blev för mycket helt enkelt. Det är inte så lätt att ha fått all uppmärksamhet i sju år och så kommer det TVÅ små konkurenter. Häromdagen så fick jag faktiskt en puss på magen av henne. Jag sa ingenting utan bara kramades. Jag tror det börjar bli bättre men frågar man henne så ska det inte alls bli kul. Justina förstår inte att det är en bebis där inne. Jag försöker förklara ibland när hon är för hårdhänt mot magen, att hon ska vara försiktig och att det är en bebis där inne. Men då säger hon bara "bebis" och kör vidare. Hon älskar ju bebisar. Hon bodde på ett barnhem där det bara bodde spädbarn, där hon hjälpte personalen att stoppa in tutten, klappa dom i ryggen, vagga dom osv, så det går hon och gör på sina dockor. Det sitter liksom fast på något vis. Jag antar att lillebror inte kommer att få vara ifred långa stunder Jag förstår att du hade kunnat mördat människan. Fy vad hemskt!!!