det kommer från saob.
Det här hittade jag i DN:s språkspalt:
Färdiga fraser finns det nog av, det ansåg en av mina gymnasievänner och jag. Vi listade beskäftigheter som den som lever får se, bättre sent än aldrig, kommer tid kommer råd, och uttryck som det var städat och fejat i varje vrå ? vem farao fejade nu för tiden?
Vi avvisade också skoningslöst standardformuleringar för särskilda tillfällen, som det enkla hjärtliga gratulationer, för att inte tala om om du hör något i luften som surrar så är det Gulli och Majsan som hurrar.
Inte heller beklagar sorgen fann nåd.
Vi gjorde det inte lätt för oss. Visst åstadkom vi en hel del personliga och påhittiga hälsningar, men mycket blev också osagt när standardfrasen ratades och den snillrika formuleringen vägrade att infinna sig.
Så flyttade väninnan till ett annat land och fick ett annat språk, som hon fann vara välfyllt med färdiga fraser. Hon fann också till sin förvåning att de faktiskt fyllde en funktion. Kom man ner i brödbutiken eller till frissan visste alltid hela kvarteret vad som drabbat en granne, av glädje eller sorg, och fraserna flög, åtföljda av talande gester. Ingen behövde känna sig osedd, vare sig man skulle lyckönskas till ett barnbarn eller ett kondoleras för ett frånfälle i familjen. Man blev firad och tröstad. Inga besvärat bortvända blickar, inget famlande efter ord.
Just frasen beklagar sorgen har varit illa ute i svenskt språkbruk. Språkmedvetna har fått lära sig att det inte är sorgen som beklagas utan dödsfallet, förlusten. Men ?Jag beklagar förlusten? eller ?Jag beklagar Göstas bortgång? bus bas till en person man möter på stan känns inget vidare. Man vill helst finna något mer personligt, men gör man inte det i en handvändning är det lätt att gå över gatan och låtsas att man inte sett personen i fråga.
I sådana lägen önskar man att det fanns en fast ritual att utgå från, ett enkelt och accepterat sätt att inleda deltagandet, ungefär som ett God jul eller Glad midsommar före själva samtalet.
Men hur är det då med själva ordet beklaga? I äldre språkbruk kunde man beklaga inte bara bortgången utan även den bortgångne: ?Han dog högst beklagad?, ?Den fallne blev allmänt beklagad.? Likaså beklagade man sorgen, de efterlevandes. Man avlade visit för att beklaga sorgen, och i kort som sändes ut för att meddela om en persons frånfälle kunde det stå ?Sorgens beklagande undanbedes. S b ö k?, vilket senare skulle uttydas som ?sorgens beklagande ökar saknaden?.
Det finns inget språkligt rationellt skäl att invända mot konstruktionen beklagar sorgen. Det kan ses som en komprimering av hela tanken ?jag beklagar att du har drabbats av den sorg som förlusten av en anhörig innebär?. Att det sedan finns mindre formella och mer hjärtliga sätt att uttrycka sitt varma eller djupa deltagande är en annan sak. ?Tråkigt det där med drottningen?, lär en hälsning ha lytt från en undersåte till Sveriges konung Gustaf V med anledning av hans gemål Victorias död. (Lägg för den för all del inte till listan över användbara fraser.)