Hur blir man psykiskt stark?

Många bra svar ovan.

Airlee nämnde krisreaktioner och jag tror att det delvis är ärftligt hur man reagerar vid kris även om man naturligtvis kan träna upp sig också.

För att spetsa till det-det är då "psykopatgenerna" är användbara. Den som kan stänga ner sitt emotionella svar för stunden och bara handla kallt i situationen har en överlevnadsfördel. Det vore t ex väldigt opraktiskt om ambulanspersonal och räddningstjänst själva bröt ihop i fosterställning när de ska såga loss svårt skadade barn och vuxna vid en bilolycka.

För de flesta funkar det dock bara för stunden och känslorna kommer ikapp efteråt, när de låter händelsen sjunka in. Men under riktigt pressande förhållanden tror jag att vissa typer av psyken gynnas och det är därför de känslomässigt "kallare" individerna finns i populationen.

Baksidan av myntet är att den som har långt till sina känslor kanske skadar andra istället i sina relationer, och är det egentligen en styrka?

Dorian: Det jag försökte få fram var just gränsdragningen-vad är det som är hantering/professionalism eller vad man nu vill kalla det i en yrkessituation, och vad är det som är förträngning?

Funkar förträngning faktiskt för en del eller har de bara inte känslorna på samma sätt från början så det är därför de kan gå vidare utan att verka (så värst) berörda av kriser?

Vem kan bestämma åt någon att de faktiskt förtränger saker om personen inte mår dåligt enligt sig själv och fungerar normalt ur alla observerbara aspekter?

Jag tycker det är intressant men det är lite snett på ämnet, så jag lämnar det nog här som en tankebubbla i luften.
--
Ett socialt trevligt sätt att vara stark på är också att kunna ge andra komplimanger och erkänna att de faktiskt är mer kompetenta/snyggare/roligare eller whatever än man själv, utan sura miner.

odd: Jag kan haka på ditt något kryptiska resonemang med att man vet inte var man har en människa förrän man har varit rejält oeniga och kommit över det.

Och ibland tycker jag själv att den som inte står ut med mig när jag är som värst förtjänar mig inte när jag är som bäst heller.

Det ska inte vara för lätt att komma nära, jag tycker inte om att investera en massa energi i någon som man ska vara psykologsoffa till i några år och sen försvinner de bara bort när man har fyllt deras behov och/eller en ny kärlek tillkommer.

odd: Låter som en väldigt bra utveckling-good for you!

Önskar jag kunde säga detsamma men jag har kanske bara blivit för bortskämd tidigare i livet?

Mary Lo: Ungefär så ser jag det också. Mår man totalt skit och livet rasar ihop runt en så finns det bara en väg och det är upp.

Genom ett antal jobbkriser har jag också lärt mig att inte oroa mig för mycket i förväg, för det löser sig oftast. Ibland blir det till och med en förbättring när saker förändras fast man inte hade tänkt på att göra den förändringen själv om det inte hade krisat.

Baksidan är att jag ibland nojar när jag tycker vägen känns för jämn istället, för då känns det som om det bara kan bli sämre-ibland vill man att saker och relationer ska förbli nästan precis som de är också.