Hur blir man psykiskt stark?
Hur blir man psykiskt stark? Och vad innebär egentligen det??
Inlägg från: Mandarina
|
-
-
Svar på tråden Hur blir man psykiskt stark?
-
Gud så många bra svar!!
-
Bättre att bryta ihop och komma igen ÄN att bita ihop och komma igen...
-
Vienzi skrev 2009-08-08 13:34:54 följande:Dorian Ertymexx skrev 2009-08-08 08:35:27 följande:Det du skriver är inte alls svamligt på något sätt utan så himla klokt skrivet. Krävs mkt självkännedom för att förklara det du precis har gjort.
Nej, du har rätt. Jag syftade mest på det Bimsan skrev tidigare; att räddningspersonal t ex måste kunna tränga undan känslorna tillfälligt för att klara av situationen. Men att förtränga och aldrig låta det komma fram leder inte till psykisk styrka, tvärtom... Att klara av att vara kall i en nödsituation och ta reaktionen när det har lugnat ner sig tycker jag är psykisk styrka. Men igen, då måste man veta vem man är och att man klarar av att ta reaktionen i efterhand och veta att den kommer och hur man då ska hantera den för att inte på sikt försvagas. Och då måste man även klara av att ha koll på att man ligger "en reaktion back", så man inte glömmer bort att bearbeta bara för att man klarade av att tränga undan det just i stunden. Lite svamligt men hoppas ni förstår jur jag menar...
Det är lite märkligt hur man fungerar med känslor och reaktioner, hur dom alltid finns kvar på något sätt om man inte bearbetar dom. Kroppen kommer liksom ihåg det och det går inte att glömma/strunta i det utan det måste bearbetas.
Kan du utveckla detta som du skriver;
Men att förtränga och aldrig låta det komma fram leder inte till psykisk styrka, tvärtom...
och hur man då ska hantera den för att inte på sikt försvagas.
HUR menar du att man då försvagas? -
Intressant!Sashimi skrev 2009-08-08 16:09:14 följande:Kan hon mena det som en föreläsare sa: "Känslor kan inte skada dig. Den enda gången känslor kan skada dig är ifall du lägger locket på."
Har du vart på den föreläsningen? Av vem? När/hur/var - berätta, nyfiken..
Ja visst, det kan hon mena... -
Har du någon källa på det? Att man föds med olika starka psyken?Avoria skrev 2009-08-09 18:43:24 följande:För det första tror jag att man föds med en ett starkt psyke eller inte, eller jo det är nog vetenskapligt bevisat - på så sätt att dopamin och serationin styr välmåendet.Sen blir man stark av att gå igenom ett helvete i livet, de flesta av oss i alla fall - finns ju vissa som inte pallar trycket och tar sitt liv...Sen kan man allitid förstärka sig själv genom att öva upp självinsikten och tro på sig själv.
-
Absolut inget flumsnack - mycket klokt och vettigt låter det tycker jagSashimi skrev 2009-08-09 23:09:25 följande:..Men tyvärr tror jag att många av oss är (inkl jag) lite lika igelkottar. Vi vill närma oss varandra men vi är rädda för att bli sårade så vi har taggarna utåt lite grand som försvar. Men när många av oss har taggarna utåt så är det inte lätt att närma sig varandra. (Hur kramas igelkottar egentligen?) (Ursäkta återigen, det här är mitt tredje nattpass på raken så jag är i flum-filosofi-mood.)
Tycker du gör en bra jämförelse.
Tror det just är därför att komma andra människor nära för att vi har en massa försvar, oftast omedvetna för att inte bli sårade och istället missar vi då det riktiga fina med livet - att verkligen mötas på djupet. Det är väl det som kallas för att ha en riktigt djup relation och där man kan både ge och ta av varandra? -
Absolut - att visa känslor är en enorm styrka, krävs mycket mod för det i dagens samhälle då man som du säger anses knäpp eller konstig om man gör det öppet.
Vet ju hur man själv funkar - ser man någon som gråter "öppet" så tittar man gärna och undrar lite vad som är fel osv....tycker de är så ovanligt idag i vårt samhälle att gråta öppet och offentligt. -
Ingen fara, intressant att läsa.Sashimi skrev 2009-08-13 23:22:25 följande:Det låter skönt. Det finns alltför många situationer annars där vi "bör vara på ett visst sätt" och spela med i det sociala spelet. Om vi istället är ärliga med vad vi känner och är det vi är så slappnar både vi av och omgivningen. För mig är det fortfarande en bit att gå innan jag nått det målet men jag strävar efter det. De svåraste situationerna tycker jag är de halvbekanta jag har i mitt nätverk, de som jag inte är så nära eller har så mkt gemensamt med, då är det lätt att fastna i social artighet. Sorry TS att jag spårar iväg..
-
Fast det ena behöver inte utesluta det andra.Odetta skrev 2009-08-14 08:54:57 följande:Vet du...du kommer dit du med! Och när det kommer till alla halvbekanta...fråga dig själv vad du får ut av dessa bekantskaper. Är dem värda allt slit? Kommer dem någonsin att bli mer än så?Själv har jag faktiskt rensat bort alla mina halvbekanta för jag har hellre en handfull riktiga vänner än en stad full av bekanta. Det utbytet en trygg och djup vänskap ger går liksom inte att jämföra med halvbekantskaper...så vida det inte är en ny vän som man bara inte kommit så långt med. Då är det värt det sociala spelet...men annars - nej. Då lägger jag hellre min energi på att utveckla mina andra relationer
Man kan ju även ha de nära och djupa vännerna till att vara sig själv fullt ut och känna sig trygg.....sen kan man även ha de där lite mera ytliga bekanta för att hitta på andra saker med....man får plocka godbitarna av alla.....sen kanske man hittar en guldklimp bland de ytliga oxå.....
-
Mary Lo skrev 2009-08-26 00:44:05 följande:
Jag vet inte hur man blir psykiskt stark, jag vet bara hur jag har blivit psykiskt stark. Och det är genom att envetet utveckla mig genom smärtan i livet. Jag ser inte smärtan som något som chockerande inträffar och slår mig till marken, utan något som ingår i livet och som återkommer med regelbundenhet. Insikten om att det alltid blir bättre så småningom gör att jag kan ta ett djupt andetag och uthärda det mesta. Jag har alltid varit rätt seg och uthållig helt enkelt, jag kan inte se många saker som skulle få mig ur spår. Ett dåligt tips det här känner jag, men så ser jag på det.Det är faktiskt ett bra tips och så brukar jag oxå tänka - det hjälper faktiskt!!
