Sorgsen dotter

Vår son var tre år då han kom till oss och vi har hela tiden låtit honom välja om han velat titta på filmerna och fotona från Kina. De har varit en del av vardagen så att säga.
I början tittade han gärna, berättade vad alla hette och en del annat (vi filmade honom när han efter drygt två månader fick nya foton från sitt barnhem, för att få med kommentarer och så) som vi så klart skrivit ner. Han undrade ibland om de andra barnen skulle komma hit (två andra barn från samma barnhem blev adopterade till andra svenska familjer i närheten så frågan var ju helt relevant) men vi upplevde aldrig någonsin att han blev mer ledsen av att se bilder/film. Snarare var det som att han fick bekräftat att så var det förut och nu är jag här. Vi tror också genom att visa filmer/bilder och prata om Kina så har vi förmedlat att vi tycker om Kina och att man alltid får prata om Kina och det som har varit.
Vi har kontakt med barnhemmet och de första 6-8 månaderna fick sonen se nya bilder från barnhemmet som vi fått per mail. Sen avtog intresset lite och vi lät det vara. På senare tid är han återigen intresserad men nu mer av Kina än barnhemmet i sig.

Sen vill jag tillägga att just filmen från överlämnandet är kanske en sak man ska spara, beroende på hur överlämnandet gick till. Jag menar, var det mycket skrik och gråt och barnen blev så att säga tvingade till att gå till sina nya föräldrar så är det kanske känsligt att titta på den första tiden, när man inte har språk så man kan förklara. Och självklart får man ju se hur barnet reagerar på bilder och annat, hon visar säkert tydligt om hon inte vill se.

För övrigt hoppas jag det går bra med era små! :)