Finns det någon här som har adoptiv- och biobarn?

Hej

Vi har en biologisk dotter på åtta år, en adopterad dotter på 2,5 år och väntar nu en biologisk son i november. Vi har varit hemma med vår dotter sedan i mars.

Ja, som många redan vet så blev vi gravida på vår adopttionsresa och ingen av oss har någon bra förklaring på detta. Båda har medicinska fel trots att jag har en dotter på åtta år sedan tidigare. Vi har inte hört dumma komentarer alls förutom att det var alla spärrar som släppte osv. Vad jag vet så har jag aldrig varit så spänd som jag var på just den resan med all den press vi var utsatta för där borta. Jag har haft väldigt svårt att ta till mig den här graviditeten. Min äldsta dotter vill inte alls ha ett biologiskt syskon och tycker det är jättejobbigt att jag är gravid. Hon bröt ihop totalt när vi berättade om graviditeten och tyckte vi skulle åka och lämna det på ett barnhem. Hon har sagt att hon aldrig kommer att tycka om det barnet utan att hon bara kommer att tycka om Justina.

Annars är de två som jag antar att syskon är som mest. De retas, slåss och bråkar ena stunden och är hur sams och söta som helst nästa stund.

Nej då, du är inte ensam om att ha svårt att ta till dig graviditeten. Nu är jag i vecka 24 och känner bebisen varje dag och vi vet vad det blir för kön så nu börjar jag tro att det faktiskt ska komma en bebis. Jag har inte kommit så långt än att jag kan titta på bebissaker eller gå på bebisavdelningar i affärer, dom springer jag gärna igenom. Att gå till barnmorskan och prata om min graviditet tycker jag är enormt jobbigt och att sitta i väntrummet där med andra gravida ska vi inte prata om. Ja att min äldsta dotter känner så här är både tråkigt med kanske inte så konstigt. Hon har ju varit med genom hela adoptionsprocessen och väntat så länge på sitt syskon och att vi ska åka och hämta "det". Hon har ju också alltid vetat att vi inte kan få barn på den väg som de flesta andra kan och vi har pratat mycket om det här. Det har ju varit en stor omställning för henne allt det här också. Att behöva förklara för alla hennes kompisar att hon ska åka och hämta ett syskon osv. Nu är ju inte barn så komplicerade men barn kan vara väldigt dumma mot varandra.

Vi han bara vara hemma från Polen några dagar innan jag berättade att hon skulle få ett syskon till och att det barnet låg i min mage. Hon trodde inte på mig först och sedan brast hon ut i gråt. Jag tror det blev för mycket helt enkelt. Det är inte så lätt att ha fått all uppmärksamhet i sju år och så kommer det TVÅ små konkurenter. Häromdagen så fick jag faktiskt en puss på magen av henne. Jag sa ingenting utan bara kramades. Jag tror det börjar bli bättre men frågar man henne så ska det inte alls bli kul. Justina förstår inte att det är en bebis där inne. Jag försöker förklara ibland när hon är för hårdhänt mot magen, att hon ska vara försiktig och att det är en bebis där inne. Men då säger hon bara "bebis" och kör vidare. Hon älskar ju bebisar. Hon bodde på ett barnhem där det bara bodde spädbarn, där hon hjälpte personalen att stoppa in tutten, klappa dom i ryggen, vagga dom osv, så det går hon och gör på sina dockor. Det sitter liksom fast på något vis. Jag antar att lillebror inte kommer att få vara ifred långa stunder Jag förstår att du hade kunnat mördat människan. Fy vad hemskt!!!