Jag vet inte om jag tolkar dig rätt nu, men jag håller nog inte med helt. Jag tror det är väldigt viktigt för att vara riktigt psykiskt stark att man är i kontakt med sina känslor, oavsett om det är ilska, rädsla eller sammanbrott. Att man kan genomgå dem och lyssna på dem och känna att man klarar av dem utan att stänga av. (Till en viss gräns förstås, om man lider av alldeles för starka känslor som panikångest eller PTSD är det ju inte längre rationellt). Att våga visa sig svag och be om hjälp om det behövs, det tycker jag också är psykisk styrka.
Ja, men det är ingen hjälp till att FÅ psykisk styrka.
Jag kan bara utgå från min egen resa - jag gick ifrån att vara ledsen, rädd, deppig och känna mig mosad av varje motgång till att bli stark och trygg i mig själv nästan helt genom att bli arg. Genom att reagera med vrede istället för rädsla. Vreden gjorde mig kaxig, gjorde att jag vågade stå upp mot de som försökte trycka ned mig, både internt och externt (i mitt eget huvud och de som faktiskt finns utanför det), och den gav mig energi att ändra på saker jag inte trivdes med.
