Jag är så rädd...!

Eftersom det är min fru som är gravid nu så hamnar jag ju i din killes situation. Nu är det inte aktuellt- men OM min fru hade velat ha med sin mamma så hade jag tagit illa upp- känt mig hotad, otillräcklig, allt möjligt.

Har ni pratat om detta- om hur det skulle få honom att känna om din mamma vore med? Vad har de för kontakt med varandra? Personligen vill jag forfarande göra ett gott intryck på min svärmor- så jag skulle uppleva det väldigt stressande om hon vore med under en så viktig stund i mitt liv!

Prata och prata och prata om det tills ni når en lösning ni är nöjda med- för jag tror att ni kommer hitta den!

Hur hade du tänkt om det vore tvärt om- att det vore din kille som verkligen vore förlossningsrädd- även om han inte hade haft någon smärta att vara rädd för kan han ju vara livrädd ändå! Vad hade du känt inför att hans mamma hade varit med?

Säger inte alls att det är fel att din mamma är med- bara det att det vore fint om det kunde bli ett gemensamt beslut så att din partner inte känner sig överkörd- för det är något av de viktigaste stunderna i hans liv också! Om inte- så är ändå beslutet ytterst ditt- för det är du som ska föda! Och det är du som är rädd!

Men du! Det kommer gå kanon bra ska du se.. jag då knäpp som jag är tycker att det är roligt att föda barn, visst ont gör det men det är ingen smärta som man inte klarar.*lovar*
Hade precis som du världens panik innan jag födde min första son(min mamma var faktiskt med) men jag märkte inte ens av henne. Hon och min gubbe höll i mina händer och det hade kunnat varit vem som helst som gjorde det.. Försök få din kille att gilla tanken att ha henne med både för sällskap för hans egen del och även nån som kan "avlasta" honom om du blir "krävande" (missförstå mig rätt nu) menar så han ser det hela med andra ögon och att han faktiskt kan ha nytta av svärmor.

Försök slappna av och tänka positiva tankar! Ja jag vet lättare sagt än gjort.

Så ledsen för att jag aldrig mer kommer få vara med om den super häftiga mysiga och spännande händelse nån mer gång!
Skulle vara spännande att höra från dig efter förlossningen..

Stort lycka till och en sak till kan jag lova, du får VÄRLDENS finaste belöning.. ERAN bebis!!

Kram

hejsan.
jag har också sju veckor kvar och hade så fruktansvärda förverkar i går på morgonen. jag blev jätte rädd och bara tänkte på hur ont det kommer att göra med den riktiga förlossningen sen. min make jobbar natt också så jag fick ligga vaken själv för jag hade inte hjärta att väcka honom. men jag grät i stora floder och var så orolig. jag har också funderat på att ha min mamma med mig då jag tror jag skulle känna mig säkrare och att jag inte riktigt litar på min man att han klara av det.

men sen kom jag på mig själv hur löjlig jag måste vara! herregud folk har fött barn genom alla tider och folk fortsätter ju att göra det. jag har bestämt mig för att köra på utan bedövning och enbart med min make. jag tror det skulle bli så mycket med min mamma där. sen har jag nog en fördel då mina svärföräldrar bor väldigt nära sjukhuset och jag kommer antagligen be min mamma att komma dit så hon finns någorlunda nära ifall det skulle vara något.

jag hoppas att du mår bättre över det hela då jag vet hur du känner dig! lycka till med allt!!!

Lika som jag då, jag fick snitt, trodde jag skulle ta mitt liv under hela grviditeten. Prata med Aurora de hjälper dig att förbereda och hjälper dig till en bra förlossning.

Jag ska få mitt tredje barn o har fött första vag. o andra med snitt. Nu är det vag. som gäller igen. Jag har varit rädd för kommande smärta igen, jag har precis läst boken "Att föda som en man" av Tove Karlsson. Du kanske kan låna den på bibblan. Den gav en helt ny syn på smärtlindring, jag tänker be om ordentligt med smärtlindring.

Här är en till som är livrädd! Är i vecka 36! Vet i fan hur man ska klara det? Men NÅGONSTANS inne i mig finns tanken att såååå många andra kvinnor klarar det, så varför inte jag. Visst kommer det säkert göra skitont. Har haft förvärkar hela dagen idag och de gör riktigt ont. Och hur orolig blir man inte när folk säger "Oj, förvärkarna är INGENTING mot de riktiga värkarna!"...

Men samtidigt lååångt inne i mig finns en liten, liten nyfikenhet på hur det kommer kännas.
Jag hade också en liten tanke på att ha med mig mamma (eller min syster) under förlossningen då vi står varandra väldigt nära. Men min sambo är som din där, han vill att vi ska klara det själva. Och lite kan jag väl hålla med honom!

Jag hoppas jag kommer till att komma levande ur detta

Lycka till du med!

Tack till alla änglar som svarat på mitt inlägg! Ni anar inte vad det betyder. Har känt mig så ensam i detta.
Har fått lite nya synsätt och tankesätt, tack vare er.

Ska söka hjälp omgående. Hjälp som ni upplyst mig om faktiskt finns.

Tack än en gång!

KRAMAR

Hej!

Har själv 10 veckor kvar, och har varit väldigt rädd för olika skeden i förlossningen. Men jag har försökt att bearbeta mig igenom dem.
Först var jag rädd för eupidralen, sen rädd för förvärkarna, sen rädd för att moderkakan skall ut, sen rädd för utdrivningsskedet och nu senast jätte rädd för att spricka.
Jag har lixom bearbetat alla dessa delat till att det känns OK nu.

De som jag känner som haft värst förlossningar är just de personer som varit spända och livrädda. Har du frågat din BM om du kan få gå på Aurorasamtal?

När du skriver ditt brev som du skall ha med dig när du skall föda, skriv allt du önskar dig och allt du är rädd för.
Jag skall skriva:
- Säg till när jag måste ta eupidralen, innan det är för sent.
- Vill att ni har varma handukar i utdrivningsskedet så att det minimerar sprickor.
- Be mig andas lugnt om jag inte gör det.
MM mm mm.

Det absolut viktigaste som alla har sagt till mig är att vara lugn och ANDAS lugnt, så det skall jag ta med mig. OM något går snett, så har vi världens bästa sjukvård som tar hand om en, så jag är inte längre rädd för att något går snett.

Oavsett om vi vill det eller inte kommer kroppen få ut barnet, då barnet och din kropp är redo, så se till att bara följa med kroppen och streta inte emot med rädsla, då kommer det gå jätte bra.

Jag tänker ta ALLA smärtstillande om det behövs, utan att skämmas över det.
Det kommer gå jätte bra för dig!!!! Ta hjälp när det gäller din rädsla, det är din värsta fiende just nu.
Kram