Hur blir man psykiskt stark?
Håller inte med dig där. Ålder är ingen försäkring att man blir starkare.
Eisa skrev 2009-08-08 08:37:52 följande:
Det blir man med åldern. Livets naturliga gång.
Inlägg från: Sashimi
|
-
-
Kan hon mena det som en föreläsare sa: "Känslor kan inte skada dig. Den enda gången känslor kan skada dig är ifall du lägger locket på."
Gulletroll skrev 2009-08-08 15:25:49 följande:Det du skriver är inte alls svamligt på något sätt utan så himla klokt skrivet. Krävs mkt självkännedom för att förklara det du precis har gjort. Det är lite märkligt hur man fungerar med känslor och reaktioner, hur dom alltid finns kvar på något sätt om man inte bearbetar dom. Kroppen kommer liksom ihåg det och det går inte att glömma/strunta i det utan det måste bearbetas. Kan du utveckla detta som du skriver; Men att förtränga och aldrig låta det komma fram leder inte till psykisk styrka, tvärtom... och hur man då ska hantera den för att inte på sikt försvagas. HUR menar du att man då försvagas? -
Jag pluggar på göteborgs universitet och läste kursen "psykisk kris".
Gulletroll skrev 2009-08-08 16:13:29 följande:Intressant! Har du vart på den föreläsningen? Av vem? När/hur/var - berätta, nyfiken.. Ja visst, det kan hon mena... -
Åh! Så bra skrivet!
Jag tror tyvärr att de människor som är som du beskriver nedan tyvärr misstas som svaga just för att de vågar visa sin svaghet i vissa situationer då man ska vara stark som en ståltermos i dagens samhälle. (Bra symbolik va´? Ursäkta, jobbar nattpass så jag är lite lurvig i hjärncellerna) ..Men det är de människorna som oftast är förvånansvärt starka när det väl gäller!
lövet2 skrev 2009-08-09 18:39:20 följande:Vad kännetecknar en som är psykiskt stark? Det vore nog lättare att peka på sådant som visar på svaghet! De personer jag känner som jag ser som psykiskt starka (och där inkluderar jag mig själv) kan visa svaghet i det lilla och vara hur ynkliga som helst när det gäller småsaker. Men vid akuta situationer och kriser, då står de stadigt med båda fötterna på marken - även när de egentligen inte har en aning om vad som är bäst att göra. Sådana gånger gör de sitt bästa ändå utan att ge upp eller bryta ihop, men har inga problem med att kliva tillbaka om någon mer kompetent vill ta över. Och efteråt lär de sig av även den erfarenheten ... -
Hoppas någon förstod det jag nyss skrev. *rodnar*
-
Jag känner igen mig i din beskrivning av din sambo, sån är jag också på pricken! Nackdelen är att folk kan få intrycket av mig först att vara känslig och "svag", men när det väl gäller så är det jag som står stark.
Det kanske ligger en sanning i det någon nämnde här att vi alla olika personligheter och egenskaper kompletterar varandra. När den ena är stark så är den andra svag och tvärtom. Om vi ser igenom alla våra fasader och vågar närma oss varandra så tror jag att vi kan dra nytta av varandras styrkor.
Suck och suck skrev 2009-08-09 22:37:09 följande:(...)Min sambo är lite mer sådär som lövet beskrev. Härligt att någon kan beskriva just det beteendet. Han kan vara sjåpig med småsaker. J a g tycker att folk kan sätta sig på honom (fast han själv menar på att det gäller saker som inte har så stor betydelse för honom), men jag menar att han viker undan och är lite feg.Men sen när det gäller, så har han en otroligt stor människokännedom. Han tar det jättelungt i krissituationer. Han är ödmjuk och jag känner då att han har ett mycket starkare psyke än jag.Ja, det är lite konstigt det där. -
..Men tyvärr tror jag att många av oss är (inkl jag) lite lika igelkottar. Vi vill närma oss varandra men vi är rädda för att bli sårade så vi har taggarna utåt lite grand som försvar. Men när många av oss har taggarna utåt så är det inte lätt att närma sig varandra.
(Hur kramas igelkottar egentligen?)
(Ursäkta återigen, det här är mitt tredje nattpass på raken så jag är i flum-filosofi-mood.)
Suck och suck skrev 2009-08-09 22:55:18 följande:Vad fantastiskt om det kan vara så! Jo, jag har faktiskt tänkt den tanken härhemma. -
Hur tänker du då?
Odetta skrev 2009-08-10 08:45:41 följande:När det kommer till liknelsen med igelkottar tror jag att den psykiska styrkan ligger i jusst att låta taggarna ligga i närmandet till varandra... -
Bra skrivet!
Jag har själv haft taggarna utåt lite grand efter att ha blivit sårad många gånger i mitt liv, men har just filosoferat över den tanken att våga låta människor komma nära trots risken att bli sårad och våga lita på att jag kan hantera det ifall jag blir sårad av någon människa igen. Du förklarade det så bra så jag kom en liten bit på vägen i mitt tankebeslut, nu återstår bara att sätta det i handling.
Odetta skrev 2009-08-10 14:18:51 följande:Jag tänker som så att det är ett hinder i möten med andra människor att gömma sig bakom sina rädslor, dvs att ha taggarna utåt. då är ju taggarna en svaghet. Men om man lägger ner taggarna och låter folk komma nära även fasst det är skitläskigt och man riskerar att bli såra, det anser jag är en psykisk styrka! det är lite som att jag tycker det är psykisk styrka att resa sig upp igen efter att ha fallit istället för att ligga ner och ge upp. Samma lika liksom, hänger du med? -
Hur reagerade din omgivning på din förändring? *nyfiken*
Odetta skrev 2009-08-10 18:24:38 följande:Vad trevligt att mina ord kunde vara till användning Jag kom faktiskt själv fram till detta då jag tagit mig ur en riktigt dålig relation. Riktigt dålig...med psykisk misshandel och annat våld. Det har kostat mig mer än vad någon människa ska behöva betala att ta mig ur den relationen. Hur som...efter det så har jag träffat en ny man och instinktivt har jag velat sätta alla taggar uttåt (och kanske köpa några fler för säkerhets skull) för "man vet ju aldrig". Jag var absolut livrädd när jag ingick den här relationen men jag bestämde mig faktiskt för en sak, och det var just att jag INTE skulle ha mina taggar uttåt och till mannen lovade jag faktiskt att jag skulle lägga undan alla mina jag-mår-prima-och-är-oberörd-masker och bara vara jag, i min nakna verklighet. Det var fruktansvärt läskigt!!! Och jag skulle faktiskt ljuga om jag sa att jag inte tänkte tanken både en och två gånger på att "vad tusan håller jag på med...jag kan bli jättesårad och det orkar jag inte!" MEN. Jag har låtit bli mina taggar och jag har lyckats lämna mina masker i sin låda och JAG HAR ALDRIG I HELA MITT LIV MÅTT BÄTTRE! det är en fantastisk känsla av harmoni och frid och frihet och trygghet...konstigt nog en himla massa trygghet. Att detta läskiga skulle leda till det liksom...trygghet? Summa summarum. Jag är tacksam över att jag tog det beslutet och vågade. Jag överlevde och tänker leva mitt liv fullt ut...och det utan några dumma begränsningar som jag dessutom själv bestämmer över (typ taggarna). Det som skrämmer mig messt nu är inte längre tankar som "tänk om jag blir sårad" (även om det ibland ploppar upp en sådan då och då) utan det som skrämmer mig messt nu är faktiskt tanken "tänk om jag INTE hade vågat...tänk vad jag hade kunnat gå miste om!". Och det tankesättet går att applicera på mer i livet än bara möten med andra människor...man kan missa jättemycket i livet om man inte vågar leva! -
Det låter skönt. Det finns alltför många situationer annars där vi "bör vara på ett visst sätt" och spela med i det sociala spelet. Om vi istället är ärliga med vad vi känner och är det vi är så slappnar både vi av och omgivningen. För mig är det fortfarande en bit att gå innan jag nått det målet men jag strävar efter det. De svåraste situationerna tycker jag är de halvbekanta jag har i mitt nätverk, de som jag inte är så nära eller har så mkt gemensamt med, då är det lätt att fastna i social artighet.
Sorry TS att jag spårar iväg..
Odetta skrev 2009-08-13 20:53:10 följande:Tusan...skrev ett svar och så försvann det, typiskt. Jag vet faktiskt inte om min omgivning har reagerat på något speciellt vis. Jag tror att min "förändring" är mer en personlig utveckling än en förändring så någon större skillnad på vem jag är borde det ju då inte vara. Den enda skillnaden jag kanske kan komma på är att jag har märkt att människor verkar att trivas än mer i min omgivning. Här behöver man liksom inte hålla på med en massa sociala spel utan här får man vara presis som man är och bara vara, så jag tycker nog allt att jag har fått en djupare och mer ärlig relation med alla i min omgivning. men allt detta är nog mera en effekt än en reaktion...eller? *känner mig aningens svammlig just nu* -
Så sant!
..Fast det finns alltid undantag i livet och verkligheten är komplex. Bland mina nya bekanta (flyttade till den här stan för tre år sen) så finns det några som kanske skulle kunna vara "bra att ha" och trevliga att umgås med när vi själva får barn, så då håller jag kontakten och kör det sociala spelet de tillfällen när vi ses.
Odetta skrev 2009-08-14 08:54:57 följande:Vet du...du kommer dit du med! Och när det kommer till alla halvbekanta...fråga dig själv vad du får ut av dessa bekantskaper. Är dem värda allt slit? Kommer dem någonsin att bli mer än så? Själv har jag faktiskt rensat bort alla mina halvbekanta för jag har hellre en handfull riktiga vänner än en stad full av bekanta. Det utbytet en trygg och djup vänskap ger går liksom inte att jämföra med halvbekantskaper...så vida det inte är en ny vän som man bara inte kommit så långt med. Då är det värt det sociala spelet...men annars - nej. Då lägger jag hellre min energi på att utveckla mina andra relationer
